Varför finns inte alla låtar på Spottan??

Söndagkväll!

Jag undrar om grannarna är redo att ringa polisen!?

Ni som känner mig, vet hur mycket jag älskar att ha hög musik.

Inte bara hög musik, utan så hög att det är på gränsen att det gör ont i öronen.

Ont får jag också i halsen,

eftersom att jag dessutom skrålar med.

Högt.

Skriker.

Det är något med det.

Jag får ur mig något.

Mina barn suckar,

går upp på rummen och stänger dörren efter sig.

Sen får jag feeling.

Kör allt möjligt,

men oftast samma.

Coldplay, Thåström, Guns,  Miriam Bryant, Frank Zappa,

ja ni fattar.

Sjukt störigt, som jag har upptäckt är att inte My o my finns på Spotify.

Störigt.

Dessutom försöker jag nu få ihop min kofta.

Det går framåt!

Vaddå!

Vad menar du?

Har jag något i ansiktet?

Ja, det ja.

Min traditionella ansiktsmask från Lush, den hittar du här  www.lush.se.

Den heter Don't look at me och är en fantastisk färsk mask, 

som förvaras i kylen.

Den är därför kall och skön när man sätter på den.

Gratis var den också, eftersom att när man lämnar in 5 rena burkar får man en mask.

Win win.

Nu är jag snart redo för en ny vecka.

Liiite mer musik bara.

Ps! Kunde inte låta bli, så nu köpte jag My o My på Itunes.

Bara att fylla på kaffet och fortsätta att skråla.

Puss och kram!!!

Sat nam.

Jag fick vara drake!

Tack och hej.

Nu stänger jag.

Det som jag lagt otaliga timmar på.

Varenda timme har räknats,

från morgon till kväll.

Pusslet har inte alltid varit lätt att lägga,

att få tid att trycka in kunder.

Så ofta jag sagt att dygnet har för få timmar, 

och verkligen tänkt att det hade varit bra med fler timmar.

Just för att jag har svårt för att säga nej,

och har inte velat säga nej heller.

Tyvärr tror jag inte det hade hjälpt med fler timmar.

Det hade bara skapat ännu mer stress att hinna med allt.

Minns en kväll när jag badade med min son,

(Ja, jag får fortfarande bada med honom)!.

Telefonen låter, han suckar och frågar om jag ska jobba. 

Även barnen blir påverkade.

Allt hade varit värt det om jag såg en framtid i mitt yrke som nagelterapeut.

Trots dessa timmar har jag inte kunnat ta ut en vettig lön, 

ingen alls faktiskt.

Ja, det tar lång tid att bygga upp ett företag,

men när jag har fullt, läs på bristningsgräns, 

och fortfarande inte kan plocka ut en vettig lön,

så funkar det inte för mig.

Det blir inte värt det.

Förstår inte hur folk får ihop det ekonomiskt.

Nu ska jag gå upp i tid på förskolan igen.

Det känns också bra.

Ibland tycker jag att jag nästan är lite schizofren.

Eller så ser jag det positiva i läget, jag vet inte.

Nu ska det bli skönt att ha ett jobb att fokusera på, inte två.

När jag har jobbat 50% på förskolan, 

finns det så mycket jag missar.

Småsaker.

Det kan ibland kännas som att jag är lite utanför,

trots att jag har världens bästa kollegor som räknar med mig. 

En annan sak med att ”släppa” företaget och vara anställd

är slippa allt jobb som det faktiskt är att vara egen företagare.

Alla papper!!

Nu ser jag fram emot en härlig vår med mina härliga ungar på förskolan.

Häromdagen lekte de en lek med prinsessor.

De kom på att de också behövde en drake!

Hör då en av flickorna säga;- vi frågar Angelica! Hon har ju såna draknaglar!

Söta ungar alltså!

Jag fick vara en snäll drake! 

Mitt jobb var att ligga ner och visa naglarna!

Undra var de fick de ifrån?

Att jag skulle ha draknaglar! 

Vad säger ni?

Sat nam!

Märkt för livet!

Nu är det ristat i sten.

Eller i bläck för att vara petig.

Mitt löfte till mig själv.

Att komma ihåg.

Viktigt.

Sat nam!

Min sanning

eller jag är sanning,

luddigt översatt.

För mig betyder detta att jag måste vara min egen sanning,

att vara sann mot mig själv.

Har så många gånger i mitt liv levt med lögner.

Det är färdigt med det nu.

Min sanning.

Flummigt, jag vet.

De tre hjärtan symboliserar mina tre hjärtan i mitt liv.

De som står ut med att ha en kokko-mamma 

och kokko-fru.

De som hänger ihop med mig.

Mitt crew.

Ont?

Ja det gjorde svin-ont.

Förstår nu varför folk blir hooked på att tatta sig.

Vissa stunder var jag redo att gå därifrån,

men så fort nålen släppte från huden kände jag: -nej, det är inte färdigt än va`?

Ont-skönt.

Någon sorts tillfredsställelse.

Har hört att nyktra narkomaner flera år efter det blivit nyktra,

fortfarande kan sakna känslan av att ta en spruta.

Lite så kanske.

På ett sjukt sätt.

När jag lämnade den fantastiska människan som märkte mig för livet,

ville jag ha mer direkt.

Spånar redan på nästa.

Min foto-vägg i sovrummet får bli symbolen över en nystart i mitt liv.

Jag tog ner alla bilder och börjar om från början.

Drömfångaren får däremot vara kvar.

Det är inte så ofta jag har mardrömmar längre,

men den får fånga de få som kommer.

Sat nam!

Katt- och råtta-lekar som går överstyr!

Det som från början hette;

-alltså det är lugnt, jag kan fortfarande laga mat,

heter nu;

kryp i kroppen på allt damm, allt stök och oreda.

Samtidigt jobbar de häcken av sig här hemma.

Före:

Och nu:

Det är ju stor skillnad.

Problemet vi stött på nu är att vårt nya kök har legat nerpackat i garaget och när de nu packar upp det så är det inte som de förväntade sig.

Igår (när jag jobbade) hade det varit mycket svordomar och irritation här hemma tydligen.

Skåp som inte var som dom skulle och så vidare, ja ni vet.

Barnen har sportlov nu.

Skönt för dom!

När jag kom hem igår lät det ungefär som ett världskrig på ovanvåningen.

Isac hade kompis, så de var tre barn.

Tre.

Inte tjugotrettio.

Förskollärar-mamman fick ett totalt opedagogiskt utbrott!

UUUTTT, tyckte jag.

De tyckte att de varit ute.

UUTTT MMEEERR, tyckte jag.

De gick ut och studsade på studsmattan.

Det är så svårt nu, tycker jag.

När de var yngre hade de liksom springet i benen och var tvungna att röra sig.

Nu är det precis som att inte signalerna går ända fram.

Det resulterar i lekar som de hade när de var små.

Galna katt- och råtta lekar som alltid spårar ur.

Typ någon som håller ner någon med ett strypgrepp, som sedan kommer loss och hoppar på nästa som skriker som om att denne tappat en arm. 

När jag då lägger mig i för att förhindra att grannarna när som helst ringer soc,

är det bara på skoj.

Allt är på skoj.

Sure bananas, säger jag.

Det är väl som det ska, kan jag tänka.

Nu ska jag plocka ihop mig och gå till mitt arbete. 

Ha en bra dag!

Sat nam.

Kallt ute, varmt inne!

Jag går den vägen som jag har gått hundra, för att inte säga tusen gånger.

Varje dag i tre år.

Nu tittar jag på byggnaden som förälder till barn som går där.

Kan inte låta bli att le, när jag tänker på att mina två fina ungar sitter där inne just nu.

Värmen jag känner när jag slipper vara nervös och orolig.

Nu är jag mamma och inte barn.

Skönt.

Ungar kan vara så elaka mot varandra.

Minns hur jag satt på mitt flickrum och övade på skånskan.

När jag flyttade till Skåne fanns det inte så många olika dialekter i skolan.

Alla skulle prata skånska, annars fick man veta det, tro mig.

Uppländska är rikssvenska, upprepade jag pappas ord, i ett tappert försök att de skulle låta mig vara.

Det hjälpte inte!

Det blev att öva.

Ordet fritidsgård var svårast, 

egentligen ordet gård.

Prova själv. De låter helt olika.

Olika = dåligt.

Förr.

Nu;

Olika = bra, utvecklande och lärorikt!   

 

 

 

 

 

 

Idag bjuder jag mig själv på frukost.

Njuter en liten stund,

innan jag ska till min psykolog och fortsätta min renovering av mig själv.

 

Kan inte låta bli att fota denna underbara tapet på toaletten,

vill helt plötsligt ha en tapet på toaletten hemma.

 

 

 

 

 

 

Nu ska jag fortsätta njuta!

Sat nam!

Dagens reflektioner

En dag som denna!

En dag där det känns härligt.

Trots att jag har ton av byggdamm hemma,

inget kök eller vardagsrum

och en stor son som tycker att det är rätt jobbigt när rutinerna gungar,

är detta en sådan dag.

Vi har nu tagit tag i köksrenovering.

Jag kan dock inte låta bli att sörja mitt röda 80-tals kakel som nu ryker,

som jag haft en hemlig förälskelse i.

Detta är en  sådan dag där jag känner mig lycklig och tacksam.

Jag har så mycket.

Vänner som jag kan berätta allt för,

varenda liten pytte pytte hemlis.

Jag är så lycklig för detta.

Idag skiner dessutom solen!

Normalt sett brukar jag vara en sådan person som tycker att jag inte påverkas nämnvärt av vädret, det är därför trevligt när solen  värmer rakt in i hjärtat.

Härligt!

Värmande!

Ta en stund för reflektion!

Unna dig det.

Vad har varit bra?

Har du någon du behöver be om ursäkt till?

När du gjort din lista och gjort "rent", så kan du släppa det.

Njut av denna kvällen,

du får aldrig tillbaka den.

du är viktigast och du förtjänar att njuta.

Sat nam!

Värdefulla insikter som skapar inre konflikt!

Vad är det som gör att jag tycker helt orimliga saker om mig själv.

Min psykolog säger;- det är som om...!

Ja, det är som om att jag inte är värd det som jag har.

Det som jag varit delaktig att skapa,

och som jag inte skulle kunna vara utan.

Vi pratar också, läs jag pratar och hon lyssnar, om självskade beteende. 

Tankar: 

”Sluta överdriv, Angelica, du bara hittar på”!

”Du ska alltid vara så förbannat märkvärdig”!

”Det är inte dig det är synd om”!

”Det var inte så farligt”!

”Det finns fler som det är mer synd om”!

Tankar som ibland känns verkliga men ibland påhittade.

Tycker jag verkligen så? 

Jag både vet och vet inte.

Den lilla flickan är i konflikt med den vuxna jag.

Den vuxna jag sätter allt till sin spets och använder mina barn som bollplank.

Skulle jag kunna göra så mot mina barn?

Begär jag av dem att bevara hemligheter som endast är mitt ansvar, som mamma?

Självklart inte.

Får de prata med andra vuxna om saker som händer i vår familj?

Självklart.

Jag behöver verkligen ta den inre diskussionen med mig själv,

med stöd av min psykolog, då jag är orimligt hård mot mig själv.

Detta vet mitt intellektuella jag, men inte mitt känslomässiga jag.

Jag hittar också på att jag bara söker uppmärksamhet,

som om (älskar som om, tack Gunilla) att jag är rädd för verkligheten.

Vi (jag) har också kommit fram till att jag är rädd för att vara arg på pappa.

Jag kan vara, och är, arg på mina barn, min man,orättvisor och annat i min närhet, men den som gjort mig mest orätt kan jag inte vara arg på.

Då skulle jag ju vara lika illa som de, när jag var liten, var arg på honom.

Det var ju som om att det var han och jag, ett team, mot de som var dumma mot honom.

Alltså skulle jag då svika honom om jag skulle ens känna känslan av att vara arg på honom.

Det var ju honom det var synd om liksom.

Pappa och jag var jämställda!

Vi delade ansvar.

Jag kan ärligt säga att jag trodde att mycket hemskt som hände, som jag knappt själv kan sätta ord på,

berodde på hur jag var.

Alltså dålig.

Jag kan idag inte förklara varför jag är så dålig,

jag bara vet det.

Förstår att det låter sjukt och det är det,

men jag har precis börjat lufta detta med mig själv.

Allt detta självhat som bubblar upp.

Det kommer liksom inifrån.

Det hjälper inte att någon säger något snällt eller så!

Det är en självklar känsla, lika självklar som att jag är född med brunt hår och blåa ögon.

Nu måste jag lära om på något sätt.

Jag är dock oförmögen att veta hur!

Är så tacksam att ha min psykolog som förhoppningsvis ska uppmuntra mig att hitta verktygen jag behöver.

Verktygen att hitta ett sätt för mig att kanske till slut tycka så illa om mig själv.

Det positiva med eländet är att jag är duktig på att stänga av känslorna, vilket jag behöver göra oftast.

När det blir för intensivt stänger jag ner.

Ett sätt att inte låta mig förstöras.

Nu har jag gnällt färdigt.

Tack.

Nu tänker jag njuta av min lediga eftermiddag.

Håller just nu på med ett litet virk-projekt!

Ha en underbar lördag mina vänner!

Sat nam!

Det var inte mitt fel!

Ni som läst min blogg vet ju att jag är smått kokko i huvet.

Från då till nu är stor skillnad,

men jag är inte i mål på långa vägar.

Nu, med hjälp av professionella insatser, har jag nu något att jobba mot.

I jakten på att slippa allt det dysfunktionella i mitt huvud!

Att med hjälp av min psykolog få kontroll på mitt självhat. 

Jag får ofta höra att jag verkar så stark, och att jag är glad (förutom av dom som jag bor med, vänner inkluderat)!

Folk har inte en aning.

Tydligen inte jag heller!

Jag har spelat den rollen så starkt att jag trott på den själv.

Har sett mig som en utåtriktad, glad tjej med ordentligt skinn på näsan. 

En sån som man inte sätter sig på.

En sån som vet vad hon vill.

En sån som har koll på sina känslor, (ofta mest arg)!

Att jag nu hittat en liten, osäker tjej, som varken vet ut eller in, känns omvälvande minst sagt.

Att min bakgrund skulle påverka mig så mycket, har jag på riktigt inte fattat.

På riktigt. 

Att jag heller inte bär skuld och att det inte är min hemlighet, behöver jag heller inte gå och bära på tydligen. 

Det låter klyschigt, men jag har liksom inte fattat att det är det jag gått och burit på.

Jag fattar inte det helt än, håller inte helt med min psykolog.

Inte än.

Det är för svårt att ta in.

När jag levt efter den devisen i hela mitt liv,

tar jag inte bort det i en handvändning.

Som jag var inne på innan, 

spelade jag spelet så jag trodde på mig själv.

Jag spelade den jag ville vara, inte den jag var.

I spelet ingick att vara lagom dramatisk, intressant, ett stort ego och jag reflekterade aldrig över att jag inte grät.

Aldrig förutom när jag hade druckit. Då kom det.

Oftast visste jag inte ens om anledningen till gråtfesten.

Kunde ulk- och fulgråta, helt plötsligt. 

Otröstlig.

Det har jag även gjort nu.

Men hos min psykolog.

De första sittningarna hos henne skämdes jag nästan.

Jag grät som ett barn.

Hon ställa en fråga, sedan var det igång.

Efter ett par gånger av ulkande,

ville jag inte gå dit mer.

Jag orkade helt enkelt inte gråta mer, det gjorde för ont.

Men plikttrogen som jag är, gick jag dit.

Det tackar jag min lyckliga stjärna för idag.

Idag gråter jag av olika anledningar, ibland kan jag tom se fördelar med att ”lätta” på trycket.

Märklig känsla.

Idag har jag kontakt med den lilla flickan,

hon som inte förstår vad som händer med henne.

Jag tycker synd om henne,

vill krama om henne,

vill säga att allt kommer att ordna sig.

Rädslorna kommer hon att kunna identifiera,

så dom bleknar.

Det var inte hennes fel!

Inget var hennes fel!

Mörket blir inte så läskigt längre!

Min uppgift nu är att koppla hop dessa två.

Den lilla flickan med mig själv!

Jag är flickan!

Det var inte mitt fel!