Besökstoppen

onsdag 1 februari 2017

Möte med släkt och tankar kring funktionshinder!

Alltså det är väl lustigt det där med släkten?
Jag träffade alltså min moster (som jag inte träffat på 20 år något) och min kusin som jag träffat en gång typ igår.
På något märkligt vis känns det ändå som om att vi hör ihop.
Min moster var en stor del i mitt liv när jag var liten, kanske det som sitter kvar!
Hur som helst rusade tiden iväg och vi pratade oavbrutet.
Härligt!

Genomgången av barndomen väcker ju i mitt fall även ganska jobbiga minnen,
men det kändes inte så ångestladdat,
som tur var.
Tänker att jag har min terapi att tacka för det.
Som ett kvitto på att allt jobb jag haft med mina känslor,
men också med minnen,
har gett utdelning.

När jag trött sitter i bilen på väg hem,
med min älskade lilla Isse sovandes bredvid mig,
tänker på vad jag skapat,
blir jag så sjukt tacksam.
Att allt lika gärna kunde gått åt helvete.
Att det bara är tur att jag blev förskonad,
eller både och!
Jag har ju kämpat för att komma dit jag är i dag,
jag har inte fått det gratis,
men jag har ändå fått styrka någonstans ifrån.
Någon sorts kraft.

Hur som helst var det roligt att hälsa på lite i baktiden (ni fattar vad jag menar).
Det gör jag gärna fler gånger.

Jag fick med mig Isac ut på joggingturen idag,
vilket var väldigt trevligt.
Vi höll ganska jämt tempo.
Han pratar väldigt mycket om sin kropp,
det har han gjort ett tag nu.
Han dömer ut sig själv och ger utryck för ett ogillande när han pratar om sig själv.
Tycker att det är så svårt.
På ett sätt tycker jag att är man elva år,
ska man ha lite hum om vad som är bra mat- i form av vad som ger bra energi osv,
speciellt om man lätt dras till exempelvis socker fällor.
Samtidigt vill jag ju inte på något sätt skapa ett dåligt självförtroende och en dålig självkänsla.

Tänker att jag bjuder med honom att röra på sig,
han har varit med mig på träning någon gång.
Han boxas också,
så jag hoppas att han känner sig nöjd snart.

Ett av mina projekt just nu är att plöja igenom en bok som ska hjälpa mig hantera Emme.
Den heter "Explosiva barn" och är helt fantastisk.


Tom läste den för något år sedan, när Emme fick sina diagnoser, 
och vi har haft mycket stöd från den.
Nu känner jag att jag ska ta mig igenom den också.
Mitt problem är att jag inte kan läsa bara.
På riktigt förstår jag inte hur jag kan ha läst psykologiböcker på högskolenivå.
Fattar det inte alltså.
Jag måste verkligen koncentrera mig och ta ett par sidor i taget.
Dessutom tar jag en överstrykningspenna och stryker över saker som jag tycker är viktiga.
Då blir texten inte bara svart och pappret vitt,
och då fastnar det i min hjärna typ.
Så jobbar jag lite.

Som vår hjälte, vår bup-sköterska säger;
kunskap är a och o.
Så är det verkligen.

Vi har mött så många människor som inte vill förstå,
utan väljer sin egna sanning.
Att dessa barn blir missförstådda och utdömda utan att någon förstår dom.
Helt tokigt,
när det finns så mycket kunskap att hämta.


Vill bara poängtera att de allra flesta som vi möter är ödmjuka,
förstående och inlyssnande!
Vi har skola, myndigheter med oss och ett fantastiskt samarbete med bup.

Trots att jag har pedagogisk utbildning och år av erfarenhet med barn,
så förstod jag inte hur komplext det kan vara med dessa funktionshinder vi står inför.
Men det jag vet är att vår son har fått mig till att bli en mycket ödmjukare och mindre dömande människa.
Han utmanar mig ständigt och lämnar inget åt slumpen.
Så nu är jag redo att läsa ytterligare ett kapitel.

Ha en skön kväll.
Puss och kram.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar