Alldeles inget speciellt att berätta!

Idag har jag inget alldeles speciellt att skriva om!

Jag sitter och njuter av en kopp kaffe, 

stickar lite och slökollar lite på nyhetsmorgon.

Tvättmaskin och diskmaskin väsnas där i bakgrunden.

Ute är det grått och trist, skulle jag nog beskriva det som.

Lördagsmood helt enkelt.

Om någon timme ska jag göra det jag njuter mest av just nu.

Det som har kommit att spela så stor roll i mitt liv,

som får mig att bli avslappnad och harmonisk och lite galen emellanåt.

Hemslöjden ordnar med handarbets-träffar då och då, och just precis idag funkade det för mig att gå dit.

Efter en tids stick-depression (som med största sannolikhet hade med mitt dåliga mående under graviditeten) har jag nu fått tillbaks gnistan. 

Just nu stickar jag varje sekund jag kan, precis som innan.

Jag går upp tidigare på morgonen för att hinna sticka en stund innan jobbet. Det finns inget bättre sätt att starta dagen på. Just nu har jag dille på att sticka små-projekt, som tex handled och pulsvärmare. 

Idag ska jag prova att brodera lite på stickat, ska bli spännande.

Jag gillar ju mycket färg, syns det?

Nu piper tvättmaskinen på mig, får hänga tvätten innan jag åker.

Ha en bra dag!

Puss och kram.

Att inte skilja på mitt och ditt! Varning för arg mamma!

Varning för arg mamma och grovt språk!

Jag blir så in i helvetes arg och frustrerad när man inte skiljer på mitt och ditt.

När man dessutom går på ungar, äldre eller andra som inte kan försvara sig.

Ja jag vet att det händer överallt varje dag att folk blir rånade och andra hemskheter. 

Men igår hände det i vår familj, vår tonåring, i hans närhet och i hans vardag.

Han blev rånad tillsammans med tre kompisar. 

En bil stannade killarna mitt på vägen och de fick instruktioner om att logga ut från iCloud, Instagram, Snapchat och allt de kunde komma på.

Tre av fyra killar lyckades logga ut och sedan försvann bilen snabbt. 

Givetvis gjorde vi en polisanmälan direkt och polisen kom hem till oss för att prata med pojkarna. De  beskrev situationen så gott dom kunde och polisen förhörde och frågade. Eftersom att Emil är femton får inte polisen förhöra honom utan att vi som vårdnadshavare är med, och det är jag nu i efterhand väldigt glad över. Jag förstår att de måste ställa tusen frågor och vända och vrida på allt. Men vissa av frågorna måste jag nu i efterhand faktiskt ifrågasätta. "Varför stannade ni kvar om det var obehagligt?" "Därför först var dom trevliga!" Efter tusen frågor och påståenden menar polisen att de får se hur de rubricerar detta ärende, han behöver prata med sitt befäl om det, eftersom att Emil gav sin telefon till killarna frivilligt, och då är det inte säkert att de ens kan rubricera det som stöld. Alltså på riktigt!!! Att man ser enbart till individen. De hotade inte Emil utan hans vän, vilket Emil då tyckte var skäl nog till att ge dom hans telefonen, men det enligt polisen då kanske inte räcker eftersom att det handlade om hans vän och inte om Emil. Helt stört alltså. När de frågade honom om han blev hotad, förklarade han att de inte sa något rakt ut till honom men att han förstod att han behövde ge dom vad dom ville ha, för annars kanske något kunde hända och att de hotade hans vän. 

Dessutom säger då söt-ungen att hans pappa och mamma har lärt honom att aldrig tjafsa emot utan bara ge dom vad dom vill ha, så det gjorde han! 

Vet inte om rubriceringen spelar så stor roll men det provocerar mig något vansinnigt att han ska känna att han nästan gjort fel som gav bort den, eftersom att idioterna inte sa något till honom personligen. För mig är det ju solklart att han bedömde hela situationen som hotfull!

Sjukt ju!

Hur som helst har polisen fått ganska tydliga signalement på de fyra killarna som satt i bilen och halva Höllvikens ungar var inblandade resten av kvällen, då någon sett denna bilen innan. Bilen utmärkte sig, så jag ber till Gud att de tabbat sig så de åker fast. 

Ja vad säger man om detta?

Jävla människor helt enkelt.

Så idag behöver vi lösa lite problem som uppstått.

Att bli berövad på ens personligheter är så tidskrävande och kränkande.

Självklart är vi glada över att inget "värre" hände, att de inte blev fysiska. 

Jag är också så tacksam över att Tom var hemma så vi var två vuxna att ta hand om allt, när huset helt plötsligt en lugn fredagskväll fylldes med föräldrar, barn och poliser. 

Inte vad jag tänkt mig direkt.

Bara glad att vi slapp sitta på akuten.

Min plan var att jag skulle ha en lugn stick-fredag med mitt nya garn, 

men tji fick jag.

Så såg vår fredag ut!

Plus och minus!

Just nu känner jag mig såhär!

Som oftast kommer allt på en gång.

Ett plus som inte heller denna gången bar frukt, utan bara tolv veckor av väldigt illamående och omställning av kroppen för att sedan abrupt avslutas med en behandling. En behandling som inte alls är olik en vanlig förlossning på många plan, men som enbart bjuder på klumpar, värkar och blod.

Jag undrar återigen över varför vi inte pratar om det? Alla graviditeter som inte leder till ett barn utan som leder till en känsla av misslyckande, ledsamhet, en tomhet och ett stort varför. Jag kan inte heller blunda för att jag ju i december fyller de där fyrtio åren, och det är ju allmänt känt att små embryon gärna inte hänger i fyrtioåriga livmodrar om de får välja någon annan!

Hur som helst gjorde jag som jag alltid gör.

Jag sväljer hårt, blir iskall och stoppar snabbt undan varenda liten tår som skulle vilja komma ut. Nej nej, här ska först fixas. Sköterskan undrade försiktigt om jag ville prata med en kurator. Jag tittade på henne som om hon hade erbjudit mig heroin, "Är du inte riktigt klok"? Se till att få detta gjort nu bara? Å varför var jag så dum att jag lät mig ställas i denna situation igen??

Men ingenting i vården går ju fort, som vi vet. Flera dygn senare börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen. 

Kaos och känslomässig berg-och dalbana.

Men då kommer också känslorna tillbaka. Denna gången resulterade det i att jag blev så yr och illamående att jag satt blixtstilla i soffan hela helgen. Så fort jag rörde mig kändes det som om jag var stupfull, vilket jag ju inte varit på över fyra år, så det kändes väldigt jobbigt. Jag ringde gyn-akut och sköterskan tyckte det lät som kristallsjukan. Jag googlade och det stämmer ju in. Läste allt jag kom över, så nu gör jag alltså övningar varje dag och döm av min förvåning men det känns faktiskt mycket bättre. 

Under alla dessa tråkiga in- och ut på gyn-akuten hände det ändå något fantastiskt. Något jag väntat på flera månader. Äntligen sitter min tatuering på armen. Från sekunden den blev klar kändes det som om att den bott där alltid. Dessutom var det så mysigt att tatuera sig där, ja, jag är lite knäpp. Jag skulle kunna tatuera hela kroppen känns det som. Alltså när hon drar maskinen över skinnet gör det ont, men så fort hon släpper vill jag att hon ska fortsätta, knepig känsla. Ont-skönt liksom. Ljudet av den arbetande maskinen blir sövande. Nu håller den på att läka och jag vill bara klia sönder den, inte lika skönt. Dessutom ser jag ut som en orm som ömsar skinn, men det blir ju bra.

Tänker att det är så skönt när jag ger mig tid att formulera mina tankar, och sätter ord på dom. Då blir allt tydligare och klarare.

Jag gör det framförallt för min egen skull, som ett sorts känslobibliotek och dagbok på samma gång. 

Egentligen borde jag varje dag sitta och gå igenom dagen, reflektera och bli lite klokare. 

Ha en skön kväll!

Puss och kram.

En söndagsmorgon!

Söndagsmorgon!

Båda barnen sover hos kompisar.

Första gången E sover hos en tjej.

Han har velat fram och tillbaka flera gånger,

men då har det hänt andra saker mellan.

Nu blev då första gången.

Hade jag fått välja,

hade han aldrig gjort det,

så man kan säga att vi ändå mötts på mitten.

Han tycker ju att han ändå är femton,

att han är typ vuxen.

Ibland glömmer jag lite hur det känns att vara tonåring,

för jag har fullt upp med att vara snart 40-åring.

Att fundera på om jag ska byta bank,

räcker pensionspengarna till en dräglig pension,

kommer barnen komma ur barndomen som härliga, respekterande och ödmjuka män,

eller kommer dom ur barndomen som manipulerande mördare.

För så kan jag faktiskt tänka ibland,

att eftersom att jag sett så många trasiga människor tvivlar jag ibland på om jag kan göra något alls.

Missförstå mig inte.

Jag kommer aldrig, aldrig ge upp att kämpa för mina barn, aldrig.

När jag växte upp, hängde jag med de ungdomar som inte mådde så bra, och som inte gjorde de bästa valen. 

Idag när jag är vuxen och har kunskap om tex missbruk,

kan jag ju se att vissa av mina gamla vänner aldrig hade en chans, inte en förutsättning att bryta det destruktiva. 

Det sociala arvet, ni vet!

Föräldrar som jobbar alldeles för mycket, föräldrar som inte är närvarande på olika sätt och föräldrar som är stressade och på andra sätt inte mår bra.

Ganska hög andel av mina gamla vänner är antingen begravda till följd av missbruk och tragik, eller  fortfarande aktiva missbrukare och utanför samhället.

Jag får nog bara tänka att det blir som det blir och vi gör vad vi kan,

helt enkelt.

Tunga tankar och svårt att förhålla sig till!

Hur hamnade jag här-

bland dessa tankar!

Ja,ja.

Jag tänkte visa mitt senaste stickprojekt!

En tröja av mohairgarn i korall.

Inget konstigt än så länge.

Utmaningen är då att mönstret är på engelska.

Engelska kan vi ju, tänker ni!

Ja, jag tycker ändå att jag är hyfsad på att läsa och förstå men detta är som om att någon skrivit på ryska.

Stickspråket i sig måste man lära sig att förstå, termerna kommer inte av sig själv.

Men om man då dessutom översätter dessa svenska termer till engelska, blir det som sagt ryska.

Tro inte att man kan översätta via Google translate, 

för de kan ju inte heller dessa termer.

Envis och tjurig har jag spenderat många stunder med att översätta ord för ord, läsa allt hundra gånger och givetvis ha mentorssamtal med min kära Mona på garnbutiken, så nu äntligen tror jag att jag fattar!

Här kan ni se förkortningarna och termerna jag pratar om:

Men skam den som ger sig.

Nu ska jag ge mig ut i denna soliga söndag!

Ha en skön dag alla!

Puss och kram!

Grattis bästa mamma!

2018 är året då vi fyller hundra år tillsammans,

min mamma och jag.

När barnens farmor Edith fyllde hundra år för ett och ett halvt år sedan fick hon en hälsning av Kungen.

Jag kan helt klart tänka mig att åtminstone få en halv hälsning,

eller jag det blir ju 40% till mig och 60% till mamma!

Nåja,

idag är då den dagen som hon,

min största förebild på tusen sätt,

fyller jämnt.

Hon som flyttade hemifrån tidigt,

försörjde sig själv när hon knappt var torr bakom öronen,

fick barn ungt.

Ett par år senare,

tvåbarnsmamma,

tar hon sitt och pack och flyttar sjuttio mil söderut,

tillsammans med en missbrukare 

(det visste hon ju inte riktigt precis då kanske).

Stark nog att våga bryta sig fri från ett destruktivt förhållande,

och styra skeppet helt själv som ensamstående.

Fint i kråksången är att hon heller aldrig talat illa om pappa,

inte ett ord om hur han inte uppfyllde sina ansvarsområden som den andra vårdnadshavaren.

Hon som i vuxen ålder tar tag i att kämpa sig igenom utbildning,

som hon tidigare valt bort.

Utbildar sig och tar examen.

Jag skulle kunna fortsätta hela kvällen att förklara på vilka sätt hon är fantastisk!

Hon är en tuff, bestämd och hårdhudad kvinna utåt sätt.

Tror till och med att någon som inte känner henne väl skulle beskriva henne som lite skrämmande.

Men för mig är hon ödmjuk och härlig.

Min älskade mamma!

Du är den finaste jag vet!

Grattis på din dag.

Jag älskar dig.

Idag är en bra dag att vara positiv!

Fredag!

Tänkte att jag ska börja lista saker som är positiva och som gör att jag mår bra.

Viktigt ju!

Därför kommer här dagens tre positiva:

1. Det är fredag och jag har sovmorgon. 

Varannan fredag slutar jag tidigt och varannan har jag sovmorgon.

2. Det är fredag den trettonde.

Då vi för snart tretton år sedan fick äran att bli föräldrar just på datumet den trettonde, fick jag rannsaka mig själv. Tidigare har jag tyckt (som halva människovärlden) att det var en otursdag, men jag fick göra en kullerbytta helt enkelt. Nu blev det vår turdag, eftersom att Isse förr eller senare skulle fylla år på just fredagen den trettonde.

Så alltså är det vår turdag.

3. Just nu leker vi leken att Isse inte har Itp, och att han är ett friskt och vanligt barn.

Något jag måste öva på är att kunna släppa taget lite.

Att inte gå omkring och må dåligt över hans tillstånd hela tiden,

att "släppa" honom.

När han var superdålig ville jag bara sätta honom i en liten fluffig bur, där han inte kunde skada sig.

Nu övar jag som sagt på att släppa honom och släppa kontrollen.

Skadar han sig så gör han det, och då gör vi enligt instruktion, söker hjälp och ber en stilla bön!

Dagens tre positiva.

Ha en skön fredag!

Måndagstankar!

Efter natten på sjukhuset försökte jag mitt allra bästa.

Som om att det var mitt fel att han är dålig, och jag behövde kompensera.

Eller snarare att det gör så ont i mig att jag behöver göra allt för att mildra omständigheterna, 

och mota bort orosmolnen.

Att fixa åt honom så att det känns lite som vanligt.

Att låta två vänner få sova hos honom,

duka fint, bjuda på pizza,

gå på bio!

Bulla upp med alla tänkbara godsaker.

Att köra honom dit han vill,

eftersom att han inte får cykla.

Att hela tiden ha ett säkerhetsanalys i allt vi gör,

hur stor risk är det med detta? 

Hur stor är risken att han kan skada sig,

och få en blödning?

Att sitta på nedanvåningen och höra hur det skrattas och stökas däruppe,

njuta av skratten, men ändå ha en klump i magen när något dunkar till.

Imorse lämnade vi åter blodprov.

Har fått en läkartid till senare idag.

Jag googlar just nu allt jag kan hitta om autoimmuna sjukdomar!

Känner att vi måste få något att förhålla oss till.

Mellan varven, pluggar vi matte inför nationella prov!

Men hörrni!

Vet ni att fåglarna sjunger idag.

Solen skiner mellan varven!

Närsomhelst knoppar allt ut och börjar växa.

Det är ändå gött alltså.

Tänk att vi snart ska sätta igång med utegrejset!

I tre månader har jag fruktat! Inatt hände det.

"Om det är så att han börjar blöda någonstans, då behöver ni åka in akut"!

Detta har vi hört sedan i januari,

sedan trombocyterna låg på under fem.

Risken att de inte får stopp på en eventuell blödning har varit ett av de största hoten i tre månader,

följt av en mini-mini-mini risk för hjärnblödning.

Men dock en risk.

I förrgår sjönk dom än en gång till under fem.

Läkarna tänker sig att låga värden kan vara ett tecken på något annat,

att det är ett symtom på något annat.

Itp är en autoimmun sjukdom, om jag fattar det rätt.

Jag har funderat på detta i tre månader, läst på och funderat lite till.

Funderat och frågat läkaren vid vårt regelbundna besök var femte vecka.

Många frågor, få svar.

Svaren blir "förmodan, eller antagligen", 

men inga konstateranden.

Jo, det enda som är konstant är värdena.

De går upp och ner,

precis som hoppet och humöret.

Det svåraste är att förhålla sig till "antaganden och förmodan",

att känna det som om att vi bara kan vänta.

Vänta på att något ska hända.

Igår hände det som jag gått igenom tusen gånger i huvudet.

Strax innan midnatt började spontanblödningen ur näsa och svalj.

De få gånger jag varit i paniksituationer har paniken hjälpt mig att bli lugn och fokuserad.

Lösningsfokuserad, 

så även denna gången.

"Vid blödning ska ni ge honom två av tabletterna, och åka in akut"!

Denna gången var vi som tur var två vuxna hemma, 

vilket jag alltid har en mindre stress för att inte vara.

Denna gången tyckte öron, näsa, halsläkaren att han kunde se ett hål i näsan.

Blödningen upphörde av sig själv och han kunds "fixa" till hålet. 

Denna gången.

Att min kropp värker efter att suttit på en stol hela natten är jobbigt,

men att jag inte vet vad som händer med min uppenbarligen sjuka son,

det har jag otroligt svårt att förhålla mig till.

Den oron suger musten av mig,

äter upp mig inifrån.

Orkeslös och ledsen.

Trombicar och stickprojekt!

Så länge sedan jag skrev att jag inte vet var jag ska börja!

Kanske ge er en inblick i hur det är med en tvångig tonåring, som absolut måste testa allt som finns i vuxenvärlden, men som inte riktigt reder ut det. Där jag, som mamma, ber till Gud att han inte får allvarliga konsekvenser, och att jag själv hela tiden kastas mellan att jag vill skydda honom från allt, till att man faktiskt lär av sina egna misstag!

Eller kanske ska jag börja med den andra ungen, som inte han heller har det så lätt på olika plan, i tre månader nu har haft uppror i sin kropp i form av alldeles för låga värden av trombocyter. Trombocyter är de små grejerna i kroppen som gör att om en blödning uppstår på eller i kroppen, är det deras uppgift att transportera sig dit och se till att blödningen stoppar. Han har alltså inte tillräckligt med trombicar, som vi nu kallar dom.

Just nu är dom så låga att han inte ens kan gå i skolan, han kan inte sporta, inte cykla. Ja, ni förstår. Han får inte utsättas för risk att skada sig helt enkelt. Detta gör att han är väldigt låg och mår ganska dåligt, såklart. 

Hans kropp är full av ilskna blåmärken som ömmar och han har ständigt blåmärken efter strumpor och skor. Vidrigt.

Testresultatet från dagens provtagning väntar vi på med lite extra oro, då vi hoppas på att de ökat lite, lite, annars riskerar vi att bli inlagda.

Annars kan vi fokusera på det i mitt liv som jag njuter av,

nämligen stickning.

Roligt är att det känns som att jag stickat i hela mitt liv, 

men att när jag träffar gamla vänner blir förvånade över att jag gör det.

Det har blivit en så naturlig del av mina händer, att alltid ha fingrarna på ett projekt,

att jag bara tar det för givet.

Alla timmarna av träning har nu börjat ge resultat,

och jag börjar så smått bli nöjd med vad jag åstadkommer.

Måndagar är min allra heligaste dag på veckan, 

då är det nämligen stickcafe.

Jag har gått dit i tre månader nu och det ger mig så otroligt mycket.

Det låter kanske knasigt, men jag kan släppa allt (nästan).

Få en stunds lugn och ro, 

där bland alla garner, stickor och glädje.

De kloka och erfarna kvinnorna (för hos oss är det tyvärr bara kvinnor) lugnar mig när jag sliter mitt hår och blir sur för att det inte blir som jag tänkt mig. 

Tro mig, när jag säger att det är tålamodsprövande och tidskrävande att få något vettigt ur händerna.

Förutom hit- och dit projekt började jag att sticka vantar. Härliga ullvantar i flerfärgsstickning.

Minns inte hur många vantar jag drog upp, men envis som jag är lärde jag mig av mina misstag.

Viktigt också har varit att lägga ifrån sig och sura en stund, för när jag sedan tar upp det så har jag fått ny energi att göra det bättre.

Som tur var hann jag ta ett foto på en av de hundra vantarna jag drog upp:

Ändå beundransvärt att jag fortsatte, trots att jag visste att det inte blev bra. Förnekelse kan man säga.

Efter regn kommer solsken, sägs det ju, så här blev några som kändes lite bättre för själen:

Mitt sista stora projekt blev klar med häromsistens. Den islandströjan har jag faktiskt, tro det eller ej, använt ett par gånger redan. 

Då jag är hyperkänslig mot sticksigt direkt mot huden, valde jag bort ullgarnet, och valde istället ett raggsocksgarn som blev bra tycker jag.

Tänk nu på att bilden är tagen när jag är osminkad och har  halsfluss, som gjort att jag inte ätit ordentligt på tre dagar, så ignorera den bleka och blåaktiga modellen, tack.

Lägg också märke till min trotjänare till höger i bild, som så fort jag reser mig ser det som sin plikt att följa med och se så att jag är okej. Gärna in på toaletten också.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg, 

men så blir det ju ibland.

Tänker att jag ska lägga in fler projekt-bilder senare!

Blogga är ett så roligt sätt att dokumentera på.

Ha en skön dag!

Puss och kram.

"Tänkte komma på en bra rubrik om hur svårt det är att vara förälder till en tonåring, men ändå att livet är positivt, men jag kom inte på något"!

Hösten är här!

Halva mitt hjärtträd har gulnat och lyser underbart i solen.

Idag har jag tagit ledigt.

Det betyder ändå att jag är uppe med tuppen, 

vilket passar mig.

Jag är en morgonmänniska,

precis som min mor,

och precis som min mormor.

Just nu är sova en lyx,

att sova bra alltså.

Den senaste månaden har vi haft det väldigt tufft här hemma.

Vår älskade npf-tonåring ställer oss på ständiga prov,

och resultaten varierar.

Jag visste att han skulle gå in i tonåren med buller och bång,

han gör ju inget lagom,

det vet vi ju.

Trots den vetskapen var jag inte beredd på den smällen.

När jag pratar med människor i min närhet,

som känner oss och som varit med om samma,

får jag rådet att hålla ut!

Oron är ju det värsta,

oron och konsekvenserna av en omogen, stingslig och gänglig ung kille som blivit ung vuxen,

men som framförallt är ett barn fortfarande.

För så är det ju med dom där unga vuxna,

precis som jag själv tyckte,

14 år och koll på läget och livet.

Eller hur!

Jag kommer ju själv ihåg!

Alla dåliga beslut.

Han har ju redan ställt till det för sig på olika sätt.

Vår roll som föräldrar har nu ändrats.

När han var liten,

tillrättalade jag hans vardag,

om han gjorde misstag kunde vi tillsammans göra rätt igen.

Nu har makten lagts över på honom själv.

Självklart bestämmer vi,

men han tar dom allra flesta besluten utan oss nu.

Dom kanske viktigaste besluten.

Med honom, som har så mycket tvång i sig,

är balansen vansinnigt svår.

Detta har jag ju upptäckt för många år sedan men det blir återigen tydligt.

Ge honom inte för mycket utrymme att kunna trotsa, 

för då gör han det.

Han måste löpa linan ut, trots att han kanske inte vill.

Vad som är rätt och fel kan han, 

och normalt sätt är det väldigt viktigt för honom.

Min älskade unge alltså.

Just nu har vi fokuserat på att försöka tilta hans arga grundinställning.

Alltså såhär,

eftersom att vi har många krockar och konflikter just nu,

behöver vi välja våra strider.

När vi väljer att inte ta en strid, 

vänder vi helt och försöker att locka fram den "vanliga" ungen.

Ibland lyckas vi till och med få ett fint samtal med hjälp av tilten.

Det finns väl ingen år 2017 som tror på straff och hot,

så därför vill vi ju förmedla något annat.

Därmed inte sagt att han inte får konsekvenser,

såklart.

Men är vi för hårda,

lär vi honom bara att stänga av.

När vi lyckats tilta honom och skrapar på ytan,

får vi fram en kille som inte alls mår bra.

De få orden han kan förklara om hans psykiska ohälsa,

skär rakt in i hjärtat och jag skulle ta över den vilken sekund som helst.

Den smärtan driver mig till att, förutom koppla in all professionell hjälp jag kan,

även att försöka ge honom all kärlek jag kan.

Jag önskar att jag kan få honom att förstå hur viktigt han är och att han inte är ensam.

När det känns som att livet hänger på en lös tråd,

då blir annat oviktigt för en stund.

Smärtan gör så ont,

för oss alla.

Hela familjen gör ont.

Att vara ung vuxen idag,

är banne mig ett heltidsjobb.

Det är så frustrerande att bara kunna stå vid sidan av,

att inte veta utgången och att inte kunna bära det tunga oket.

Just nu går min energi åt att vara där för mina barn.

Stötta så gott jag kan,

även lillebror,

som är väldigt orolig för sin storebror.

Att finnas där,

dom små och korta stunderna som barnen kommer och vill prata.

För små och korta stunder är det,

all annan tid övar dom just nu på att lära sig livet.

Undrar just hur mycket tid jag får idag med mina äskade ungar!

Ha en bra dag och ta hand om varandra!

Kärlek till alla!

Bloppis! Barnkläder! Kom och köp!

Nu bara gör jag det.

Att det ska ta så lång tid att få tummen ur vagnen.

Bloppis!

Jag säljer två klädpaket och lite ytterkläder!

Alla kläderna är i använt men fint skick.

Om ni vill ha något,

kontakta mig lättast genom att smsa på 0706-777906,

eller maila mig på angelicaemenus@hotmail.com.

Paket 1:

300kr.

Storlek 134, vissa plagg 134/140.

Paketet består av:

2 par jeans,

1 par shorts,

4 st fleece,

1 hoodie,

träningsshorts,

tränings t-shirts,

4 st skjortor,

6 t-shirts- 1 långärmad,

2 linnen.

Paket 2:

300kr.

Storlek 146/152.

Paketet består av:

3 st jumpsuits,

7 st skjortor,

8 st t-shirts,

1 st linne,

1 st tränings t-shirts,

7 st hoodies,

1 st fleece,

9 st shorts,

3 st jeans (alla med justerbar midja)

Har även lite ytterkläder:

1 svart "skinnjacka", strl 134, 100kr.

Turkosa Everest- överdragsbyxor, strl 134, 150kr

Orange Everest fodrad vindjacka, strl 134/140,  50 kr.

                                                

Hoppas någon annan kan få glädje av dessa kläder.

Ha en skön söndag!

Kram Angelica.

Stolta långhalsar!

När man har allt på 25 kvadrat!

Husvagnsrookies som man är,

är det viktigaste jag har just nu en kom-ihåg-lista!

För alla små, men viktiga ingredienser för att underlätta en semester på camping.

Det gick över förväntan att få upp tältet, var både jag och mannen överens om.

Det tar sin tid bara.

Såhär började vi ha det möblerat.

För att så har bordet alltid stått när vi haft husbilen,

mot bilkroppen för att få en sida med lä.

Redan efter första promenadrundan samma kväll,

fylldes mitt huvud av inspiration.

Folk är så sjukt seriösa och kreativa!

Hjärnan snurrade rundor med mig och bidrog säkert till min brist på sömn den första natten.

Morgonen efter möblerade jag om.

Vi blev nu långhalsar tydligen!

Långhalsar är som man kan gissa när man är nyfiken tydligen.

När man placerar bordet utmed tältet.

För mig var det mest att det kändes mer praktiskt.

Elen fanns på samma sida och tvn slapp att stå ut mot tältduken.

Såhär ser det ut nu:

Mysigare att sitta nära öppningen också.

Så här sitter vi nu och långhalsar oss!

Denna campingen är så galet stor alltså.

Vår plats ligger långt utanför "centrum" vilket vi är ganska glada för i och för sig.

Trycket och ljudvolymen inne i centrum kan liknas vid Malmöfestivalen light ungefär.

Här är så galet mycket folk alltså.

Trevligt och roligt, men skönt att kunna "gå hem" och få lugn och ro.

Igår var vi en tur till Ölands nordligaste punkt.

Vi hälsade på fyren Långe Erik!

Tonåringen fick vi inte med oss, utan han fick stanna på campingen och leta Pokemons.

Win win för alla.

Härlig natur!

Det lustiga är att jag står och fotar till höger och vänster och gör lite fåniga -"ooo, vad fint"- ljud.

Jag och alla turister med kameror runt halsen.

Sedan kommer jag på att jag bor såhär ju för bövelen.

Hur sjukt är det att jag behöver åka många mil hemifrån för att ta upp kameran och göra fåniga "ooo"- ljud,

när jag kan hoppa på cykeln hemma för att tre minuter senare ha liknande natur.

Konstigt hur man fungerar alltså.

Böda Camping levererade med underhållning igårkväll,

trots ljudstrul och försvunna stjärnor.

Tobbe trollkarl gjorde ett superbt jobb som konferencier.

Väldigt underhållande och jag skrattade högt flera gånger.

Kan meddela att Pernilla Wahlgren är så kort som man trott,

men också en superbra artist.

De som barnen väntade på mest var de totalförvirrade Samir och Viktor.

Även de levererade.

Efteråt stod Emme i kö i en och en halv timme för att få autografer,

vilket var helt värt det, enligt honom själv.

Han fick även ta en bild och köpte en plansch med sina nya idoler.

Lycklig kille.

Denna dagen bjuder än så länge på en snabb joggingtur,

kaffe och frukost i förtältet.

Emil sover fortfarande givetvis,

det tar på krafterna att träffa kändisar.

Ha en skön dag!

Puss och kram.

Denna gamla hyndan kan visst sitta!

Halvvägs! 

Mer än halvvägs!

Semesterhets!

Nej, det skulle jag ju inte ha.

Tillåter mig inte att ha det.

Samtidigt har jag ett lugn i mig också.

Det känns lång bort att börja ställa klockan snortidigt,

att tvinga barnen till skolan,

att planera in när ja behöver göra vissa saker, som tex planera maten,

eftersom att jag inte bestämmer över min egna tid.

Denna semestern har vi bestämt upp väldigt mycket,

eller det gör vi nog varje år.

Det bara blir så.

Vi vill så mycket,

och njuter av att packa ihop oss och åka iväg,

oftast inte så långt.

Nu låter det som om att det är en dröm,

mannen bakom ratten,

barnen skrattandes och förväntansfulla i baksätet,

och alla är lyckliga.

Nej, nej.

Så har vi det verkligen inte.

Någon som skriker att den inte ska med,

någon som svär att vi inte kommer att få plats med packningen i bilen

och någon som helt plötsligt ska ha hårvaxet som ligger inpackad längs ner i skuffen på bilen.

Jag tänker varje gång att vi är ett fullkomligt dårhus.

Att om någon skulle filma oss och lägga upp på youtube,

hade denne någon vunnit priser för bästa underhållning.

Ja, just det.

Glömde tillägga vår ledsna fyrbenta vän som sedan länge förstått att flocken håller på att lämna henne,

men inte ger upp hoppet om att få följa med,

om hon bara går i vägen heeeela tiden, 

så att hennes husse är redo att strypa henne och ylar; -"Amen för helvete, flytta på dig"!

Det hjälper ju sällan. 

När vi helt slut och svettiga kommer iväg och alla sitter knäpptysta för nu orkar ingen mer och semestern har inte ens börjat.

Men när alla har hatat varandra färdigt och skilsmässan läggs på is,

då händer det något.

Då är vi på väg.

Vi har haft underbara dagar på Immeln.

Både sol och bad har vi fått lyxa med.

Till och med jag har badat.

Simmat och badat i en sjö där man varken ser botten eller sina egna tår.

Kallt var det också,

riktigt kallt.

Så kom inte och säg att man inte kan lära en gammal hund att sitta.

Denna gamla hyndan har lärt sig att simma i iskallt vatten,

frivilligt.

Nu tvättar vi allt,
packar om och drar snart vidare.
Nästa gång blir det med husvagnen.

Har tagit dåligt med bilder,

men här kommer ett par.
Dessutom har jag inte berättat om när vi gjorde roadtrip till Stockholm och Uppsala,
men det kommer.

Puss och kram på er.

På väg!

Obligatoriska tacosen!

Jättekallt i vattnet.
Jätte, jätte, jättekallt.

Semesterhets!

Hur får man in elva månaders förväntningar på ynka fyra veckor?

"Det tar jag på semestern",

"där rensar jag på semestern",

"men jag har snart semester, då kan vi hänga hela tiden",

framförallt har jag ju ett helt rum hemma hos mig som andas:

"städa mig, rensa och sortera saker från mig"!

Semesterhets.

Jag känner mig lätt neurotisk,

denna semesterdag tre.

Försöker att använda verktygen jag får på mina möten.

Att bara omfamna dessa "jobbiga" tankar,

eller jag de är faktiskt jobbiga på riktigt.

Däremot är jag ju lyckligt lottad som har möjlighet att ha fyra veckors semester överhuvudet taget.

Dessutom har jag ju även tur som har ett extra rum att samla all skit i,

för då slipper jag ju se allt hela tiden.

Det är ju bara att stänga dörren helt enkelt.

En del av mig säger att när jag tappar vilken dag det är,

och inte vaknar till med ett ryck,

då är kroppen avslappnad och i semestermood.

Samtidigt får min hjärna panik över att jag ska sova bort hela semestern.

Skräcken över att sova bort fyra veckor.

Nä, min logiska och smarta jag tänker ju direkt in balans och lagom.

Fan, det är ju det jag är sämst på.

Lagom,

så förbannat tråkigt ord.

Eller?

Egentligen borde det vara det alla eftersträvar,

så även jag ju,

men det ligger något naturligt motstånd i det för mig.

Som om lagom är tråkigt,

och kanske till och med ett tecken på misslyckande!

Det måste komma från mitt gamla destruktiva jag,

för jag håller ju egentligen inte med om det.

Mitt kloka och eftertänksamma jag inser ju att det kommer från en svunnen tid,

där lagom var tråkigt för att kontrasten till det var spännande, galen och utvecklande.

Och det var ju det jag eftersträvade.

Kickar.

Det som överraskade.

Det spontana.

Nu ligger dom adjektiven i en annan hög.

Ord som eftertänksam,

klok,

balans,

ärlighet,

trygghet och sinnesro

ligger överst.

Tråkigt kanske,

men så skönt.

Att kunna lite på mig själv och mina beslut.

Slippa stökigheten i huvudet.

Tänk att jag bara behövde skriva av mig för att komma på rätt köl igen.

Tänk att jag har så många dygn på mig att göra det jag vill,

men också behöver göra.

Och det jag inte gör idag,

det gör jag ju en annan dag.

Nu ska jag ta tag i denna dagen.

Kärlek till er alla!

Sockermissbruk, treårsdag och Guns!

Hittade en podd igår,

som fängslade mig.

"Sockersystrar".

Har idag haft möjlighet att lyssna igenom denna relativt nya podd,

som handlar om sockermissbruk/matmissbruk.

Väldigt intressant.

Med min beroendepersonlighet kan jag rätta in mig i detta ledet också,

till viss del.

Detta triggande knarket.

Tjejerna i podden väljer att köra strikt lchf,

vilket är upp till var och en att avgöra såklart.

Men jag har ändå ett par funderingar.

Vad jag förstår och har sett på Instagram-konton,

äter de tex stora mängder smör.

Det undrar jag lite om.

Det kan ju inte vara hälsosamt?

Fattar ju att fett håller dig mätt,

men hur ser det ut inuti kroppen när man tillsätter så mycket fett,

även om det är "bra" fett?

Att man inte får äta socker, gluten och hålla sig till ovanjord grönsaker,

också utesluta frukt och mejerier.

Jag fattar!

Men för mig verkar det för besvärligt.

Har testat lchf för hundra år sedan,

(säg vad jag inte testat).

Jag testade i två omgångar.

Omgång ett fungerade det bra,

mitt syfte var enbart att gå ner i vikt.

Omgång två fick jag avbryta,

jag fick för ont i vissa organ,

typ i magen.

Eftersom att min läkarexamen lyser med sin frånvaro får jag gissa mig till att det var något organ som inte uppskattade mitt höga fettintag,

men har ingen aning om vad.

Jag har övat mig i att försöka lyssna in min kropp.

Att dessutom göra det ärligt.

Jag vet, verkligen vet att om jag tex inte får äta nypotatis med smör och salt ibland,

kommer jag förr eller senare att gå igång på det.

Då vaknar min sjuka sida och bara måste ha vad det nu kan vara.

Jag tycker det är en svår balans av kunna lyxa ibland och att inte väcka monstret som är destruktivt.

Det enda jag inte ger avkall på är alkoholen!

Den ger jag mig aldrig på.

Är så obeskrivligt tacksam att jag inte dricker.

I dagarna är det tre år sedan jag drack sist.

Tre år som rusat,

tre år av livets skola.

Känner mig som en nybörjare när jag hör om människor som har många,

många års nykterhet.

Samtidigt har jag inte bråttom,

jag är här,

med sinnesro,

redo att möta livet fullt närvarande.

Så tacksam för det.

Annars har jag upplevt något som jag drömt om sedan jag var liten.

Är uppväxt med bandet,

och nu fick jag äntligen se dom live.

Helt surrealistiskt.

Jag har aldrig sett så många "Guns n`Roses" tröjor i hela mitt liv.

Det har gått en vecka,

och jag har fortfarande svårt att sätta ord på vad jag upplevde.

Där och då.

Jag stod där,

i "golden circle",

ett par meter ifrån dom.

De levererade till hundra procent.

Helt galet.

Helt magiskt.

All musik var verkligen som jag förställt mig 

och jag stod där och log som en fåne.

Det är verkligen tryck i de gamla än, alltså.

Ryser fortfarande av välbehag när jag ser bilderna.