Hösten är här!
Halva mitt hjärtträd har gulnat och lyser underbart i solen.
Idag har jag tagit ledigt.
Det betyder ändå att jag är uppe med tuppen,
vilket passar mig.
Jag är en morgonmänniska,
precis som min mor,
och precis som min mormor.
Just nu är sova en lyx,
att sova bra alltså.
Den senaste månaden har vi haft det väldigt tufft här hemma.
Vår älskade npf-tonåring ställer oss på ständiga prov,
och resultaten varierar.
Jag visste att han skulle gå in i tonåren med buller och bång,
han gör ju inget lagom,
det vet vi ju.
Trots den vetskapen var jag inte beredd på den smällen.
När jag pratar med människor i min närhet,
som känner oss och som varit med om samma,
får jag rådet att hålla ut!
Oron är ju det värsta,
oron och konsekvenserna av en omogen, stingslig och gänglig ung kille som blivit ung vuxen,
men som framförallt är ett barn fortfarande.
För så är det ju med dom där unga vuxna,
precis som jag själv tyckte,
14 år och koll på läget och livet.
Eller hur!
Jag kommer ju själv ihåg!
Alla dåliga beslut.
Han har ju redan ställt till det för sig på olika sätt.
Vår roll som föräldrar har nu ändrats.
När han var liten,
tillrättalade jag hans vardag,
om han gjorde misstag kunde vi tillsammans göra rätt igen.
Nu har makten lagts över på honom själv.
Självklart bestämmer vi,
men han tar dom allra flesta besluten utan oss nu.
Dom kanske viktigaste besluten.
Med honom, som har så mycket tvång i sig,
är balansen vansinnigt svår.
Detta har jag ju upptäckt för många år sedan men det blir återigen tydligt.
Ge honom inte för mycket utrymme att kunna trotsa,
för då gör han det.
Han måste löpa linan ut, trots att han kanske inte vill.
Vad som är rätt och fel kan han,
och normalt sätt är det väldigt viktigt för honom.
Min älskade unge alltså.
Just nu har vi fokuserat på att försöka tilta hans arga grundinställning.
Alltså såhär,
eftersom att vi har många krockar och konflikter just nu,
behöver vi välja våra strider.
När vi väljer att inte ta en strid,
vänder vi helt och försöker att locka fram den "vanliga" ungen.
Ibland lyckas vi till och med få ett fint samtal med hjälp av tilten.
Det finns väl ingen år 2017 som tror på straff och hot,
så därför vill vi ju förmedla något annat.
Därmed inte sagt att han inte får konsekvenser,
såklart.
Men är vi för hårda,
lär vi honom bara att stänga av.
När vi lyckats tilta honom och skrapar på ytan,
får vi fram en kille som inte alls mår bra.
De få orden han kan förklara om hans psykiska ohälsa,
skär rakt in i hjärtat och jag skulle ta över den vilken sekund som helst.
Den smärtan driver mig till att, förutom koppla in all professionell hjälp jag kan,
även att försöka ge honom all kärlek jag kan.
Jag önskar att jag kan få honom att förstå hur viktigt han är och att han inte är ensam.
När det känns som att livet hänger på en lös tråd,
då blir annat oviktigt för en stund.
Smärtan gör så ont,
för oss alla.
Hela familjen gör ont.
Att vara ung vuxen idag,
är banne mig ett heltidsjobb.
Det är så frustrerande att bara kunna stå vid sidan av,
att inte veta utgången och att inte kunna bära det tunga oket.
Just nu går min energi åt att vara där för mina barn.
Stötta så gott jag kan,
även lillebror,
som är väldigt orolig för sin storebror.
Att finnas där,
dom små och korta stunderna som barnen kommer och vill prata.
För små och korta stunder är det,
all annan tid övar dom just nu på att lära sig livet.
Undrar just hur mycket tid jag får idag med mina äskade ungar!
Ha en bra dag och ta hand om varandra!
Kärlek till alla!
