Denna gamla hyndan kan visst sitta!

Halvvägs! 

Mer än halvvägs!

Semesterhets!

Nej, det skulle jag ju inte ha.

Tillåter mig inte att ha det.

Samtidigt har jag ett lugn i mig också.

Det känns lång bort att börja ställa klockan snortidigt,

att tvinga barnen till skolan,

att planera in när ja behöver göra vissa saker, som tex planera maten,

eftersom att jag inte bestämmer över min egna tid.

Denna semestern har vi bestämt upp väldigt mycket,

eller det gör vi nog varje år.

Det bara blir så.

Vi vill så mycket,

och njuter av att packa ihop oss och åka iväg,

oftast inte så långt.

Nu låter det som om att det är en dröm,

mannen bakom ratten,

barnen skrattandes och förväntansfulla i baksätet,

och alla är lyckliga.

Nej, nej.

Så har vi det verkligen inte.

Någon som skriker att den inte ska med,

någon som svär att vi inte kommer att få plats med packningen i bilen

och någon som helt plötsligt ska ha hårvaxet som ligger inpackad längs ner i skuffen på bilen.

Jag tänker varje gång att vi är ett fullkomligt dårhus.

Att om någon skulle filma oss och lägga upp på youtube,

hade denne någon vunnit priser för bästa underhållning.

Ja, just det.

Glömde tillägga vår ledsna fyrbenta vän som sedan länge förstått att flocken håller på att lämna henne,

men inte ger upp hoppet om att få följa med,

om hon bara går i vägen heeeela tiden, 

så att hennes husse är redo att strypa henne och ylar; -"Amen för helvete, flytta på dig"!

Det hjälper ju sällan. 

När vi helt slut och svettiga kommer iväg och alla sitter knäpptysta för nu orkar ingen mer och semestern har inte ens börjat.

Men när alla har hatat varandra färdigt och skilsmässan läggs på is,

då händer det något.

Då är vi på väg.

Vi har haft underbara dagar på Immeln.

Både sol och bad har vi fått lyxa med.

Till och med jag har badat.

Simmat och badat i en sjö där man varken ser botten eller sina egna tår.

Kallt var det också,

riktigt kallt.

Så kom inte och säg att man inte kan lära en gammal hund att sitta.

Denna gamla hyndan har lärt sig att simma i iskallt vatten,

frivilligt.

Nu tvättar vi allt,
packar om och drar snart vidare.
Nästa gång blir det med husvagnen.

Har tagit dåligt med bilder,

men här kommer ett par.
Dessutom har jag inte berättat om när vi gjorde roadtrip till Stockholm och Uppsala,
men det kommer.

Puss och kram på er.

På väg!

Obligatoriska tacosen!

Jättekallt i vattnet.
Jätte, jätte, jättekallt.

Semesterhets!

Hur får man in elva månaders förväntningar på ynka fyra veckor?

"Det tar jag på semestern",

"där rensar jag på semestern",

"men jag har snart semester, då kan vi hänga hela tiden",

framförallt har jag ju ett helt rum hemma hos mig som andas:

"städa mig, rensa och sortera saker från mig"!

Semesterhets.

Jag känner mig lätt neurotisk,

denna semesterdag tre.

Försöker att använda verktygen jag får på mina möten.

Att bara omfamna dessa "jobbiga" tankar,

eller jag de är faktiskt jobbiga på riktigt.

Däremot är jag ju lyckligt lottad som har möjlighet att ha fyra veckors semester överhuvudet taget.

Dessutom har jag ju även tur som har ett extra rum att samla all skit i,

för då slipper jag ju se allt hela tiden.

Det är ju bara att stänga dörren helt enkelt.

En del av mig säger att när jag tappar vilken dag det är,

och inte vaknar till med ett ryck,

då är kroppen avslappnad och i semestermood.

Samtidigt får min hjärna panik över att jag ska sova bort hela semestern.

Skräcken över att sova bort fyra veckor.

Nä, min logiska och smarta jag tänker ju direkt in balans och lagom.

Fan, det är ju det jag är sämst på.

Lagom,

så förbannat tråkigt ord.

Eller?

Egentligen borde det vara det alla eftersträvar,

så även jag ju,

men det ligger något naturligt motstånd i det för mig.

Som om lagom är tråkigt,

och kanske till och med ett tecken på misslyckande!

Det måste komma från mitt gamla destruktiva jag,

för jag håller ju egentligen inte med om det.

Mitt kloka och eftertänksamma jag inser ju att det kommer från en svunnen tid,

där lagom var tråkigt för att kontrasten till det var spännande, galen och utvecklande.

Och det var ju det jag eftersträvade.

Kickar.

Det som överraskade.

Det spontana.

Nu ligger dom adjektiven i en annan hög.

Ord som eftertänksam,

klok,

balans,

ärlighet,

trygghet och sinnesro

ligger överst.

Tråkigt kanske,

men så skönt.

Att kunna lite på mig själv och mina beslut.

Slippa stökigheten i huvudet.

Tänk att jag bara behövde skriva av mig för att komma på rätt köl igen.

Tänk att jag har så många dygn på mig att göra det jag vill,

men också behöver göra.

Och det jag inte gör idag,

det gör jag ju en annan dag.

Nu ska jag ta tag i denna dagen.

Kärlek till er alla!

Sockermissbruk, treårsdag och Guns!

Hittade en podd igår,

som fängslade mig.

"Sockersystrar".

Har idag haft möjlighet att lyssna igenom denna relativt nya podd,

som handlar om sockermissbruk/matmissbruk.

Väldigt intressant.

Med min beroendepersonlighet kan jag rätta in mig i detta ledet också,

till viss del.

Detta triggande knarket.

Tjejerna i podden väljer att köra strikt lchf,

vilket är upp till var och en att avgöra såklart.

Men jag har ändå ett par funderingar.

Vad jag förstår och har sett på Instagram-konton,

äter de tex stora mängder smör.

Det undrar jag lite om.

Det kan ju inte vara hälsosamt?

Fattar ju att fett håller dig mätt,

men hur ser det ut inuti kroppen när man tillsätter så mycket fett,

även om det är "bra" fett?

Att man inte får äta socker, gluten och hålla sig till ovanjord grönsaker,

också utesluta frukt och mejerier.

Jag fattar!

Men för mig verkar det för besvärligt.

Har testat lchf för hundra år sedan,

(säg vad jag inte testat).

Jag testade i två omgångar.

Omgång ett fungerade det bra,

mitt syfte var enbart att gå ner i vikt.

Omgång två fick jag avbryta,

jag fick för ont i vissa organ,

typ i magen.

Eftersom att min läkarexamen lyser med sin frånvaro får jag gissa mig till att det var något organ som inte uppskattade mitt höga fettintag,

men har ingen aning om vad.

Jag har övat mig i att försöka lyssna in min kropp.

Att dessutom göra det ärligt.

Jag vet, verkligen vet att om jag tex inte får äta nypotatis med smör och salt ibland,

kommer jag förr eller senare att gå igång på det.

Då vaknar min sjuka sida och bara måste ha vad det nu kan vara.

Jag tycker det är en svår balans av kunna lyxa ibland och att inte väcka monstret som är destruktivt.

Det enda jag inte ger avkall på är alkoholen!

Den ger jag mig aldrig på.

Är så obeskrivligt tacksam att jag inte dricker.

I dagarna är det tre år sedan jag drack sist.

Tre år som rusat,

tre år av livets skola.

Känner mig som en nybörjare när jag hör om människor som har många,

många års nykterhet.

Samtidigt har jag inte bråttom,

jag är här,

med sinnesro,

redo att möta livet fullt närvarande.

Så tacksam för det.

Annars har jag upplevt något som jag drömt om sedan jag var liten.

Är uppväxt med bandet,

och nu fick jag äntligen se dom live.

Helt surrealistiskt.

Jag har aldrig sett så många "Guns n`Roses" tröjor i hela mitt liv.

Det har gått en vecka,

och jag har fortfarande svårt att sätta ord på vad jag upplevde.

Där och då.

Jag stod där,

i "golden circle",

ett par meter ifrån dom.

De levererade till hundra procent.

Helt galet.

Helt magiskt.

All musik var verkligen som jag förställt mig 

och jag stod där och log som en fåne.

Det är verkligen tryck i de gamla än, alltså.

Ryser fortfarande av välbehag när jag ser bilderna.

Midsommar på Lalandia!

Nu är vi här!

Vi är nöjda och glada,

som ni ser.

En sak har jag funderat på.

Varför ter sig saker så annorlunda på natten?

Precis som om hjärnan inte fungerar,

eller åtminstone tänker väldigt annorlunda!

Jag har upptäckt att jag är känsligare än jag trott när jag sover borta.

Inte så att jag har det jobbigt,

men jag har svårt att komma till ro och somna på ställen jag inte är van att sova på.

Visserligen bidrog blixten och det hederliga- räkna sekunderna, 

till att jag inte kunde stänga de blåa inatt.

Blixt, ettusenett ettusentvå ettusentre,

ja jo men ändå ganska långt bort.

Blixt, ettu,

nä nu var den ju här!

Och så höll jag på tills jag kunde bara såg att rummet lös upp, men knappt hörde knallen.

Enligt mitt "smarta" armband har jag sovit 7h och 59minuter,

jag gick och lade mig klockan 22:54 och gick upp klockan 7:35,

men man kan också tydligt se att jag under den tiden både varit vaken och som den kallar det "restless"!

Några åtta timmar känner jag inte av inte.

Frånsett räknande av eventuellt blixtnedslag med tillhörande utrymningsplan,

har vi det kanon.

Barnen leker.

Jo, det är sant.

Från den yngsta till den äldsta.

Jag säger inte att det är problemfritt och att det går utan konflikter,

jag säger bara att de leker.

En av de många fördelarna med att vara många familjer på semester,

det finns alltid någon att leka med.

När till och med denna killen skrattar och har roligt,

då mår jag bra.

Han har ju till och med humor.

Här drar han upp strumporna till knäna,

badbyxorna utanför t-shirten och störar sig mot sin pappa.

-pappa, visst skäms du över mig nu!

-hallå pappa, jag är din son!

Muppar sig så att han själv skrattar så han kiknar.

Tyvärr fick jag inte ta en bild på spektaklet.

Får nästan aldrig ta bilder på honom nuförtiden.

Så är det väl, tänker jag.

Här sitter jag innan någon vaknat,

njuter av tystnaden med en kopp kaffe och tända ljus.

Tittar ut genom fönstret och slipper bli besviken över det mulna och blöta vädret.

För vår del spelar det mindre roll vilket väder moder natur bjuder på,

vi ska spendera vår dag på ett 30-gradigt inomhusspektakel med en galen ljudvolym,

till barnen stora lycka!

Ha en glad midsommar på er alla!

Puss och kram.

Mina tankar kring meditation/ Kokkotanten!

Alltså!

Mina meditationsmöten!

Magiska,

är ordet.

Det är härliga, men ibland lite extra.

Ikväll var det extra.

Jag behövde det extra idag,

allt är lite extra idag.

För mig börjar meditationen med att jag jordar mig.

Finns säkert olika tekniker,

men detta har jag lärt mig och det fungerar för mig.

Jordningen förhindrar en orolig själ.

Jordningen är en fysisk känsla , som en behaglig rysning,

och börjar i översta kotan i nacken,

drar sig ner till svanskotan

och följer ner i marken.

Jag upplever att jag sitter fast i marken.

På ett skönt och tryggt sätt.

Fötterna värms,

benen värms.

Ikväll blossade till och med kinderna.

Jag vet att jag ibland har lekt med tanken att jag hittar på detta,

men det räcker med att jag då rör till en muskel,

för att åter komma tillbaka,

och känna exakt likadant.

Som om att jag inte nöjer mig med en gång,

utan att jag måste testa igen,

för att få samma resultat.

Tankarna kommer och går.

Vissa behöver jag titta lite extra på.

Då vänder och vrider jag på dom ett varv,

för att sedan släppa de vidare.

Upp och ut.

Eftersom att jag är öppen i huvudet,

alltså rakt upp,

ibland så att håren reser sig på hjässan,

är det dit jag släpper tankarna.

Lämnar över dom.

Släpper dom.

Går vidare till nästa tanke.

Jag känner mig fullständigt fokuserad,

fokuserad så pass att jag är frånvarande,

samtidigt som jag är helt närvarande.

Två ytterligheter på samma gång.

Jag inventerar insidan,

kan man säga.

Om jag hittar något därinne,

försöker jag att acceptera det.

Även på utsidan.

Ibland kan det till exempel börja klia på näsan.

Det har tagit mig många gångers träning att inte bara klia med handen,

utan att bara acceptera!

Det är inte enkelt,

men när jag klarar det,

försvinner det oftast. 

Är jag arg över något,

titta på det och acceptera det.

Helt plötsligt blir det inte lika viktigt.

Det hjälper mig att hålla fokus,

och släppa det som inte är värt att lägga energi på.

Det jag inte kan råda över,

lägger jag där och då ifrån mig.

Tjugo minuters meditation.

Sitta helt stilla.

Lyfta på allt,

efter dessa år av inventering och arbete,

kan jag lyfta på allt.

Inte så att jag inte har kantiga stenar där,

men jag har accepterat dom.

De stenar som finns kvar idag,

skadar mig inte.

De stenarna som på ett eller flera sätt skadade mig,

 har jag lyft bort,

de finns inte hos mig längre.

De är inte min börda att bära.

Jag kan idag se inåt,

framförallt med hjälp av meditationen,

och må bra.

Fantastiskt bra faktiskt. 

Meditationen ger mig en magisk energi.

Övning ger färdighet.

Jag kan förstå att detta låter helt kokko.

Men det är så jag upplever det.

Abstrakt och konstigt,

för vissa,

magiskt och fantastiskt för mig.

Ha en skön kväll!

Jag bara ljuger ju!

Alltså jag bara ljuger ju!

Är så förvirrad.

Gick hela förra året och trodde att jag skulle fylla trettionio år,

men blev påmind av mannen att jag skulle fylla trettioåtta.

Jag får liksom ingen ordning på det.

Om jag tänker på det snabbt,

vet jag inte hur gammal Tom är,

inte heller min mamma,

heller inte mormor.

Måste därför be om ursäkt,

för er jag fört bakom ljuset.

Vi har en födelsedagsgris här hemma idag,

eller snarare en födelsedagslabrador.

Hon fyller alltså inte sju år,

utan sex år.

Fick en känsla att fallet var så,

och fick leta upp hennes vaccinationskort.

Jodå,

klart och tydligt stod det att hon var född 2011-05-07.

Jojo.

Vi passade på att fira henne efter lunchen.

Hon tycker nog att hennes människor beter sig ytterst märkligt.

Vi står alla som fån bredvid henne med ett rosa och rött paket.

Dessutom uppmuntrar vi henne till att slita och riva ut innehållet,

något som normalt sett fyas och skälls på.

Nu är det alltså plötsligt okej.

Lycklig blev hon i alla fall när hon upptäckte det gigantiska benet av äckleskinn.

I paketet låg även en liten grunka med något brunt oidentifierbart kladd,

som visst behagade hennes känsliga nos.

Tur att hon är söt alltså.

En timme senare ligger hon fortfarande på gräsmattan och jobbar på att utrota skinnsnusket.

Misstänker att hon inte ger sig förrän uppdraget är slutfört.

Denna helgen har verkligen bjudit på tid för mig.

Förutom att ge barnen mat, tvättat lite och annat jobb som inte låter sig väntas, 

har jag inte gjort mycket vettigt.

Läst bok.

Planterat om mina orkidéer.

Pysslat med mina små tomat- och gurkplantor.

Så underbart.

Jag har upptäckt att min penicillin ger mig biverkningar.

Eller det måste vara penicillinet, tycker jag.

Har det lite körigt med magen,

lite knip,

mår lite illa,

och vaknade med dundrande huvudvärk.

Inte ovanligt, men störigt.

Är i och för sig glad att streptokockerna verkar bli utrotade ur min kropp.

Nu ska jag njuta av helgens sista timmar.

Läsa lite och slöa lite till.

Ha ett skönt slut på helgen.

En fredagskväll!

Alldeles för lång tid mellan mina inlägg.

För min egen skull.

Gillar ju att skriva av mig.

Just nu känns det som att vi kör copy paste.

Jag hade precis börjat köra igång med allt efter min sjukdom.

Min träning och mina möten började åter kännas som en del av vardagen.

Jodå,

då kör vi tio dagar med penicillin mot streptokocker.

Igen.

Det positiva- penicillinet fungerade direkt och det enda som nu blir drabbat längre är träningen.

Negativt- jag delade återigen med mig av mina baciller, denna gången till den andra sonen.

Dock verkar han ha piggat på sig nu på kvällskvisten,

vilket lindrar mitt samvete lite.

Att jag lämnade honom själv hela dagen,

fick pannkakorna, den vispade grädden, blåbären och vattenmelonen hjälpa till med.

Det fungerade verkar det som.

Tänker att vi kan vara lite färdiga med dessa baciller.

Innan jag blev sjuk unnade jag mig en ny kompis.

Ett nytt aktivitetsarmband.

Den har ju då olika finesser såklart.

Framförallt burrar den då och då,

när telefonen ringer, eller jag får ett sms eller om jag inte rör mig tillräckligt.

Allt detta ställde jag gladeligen in innan jag blev dålig.

Snacka om att den påminde mig om jag inte rörde mig tillräckligt när jag bara satt i soffan, eller låg i sängen och drack Earl Grey och tyckte synd om mig själv.

Snacka om att jag längtade till den blinkade till för att jag gått alla steg som jag ställt in att jag tycker att jag ska gå på en dag.

Alltså bara tiotusen.

Normalt sett är det inga som helst problem alltså.

Upptäckte just att den dumma manicken har laddat ur sig nu.

Jag behöver alltså ladda upp den igen,

i datorn.

Ni vet,

att man tycker tiden rusar iväg ibland.

Snacka om att den gör det när man inte är på sitt jobb.

Det är ju redan fredag liksom.

Förstår er som jobbat hela veckan

(även om det var röd dag i måndags va`? 

hmm, har glömt),

att ni tycker de är skönt med fredag.

Missförstå mig inte,

det tycker jag också,

men jag har ju varit hemma de andra dagarna,

så jag känner mig inte så sliten och trött som jag normalt känner mig en fredags kväll.

Ser verkligen fram emot att ha lite helg,

och kunna må bra.

Gött helt enkelt.

Återkommer senare under helgen misstänker jag.

Avslutar med lite bilder från i somras.

Blir ju sugen på lite värme när jag ser dom,

det kan jag inte sticka under stolen med.

Men den kommer.