Bröllopsnostalgi!

Tänk att det redan gått ett år!

I fredags för ett år sedan var det dags!

Jag minns den märkliga känslan av att gå upp på rummet,

få sminkat mig och fixat håret,

svettandes, svettandes.

Hur det var en alldeles vanlig dag,

men ändå inte.

Där fanns något pirr liksom.

Förväntningar!

Men samtidigt kändes det så lugnt inombords,

vi visste ju precis vad som skulle hända.

Jag minns att vi gång på gång sa  "att vad som än händer,

är vi ju gifta ikväll"!

Och det var ju poängen med allt ståhejandet,

att vi äntligen fick bli man och fru!

Jag minns också hur jag längtat efter att få sätta på mig ringen,

inte bara för att jag tycker att den är väldigt fin,

utan också för att det symboliserar det där pirret!

Det där pirret som inte alltid är där men som kommer upp med jämna mellanrum,

eller helt plötsligt.

Som nu när jag sitter här,

känner jag det,

känslan av tvåsamhet när den känns som bäst i hela världen.

Det känns lättare att sammanfatta och sätta ord på allt nu när det gått en tid.

Som om allt var för mycket att ta in tidigare,

att det inte gick att sortera upp därinne.

Nu kan jag titta på bilderna och känna vilken fantastisk resa vi gjorde,

då det där året 2015.

Hur fantastiskt fina människor vi har omkring oss

och hur lyckligt lottade vi är.

Jag är helt övertygad om att det var tack vare var och en som var med oss,

som det blev magiskt.

För det tyckte jag att det blev.

Amen!