Alltså.
Plötsligt händer det.
Imorse hände det.
Jag är på väg in i världen igen.
Jag tog den där duschen.
Den där duschen som befriade mig från dagars baciller.
Flera dagars svett och baciller försvinner ner i avloppet.
Gött.
Sviterna finns kvar i periferin,
men känslan av renhet tar över.
Så skönt.
Igår höll jag på att bli tokig.
Kroppen kliar som när jag hade växtvärk, som liten.
Den vill röra sig.
Jävla skitbaciller.
Jag är absolut inte ensam om att vara drabbad.
Minns en fin kollega som höll på med denna skiten typ hela december och halva januari.
Usch.
Men visst är våren på väg?!
Jag tycker ändå att detta är bevis.
Jag slutar aldrig förundras över hur vackert det är när de första små liven bryter av den gråa massan,
med sina klara och tydliga färger.
Det är magiskt.
Igår fortsatte jag ihopsättandet av min kofta.
Som jag skrev innan,
har jag mönstret i huvudet.
Blir därför glad när det verkar funka.
Shiva får agera provdocka.
Hon är fantastisk den där.
Vill gärna ligga nära,
speciellt när jag inte mår bra.
Hon står ut en stund.
Sedan dör hon nästan av värmeslag,
så då lägger hon sig på golvet för att svalka sig.
Sötnöten.
Känns lite tomt här hemma.
Jag har skickat Isse till skolan idag.
Kände att han ändå känns okej nu.
Han verkade faktiskt lite sugen att åtminstone träffa kompisarna imorse.
Måste bara höra en sak med er!
Det beror säkert på min understimulans de senaste dagarna,
men igår fick jag ett flipp här hemma.
Nu tycker jag att barnen är ganska stora,
och därmed kan hjälpa till lite mer.
Eller det började med maten igår.
Eftersom att jag inte har haft världens ork,
valde jag igår att köpa "färdig" tomatsoppa,
ändå den goda.
Jag gjorde egna vitlöksbröd och
stekte prinskorv till.
När barnen kommer ner,
börjar gnällandet.
UUUäää, vad äckligt!!
ÅÅÅ, det tänker inte jag äta.
Ja, ni fattar!
Tänker inte att det bara är mina barn som låter så,
men där och då tappade jag det.
Inte så att jag skrek och så,
men barnen är så fruktansväärt, FRUKTANSVÄRT
bortskämda.
Jag förstår att det i grunden är vårt fel.
När jag sedan ber dom städa undan efter oss,
får jag en suck till svar.
Det vill dom inte.
Isse som är 10 år,
är lättare att få hjälp av,
men Emme som nu då är 13,
vägrar.
Honom måste man ta en kamp med alltid.
Alltid.
Nu har han ju andra problem också,
men det är verkligen en kamp alltid.
Jag kom på att jag tror vi ställer för lite krav på barnen i min familj.
Efter en högljudd och skrikig konflikt,
med framförallt den stora,
inser jag hur lite han gör här hemma.
Jag måste helt klart skärpa mig.
Prata med min man
och komma fram till hur han ska bli mer delaktig.
Ta mer ansvar.
Kan inte hjälpa att jag jämför när jag var liten.
Eftersom att jag var själv mycket när jag var liten,
då mamma jobbade,
fick jag sköta mycket själv.
Mina barn har sluppit detta.
Att vara ensamma.
Att själva få ta ansvar.
Jag har tyckt det varit tufft,
men samtidigt har jag ju lärt mig.
Mina barn ,
framförallt Emme,
förstår inte det.
Kanske bra,
men finns det inte en mellanväg?
Avskyr att jag,
när vi pratar om det i lugn och ro,
får till svar att det inte är barn som ska jobba och fixa här hemma,
utan det är vuxna,
känns inte helt okej.
Det är som att vi lyssnar så mycket på barnen
och är så rädda för att kränka och göra fel,
att vi tappar det helt.
Emil säger ofta att vi inte får hota och straffa honom.
Vill bara tilläga att våra hot och straff innebär spelförbud.
Endast spelförbud.
Han vet sina rättigheter,
det har han lärt sig i skolan.
Bra.
Men skyldigheter då?
Förutom det basala,
duscha,
städa undan efter sig och så.
När barnen inte alls gör vad man säger då?
När man börjar helt lugnt,
för att inget blir bättre av att man skriker,
men man får ett svar som min farmor skulle vänt sig i graven av,
när man enbart känner sig som en tjatkärring.
När man använt alla verktygen,
som man kommit på,
på kvällen när världskriget lugnat sig,
barnet/ tonåringen sover,
man älskar den över allt annat,
man förstår att man är den vuxna och bör bete sig så,
när alla dom verktygen bara provocerar.
När man inte längre vet vad man ska ta sig till.
Jag har till och med gått föräldrakurs,
då sonen fick sina diagnoser.
Det är ingen lätt uppgift det där,
nyanserna är svaga alltså.
Hur gör ni med era barn?
Vad har de för uppgifter?
Vad ställer ni för krav?
Ge mig gärna feedback.
Vad gör man när barnen bara har rättigheter?
Vi satt tillsammans och tittade på nyheterna igår.
Det såg ut som att Emme tog in hur barnen i Syrien har det.
Att situationen där är vidrig,
att barnen svälter och fryser.
Jag försökte ha;
-"tänk så bra ni har det"-samtalet!
Hoppas att det gick in.
Oj,
vilket långt inlägg.
Behövde väl lufta lite.
Ha en bra dag!
Sat nam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar