Lördagkväll igen och mer vidrigt medberoende!

Nu!

Nu har jag äntligen tid att skriva av mig lite.

Har haft en skön dag med lilla sonen på innebandy-cup. 

De mötte barn som var upp till fem år äldre än de,

vissa av barnen var dubbelt så stora som våra killar.

Våra killar kämpade tappert, 

spelade en match oavgjort och två förluster.

Kan inte låta bli att fundera på hur "frisk" jag känner mig nu.

Tänk att för en månad sedan vågade jag inte gå utanför dörren,

vågade knappt svara i telefon.

Måste påminna mig själv om det.

Hade ingen som helst förstående för människor som var i liknande situationer, innan jag själv satt där.

Det är så svårt att föreställa sig.

Att nu kunna sitta och prata med folk, mitt bland massor av folk, i många timmar.

Wow, alltså.

Sedan kan jag inte sluta tänka på hur privilegierade mina ungar är!

Idag har de haft en väldigt närvarande mamma, som varit närvarande (förutom när hon hade samtal med Telenor, om hur hon ska göra med sin telefon). 

Isac upptäckte att jag gick ifrån läktaren i typ 10 minuter och tyckte att;-Du tittar aldrig på mig!!!

Det är underbart hur lite de vet om min och många andra barns uppväxt.

Det är typ det värsta som kan hända dem. 

Att jag inte ser när de gör en snygg pass eller när jag inte är där direkt och hjälper till med något.

Det är helt sjukt!

Ibland undrar jag om jag skämmer bort mina barn med för mycket uppmärksamhet. Eller för mycket närvaro och trygghet? Gör jag så de inte blir tillräckligt självständiga, när jag ständigt finns där för dem att plocka upp och fixa och dona?

Tänker att jag har ju blivit den jag är pga min uppväxt. Hur illa jag än tyckt om den, speciellt sedan jag nu vet hur jag inte villl att mina barn ska ha det, har den ju ändå skapat mig.

Mig, som jag nu börjar tycka om och trivas med.

Mina barn behöver aldrig ha en klump i magen en lördags kväll som denna. 

Jag har något att bearbeta nu när det är ljust på kvällarna, har jag märkt.

Har märkt vid ett par tillfällen att jag blir orolig och känner mig stressad när det, som nu, är ljust ute och fåglarna fortfarande kvittrar. 

Har inte riktigt listat ut helt varför, men som jag nämnt tidigare var lördagar värst. Då hade pappa mest tid att dricka.

Vad jag tror att oron, som fortfarande sitter i, beror på är att vid denna tiden var besvikelsen som störst. Han var nu så full att han snart antingen somnade, började gråta eller bli arg och aggressiv. Ännu värre kunde vara att han nu kom på att vi skulle äta middag. Om han då kom på att vi skulle äta ute, var det kört. Han kunde ju knappt sätta sig på cykeln och pinan var obeskrivlig.

Jag tycker det låter sorgligt när jag hör en ensam fågel sjunga där i ett träd.

Samtidigt var det skönt när han somnade för då slapp jag passa honom mer och då gick det inte mer fel.

Jag kan fortfarande känna oron, känslan i magen och den totala hjälplösheten.

Inget jag gjorde hjälpte.

Inget fick honom att sluta dricka eller bråka. 

Jag skrek och grät så många gånger,

till slut stängde jag av.

Så gott jag kunde.

Jag blev likgiltig och passiv,

utåt,

men som en bomb inuti.

Jag kunde känna hat mot de människor som drack med pappa.

Riktade hatet mot dem, för de gjorde för ont att rikta det mot pappa.

Jag minns hur jag kunde gömma mig för att tjuvlyssna när han pratade i telefon.

Tänk om någon skulle komma hem till oss?

Jag minns hans konstiga och obehagliga kompisar.

Hatade dom.

När han hade folk hemma, satt jag ofta i mitt lilla rum och lyssnade på dom. 

Lyssnade så att inget gick fel.

Hörde inte vad de sa, men jag lyssnade på tonfallen.

Än en gång hade pappa svikit mig,

han hade än en gång blivit full.

När det blev tyst vågade jag mig ut, ibland var det mörkt ute och ibland hade hela natten gått.

Ofta gick jag upp och började städa upp kaoset.

Tyckte synd om pappa, han skulle ju inte behöva städa.

Det stank rök och sprit.

Ofta låg det glassplitter någonstans. Ibland hade någon skadat sig och det var blod lite överallt.

Någon gång försökte jag prata med pappa om oron,

han mindes ju aldrig något.

Han förminskade mina känslor och fick mig till slut att tycka att det var jag som var känslig.

Så farligt hade det ju inte varit.

Till slut trodde jag på det själv.

Men något kändes fel.

Oron och känslan fanns kvar.

Fortfarande var jag livrädd att pappa skulle dö.

Fortfarande var det jag som skulle se till att inget hände pappa, bara jag fanns där och såg till att inget hände. Då skulle allt till slut bli bra.

Men alla besvikelser hela tiden gjorde att jag började tvivla på mig själv.

Jag tyckte till slut att det måste vara mig det är fel på.

Började känna ett hat mot mig själv.

Hur kunde jag vara så dålig, som inte klarade att se till att pappa mådde bättre?

Klart att han behövde ta "ett par öl" för att varva ner. Han jobbade ju så väldigt mycket.

Vem var jag att gnälla över det? 

Skulle han inte få ta ett par öl?

Allt jag kände var ju bara överdrivet, tyckte han.

Så farligt var det inte.

Ryggsäcken blev min räddning.

Ju sämre jag mådde och ju mer jag hatade mig själv, desto längre ner i ryggsäcken stoppade jag ner mina känslor i mörkret.

Ibland lyckades jag lura mig själv så mycket att jag trodde att jag var normal.

Det var skönt tills nästa gång pappa blev full.

Tänk att mina barn inte har en aning om detta.

De kommer aldrig få uppleva detta.

De kommer alltid att tycka att det jobbigaste de vet är att jag tvingar de att sitta tillsammans när vi äter. Jag får dem att städa sitt rum och de får inte spela hur länge de vill. 

På ett sätt skulle jag ibland vilja att de får en liten verklighets smäll.

Det finns de barn som skulle ge sin högra hand för att ha en mamma och pappa som tvingade dem att sitta tillsammans och äta.

Jag hade gett mycket för att få ha en pappa att se upp till. 

Att ha en uppväxt där jag slipper torka spya, där jag slipper lägga pappa. Där jag slipper ligga en hel natt och lyssna så att han andas. 

Samtidigt önskar jag inte min värsta fiende det.

Mina små bortskämda, älskade snorungar.

Jag älskar att de, förhoppningsvis, aldrig får de känslorna och ansvaret.

Puh!

Detta behövde jag idag.

Få skriva av mig lite.

Det är så skönt.

Nu blir det gladiatorerna och kanelsnäcka.

Väldigt odramatisk och lugnt!

Älskar´t!

Ha en underbar lördag alla!

Puss och kram.