Inget lördagsgodis i världen suddar ut en full pappa!

Nej se det snöar! Det var ju roligt, hurra!

Nu blir det vinter, nu blir det vinter,

som vi har önskat, hurra!

Eller?

Jag hörde att det skulle bli kallt till helgen igen, så jag var beredd. Måste ändå säga att jag fortfarande föredrar snö framför regn, alltså då kallt jämfört med grått och typ blåsigt!

Jag får ett sorts lugn när det snöar.

Självklart hade det varit trevligast med vår såklart, men den kommer ju. 

Har kommit hem från mamma, gått ut med hunden, satt på mig one-piece och slängt mig på soffan. Ungarna är helt slut efter den här natten.Jag med. Emil höll på att somna vid maten och Isac är helt färdig han med. 

När jag körde hem funderade jag på hur mycket jag kan nu. Jag kommer på ibland hur mycket bättre det känns när jag kan göra saker. Jag vågar gå ut utan att jag blir svettig och får hjärtklappning, jag behöver inte stressa upp mig för att hitta parkering innan jag ens kommit in till stan och jag vågar se folk i ögonen. Jag känner mig inte så rädd längre, dessutom har jag nu fått ett väldigt lugn inom mig. Det är så skönt att kunna känna lugnet och kunna säga till mig själv vad jag bör lägga fokus på. Jag känner att jag trivs med mig själv, jag tycker liksom till och med om mig själv lite. Mina svarta klumpar finns fortfarande i ryggsäcken och jag kan fortfarande frysa till av skräck, tex när en främmande man skriker till.

Min mamma berättade om en man hon sett på bussen i går kväll tror jag det var. Han var lång, stor, tatuerad, grov och hade ett hårt utseende. Han satt på bussen och pratade i telefon, uppenbart påverkad av alkohol åtminstone. Han var irriterad på personen han pratade med och han var väldigt otrevlig och hård. Min mamma kände med personen han pratade med, hen som snart skulle få hem honom. Full, arg och labil. Han raglade ut från bussen och ställde sig och kissade precis när han kommit av bussen. Bara genom att få detta förklarat för mig knyter det sig i magen direkt. Jag vet precis känslan. Rädsla, oro, men också en uppgivenhet. Inte en gång till. 

Jag var inte rädd för min egen skull, jag var rädd att pappa skulle börja bråka med fel människa. Att han skulle skada sig, kanske rentav dö. Han har aldrig slagit mig. Det har inte behövts. Jag har alltid hållit mig undan när jag vet att det behövs, tex när han är bakfull och inte hunnit dricka ikapp sig. Då var jag liten som en mus. Efter ett par 7,2 procents öl, som var pappas favorit, kunde jag komma fram och till och med tuffa till mig ibland. Det var helt klart lättast när han var full, men då var man också mest tvungen att vakta honom så inget hände. Jag minns att jag var så fascinerad över hur han kunde halsa öl. Han kunde svepa två, tre öl i ett svep. Jag provade ibland med läsk med det gick ju inte. Höll på att drunkna. 

Lördagar var den dagen som var jobbigast, då hade han mest tid att dricka. Då var han ledig och behövde "koppla" av, eftersom att han tyckte han jobbade mest av alla. Värst var när han ibland fick för sig att vi skulle cykla ner till byn och äta middag, det hände när han kände sig uppåt. Då kom klumpen fram direkt. Skulle han ramla? Välta ut något? Bråka? Skulle vi träffa någon annans föräldrar? Ännu värre- Skulle han stöta på någons mamma, så alla utom han själv blev generade av pinsamhet. Därför var det skönt att han oftast satt hemma själv och drack. Då slapp jag oftast se honom ute.

Ryktet gick ju att min pappa var alkoholist bland folket i byn. Jag kunde känna blickarna bränna i nacken när jag gick med honom. 

När jag var gammal nog till att festa själv på pubarna i byn, var förnedringen total när pappa ragglade in. Mitt otroligt starka medberoende gjorde att jag helt slutade tänka på vad jag ville och gjorde istället allt för pappa. Jag har försvarat honom till sista bloddroppe. Ingen får säga eller göra något dumt mot honom, då har jag gått mellan. Jag har gjort allt för att normalisera honom inför andra. Har suttit bredvid honom likt en tolk. Har fungerat som en medlare. Han har missförtått vad andra säger, jag rättar till för att undvika bråk. Ibland blev jag tvungen att ryta till på honom framför folk, då brukade han ge sig och mumla att jag har rätt. Precis som att han på ett tragiskt och förnedrande sätt förstår att jag måste hjälpa honom att fungera. Min kropp slutade inte dunka av stress förrän jag fått hem honom i säng. Då kan jag koppla av och ligga och lyssna så han inte slutar andas. 

Vissa tyckte att han var en ball pappa. Jag vet att jag tänkte:-Ni skulle bara veta. Ni skulle bara veta!

Jag har i hela mitt liv spelat olika roller, för att anpassa mig efter pappa. Den stora duktiga tjejen, den lilla tjejen som håller sig undan, tröstaren, frun och hundra till. Allt för att pappa ska vara nöjd! Ändå känns det som att han aldrig varit nöjd. Aldrig med oss och aldrig med sig själv. Det sa han bara när han grät, sent på nätterna innan han somnade. Hur olycklig han var. 

Ja, det är mycket som kommer upp när jag ligger och funderar. En värme sprider sig i min kropp när jag tänker på att mina barn inte förstår vad jag pratar om, inte för att jag pratar med barnen om detta. De vet bara att morfar är sjuk, vi har inte pratat om  min barndom på det sättet. För de är detta den bästa dagen på veckan. De tycker det är underbart att få vara ledig och inte som jag att längta till skolan för att få andas lite och veta att pappa är då på jobbet, så då kan han inte dricka. För många barn är denna dagen den värsta i veckan. Inget lördagsgodis i världen kan slå hål på klumpen som ligger och maler i deras mage. Klumpen som inte slutar mala förrän mamma eller pappa har gått och lagt sig utan att det hänt något.

Nu måste jag gå och pussa mina barn!

Återkommer säkerligen i kväll.

Puss och kram!