Monalisa Story!

Igår såg jag smygpremiären av filmen Monalisa Story.

En film som handlar om kamp, kärlek och heroin.

 Mona-Lisa föddes påtänd,

växte upp i en fosterfamilj med sin bror,

som idag inte finns pga en överdos heroin.

Hon fick barn och levde enligt filmaren ett normalt liv ett tag,

tills allt rasade en dag.

Mitt i kaoset träffar hon sitt livs kärlek Fredrik,

som också är missbrukare.

Man får då följa deras kamp mot  världen. 

Jessica, som följt Monalisa i åtta år,

och som har gjort filmen,

var på plats igår vid filmvisningen.

Hon menade att hon ville spegla mänskligheten i dessa trasiga människor. 

Visa hur svårt de har det.

För mig handlar filmen om så mycket.
Jag tänker utifrån många perspektiv!
Jag har så svårt att sätta ord på hur jag känner kring denna filmen.
Den berör mig så mycket.
När jag körde hem till mina barn på kvällen kände jag mig både ledsen, arg, glad och tacksam.
Jag har svårt att sortera allt liksom.
Fredrik var en av mina första pojkvänner.
Vi var ett par till och från ett par år.
När jag då ser honom på den vita duken,
gör det mig ont att se en man som jag känner igen så väl,
men ändå inte alls.
Det blir surrealistiskt.
Jag har vetat hur han har det,
men det är skillnad att se det.
På stor bioduk.
Eftersom han har en son sedan tidigare,
har jag haft fokus på det.
Det trasiga.

Jag förstår också själva filmgrejen,
att man måste berätta en story.
Men jag har svårt för slutet,
som ska bli happy ending på något sätt.
Så har det ju inte blivit på riktigt.
Det känns som en manipulerad verklighet på något vis.

Det väcker ju också medberoendet i mig.
Att allt bara börjar om från början.
Jag har ju nu svårt att bara tycka synd om de aktiva missbrukarna.
Om jag ser till mig själv,
är det ju det jag övar mig på att inte tycka.
Synd om.
Att man måste ta ansvar för sina handlingar.
Att man kan göra något.

I filmen syntes det tydligt hur fel det var på alla andra,
ex, soc, som slängde ut dom från lägenheten.
Hur fel det var på Susanne (Fredriks mamma),
när hon inte längre ville husera två missbrukare.
Det här med att inte ta ansvar själv.

Ibland kan jag känna att de verkar vara bortskämda,
allt är alltid alla andras fel,
(vilket jag har hört i hela mitt liv av pappa).

Monalisa pratade mycket om hur hon kände inför sin biologiska mamma.
Hon hade många funderingar och fokuset var hur hennes mamma kunde göra de valen hon gjorde.
Samtidigt gör hon ju precis likadant mot sina barn.
Exakt likadant,
men det nämnde hon inte en enda gång själv.
Likadant med Fredrik.
De hade samtal om hur de ville bygga en kärnfamilj.
Med en mamma och en pappa som var närvarande, och fanns där hela tiden.
Så som dom aldrig haft det.

Nu gör dom ju precis tvärtom.
Jag inser också hur lite jag kan sätta mig in i drogsug som tar tag i kroppen.
Jessica menade att de flesta varit beroende av något,
därför kunde man känna igen sig.
Nej, säger jag.
Tydligen förstår jag inte.
Jag är en beroende person,
men jag kan ändå inte sätta mig in i det.
Jag tror inte att någon som inte varit med om det kan förstå.

Dessa människor är ju inga dåliga människor!
Jag har aldrig under mina år i förskolan hört barn som säger att de nog ska bli narkomaner när de blir stora!
Vad är det då för sinnesjukt kemist som gör detta möjligt?
Det är ju superbra att detta lyfts.

För mig gör drogerna/alkoholen att människan inuti försvinner,
till slut finns bara skalet kvar.
Alla känslorna är kemiska.
Heroinet verkar skada effektivare än alkohol.

Slutligen vill jag då säga att filmen är bra,
för den väcker frågor.
Framförallt hur utsatta dessa människor är.
Dessutom visar det på att detta kan hända och händer överallt dagligen,
även här i fasadernas paradis på Näset.
Vi har många gamla vänner som inte lever idag.
Det slår sönder familjer.
Det fortsätter i generationer,
om inte mönstret bryts.
Vi måste prata om det!
Det kan hända vem som helst!
Men det måste också gå att bryta!

Gå och se filmen!
Jag återkommer säkert i detta ämne!
Sat nam.