För att återkoppla till inlägget jag gjorde angående medberoende, vill jag säga en sak. Jag har fått mycket respons om ämnet. För mig är det inte så stor deal att dela med mig av! Snarare en lättnad att slippa "hålla tyst" och mörka det. Jag känner verkligen att jag inte behöver leva vidare med detta livslånga arbete, eftersom att det inte handlar om mig. Jag har inte gjort fel! Jag har heller inte kunnat påverka något alls när det gäller min pappas alkoholism. Det spelar liksom ingen roll vad varken jag eller min syster hade gjort. Hon försökte ju verkligen.
Klart att det känns som att jag förråder pappa, genom att berätta. Samtidigt berättar jag bara som det är. Det finns hundra historier till, jag lovar. Många historier ligger ju nergrävda långt ner i ryggsäcken, men de poppar upp en och en.
En känsla som dyker upp är hur nervös jag var när pappa skulle umgås med folk. Speciellt folk han inte var van vid, eller jag. Minns tydligt hur jag legat i mitt mörka rum och lyssnat. Klump i magen och på helspänn. Närsomhelst kan vad som helst hända, ibland skadade han sig så blodet sprutade. Alltifrån slagsmål till saker som går sönder. Det värsta var när det blev tyst. Då undrade jag alltid om han hade dött. Jag var tvungen att försiktig tassa upp, osynlig och vettskrämd. Oftast hade han bara somnat. Då kunde jag dra en lättnads-suck och försöka att putta in honom i sängen. Ibland gick det inte, och ibland fick jag inte liv i honom.
Det var bättre när han umgicks med "sina" kompisar, de han kallade hans riktiga vänner. Det var inte så många, men nu kan jag se att de var likadana som han. Många var läskiga och jag rös i hela kroppen bara jag såg dom sitta och bli fullare och fullare.
Han satt ofta själv och lyssnade på musik! Samma musik om och om igen! Pratade om samma saker, som en skiva som hakat upp sig. Ibland grät han som ett barn. Det var värst. Då kändes det som att hela jag gick sönder. Som att en bomb exploderade i kroppen. Min älskade pappa! Jag hade bytt och tagit hans smärta vilken dag som helst. Då var jag liten, kanske 9-10 år! Jag förstod inte att det inte var mitt fel! Om jag bara hade kunnat lösa det!
Kommer också ihåg hur ont det gjorde att lämna honom. Det kändes så hemskt. Han kändes så ensam. Det var så skönt när han träffade tjejer! Det hände någon gång. Tyvärr blev det ju inte långvarigt, såklart. Förutom med den sista kvinnan han träffade. Det blev långt, utdraget och mycket smärtsamt. Jag har tyckt synd om honom så mycket, så många år!
Eftersom att han, typiskt alkoholist, skyllde allt på alla andra alltid, trodde jag ju honom. Det tog många år, långt upp i tonåren, nästan vuxen, tills jag överhuvudet taget ifrågasatte honom. Hur kan alla hemska saker hända honom?
Minns en gång när han hade skurit upp handen med en kniv, han menade att han slant när han skulle skära kött. Det var när han var tillsammans med den sista kvinnan. Jag komner ihåg att jag inte trodde ett ord på vad han sa, eftersom att han är högerhänt och det var högerhanden som var skadad. Det kom fram senare att de hade bråkat och hon hade viftat med kniven och satt den i hans hand. Det konstiga med allt är att jag inte konfronterat honom, bara ett fåtal gånger.
Så där höll det på i flera år. Ett tag bodde de alldeles i närheten av där jag bodde med mina barn och sambo . Då mådde jag så dåligt. Var livrädd att han skulle komma hem till oss full. Jag hade gjort klart för honom att han inte fick träffa sina barnbarn om han inte var nykter, men det litade jag inte på. Flera månader av skräck. Till slut flyttade de äntligen. Skönt att slippa "råka" springa på honom.
Under ett par år hade vi knappt någon kontakt alls. Det var nästan värre. Då "såg" jag honom överallt. Minns en gång när jag skulle handla på Maxi. Helt plötsligt står det en karl framför mig och jag vet inte om det är pappa. Visste inte vad jag skulle göra! Han såg inte mig, så jag smygtittade länge innan jag bestämde mig för att inte ge mig tillkänna.
Idag inser jag hur sjukt det är! Och hur sjukt det är att han kunde spöka i mitt huvud, trots att vi inte hade en relation just då! Jag blev liksom aldrig av med honom. Känns ändå bättre att ha så lite kontakt som möjligt, men ändå veta var han är. Så slipper jag bli överraskad!
Min uppväxt är ju inte på något sätt unik. Det gör så ont i mig när jag tänker på hur många barn som har liknande erfarenheter! Att ha sommarlov kan vara ett rent helvete, även en helg! Alla som åker hem och myser med sina familjer! Mitt hjärta brinner för de som liksom jag hade en klump i magen, när de går hem från skolan. De vet inte vad som väntar och de känner sig ensammast i världen!
Vi skänker en tanke till de barnen, tycker jag!
Nu ska jag krama om min son och berätta att jag älskar honom! Vi är själva, då storebror sover borta och Tom jobbar!
Ha en underbar kväll!
Puss och kram!
Bilden tog jag från bilen! Havet och solen var så fantastiskt vackert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar