Brand! Hallå!

Så började jag ju äntligen!

Tog sats och kastade mig ut.

En kompis till mig som med lätthet "bara" syr ett plagg bara sådär.

Nu skulle jag minsann också prova.

Hade förberett mig så att jag nu tänkte att tyget inte spelade någon roll,

att jag vant mig vid tanken att kunna slänga den om det blir fel.

Detta skulle vara testet liksom.

En kjol.

Det skulle jag ge mig på.

Märker att min gamla trotjänare är trögstartad.

Jag får på riktigt veva och stampa igång den.

Vi skrattar åt den.

Hmm!

Det skulle vi inte ha gjort.

Voff!

Följt av ett stort rökmoln.

Det brinner!

Snabbt tar jag ut kontakten (lite förvånad själv över hur snabb jag var).

Sjukt alltså!

Röklukten avslöjar att det inte finns något som helst liv kvar i den.

Den fick helt enkelt följa med mannen till tippen.

Hejdå på dig liksom!

Så nu blev det ingen kjol.

Nu undrar jag hur många miljoner en ny kostar,

o nej, inte en från Ikea.

Jag vill ha en "riktig",

men ändå ingen värsting,

utan lagom bra,

ja, ni fattar!

Vad tror ni?

Mvh snopen sysugen tant i sina bästa år!

Säg det snabbt tio gånger om ni kan!

Bröllopsnostalgi!

Tänk att det redan gått ett år!

I fredags för ett år sedan var det dags!

Jag minns den märkliga känslan av att gå upp på rummet,

få sminkat mig och fixat håret,

svettandes, svettandes.

Hur det var en alldeles vanlig dag,

men ändå inte.

Där fanns något pirr liksom.

Förväntningar!

Men samtidigt kändes det så lugnt inombords,

vi visste ju precis vad som skulle hända.

Jag minns att vi gång på gång sa  "att vad som än händer,

är vi ju gifta ikväll"!

Och det var ju poängen med allt ståhejandet,

att vi äntligen fick bli man och fru!

Jag minns också hur jag längtat efter att få sätta på mig ringen,

inte bara för att jag tycker att den är väldigt fin,

utan också för att det symboliserar det där pirret!

Det där pirret som inte alltid är där men som kommer upp med jämna mellanrum,

eller helt plötsligt.

Som nu när jag sitter här,

känner jag det,

känslan av tvåsamhet när den känns som bäst i hela världen.

Det känns lättare att sammanfatta och sätta ord på allt nu när det gått en tid.

Som om allt var för mycket att ta in tidigare,

att det inte gick att sortera upp därinne.

Nu kan jag titta på bilderna och känna vilken fantastisk resa vi gjorde,

då det där året 2015.

Hur fantastiskt fina människor vi har omkring oss

och hur lyckligt lottade vi är.

Jag är helt övertygad om att det var tack vare var och en som var med oss,

som det blev magiskt.

För det tyckte jag att det blev.

Amen!

När kroppen vinner över huvudet!

Jag vaknade första gången vid halvnio-snåret,

gick upp och kissade.

Isse låg kvar och sov i vår varma säng,

så jag beslöt mig för att sjunka ner igen.

Kände mig inte färdigsoven.

Huvudet satte igång malandet,

borde ju gå upp,

fixa ditt,

fixa datt.

Behovet av att kura in mig i den lilla varma kroppen bredvid mig tog över,

jag somnade nog om på två röda,

för sedan minns jag inget mer.

Kl.10.40 vaknade jag till.

Helt helt sjukt!

Minns inte när jag sov så länge!

Men tröttheten var inte längre bedövande.

Nu har jag bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för det,

då det började bråka med mig redan första gången jag vaknade.

Nu bestämmer jag att jag njuter istället.

Jag njuter av att jag nu har stekt fyrtiotretusen amerikanska pannkakor med min Isse.

Avnjutit dom tillsammans i uterummet.

Vi har också gjort en lista på saker vi (Isac och jag i alla fall, men hoppas på att få med de andra två på något) när vi nu har semester.

Ja barnen har haft sommarlov länge,

men min ledighet börjar nu.

Vi har skrivit upp följande:

Äventyrslekplatsen i Malmö

Gokart City

Pannkaksladan

Skateboardbana i Lund (som mormor tipsat om)

Bio

Om någon är sugen på att hänga med är de hjärtligt välkomna.

Vi har däremot inte bestämt vilka dagar än.

Avslutningsvis slänger jag in lite bilder från vår underbara midsommar på High Chaparall!

Så förbannat roligt, på ren svenska!

       

Vi grillade givetvis med cowboysarstil!

Alla galna cowboysar-ungar!

Det fruktade tåget som tog oss ända till Mexico-city!

Rånarna hade dock ingen chans mot våra preppade ungar!

Emme hade tid att samla ihop blommor!

Tack Annika för kransen.

Självklart träffade vi Bröderna Dalton, deras mamma och Lucky Luke!

Jag jobbade lite på pensionen, vaskade guld och gjöt denna snygga medaljen!

Min älskade cowboy!

Tänker visst gråta över spilld mjölk!

När det vänder från lösningsfokuserad,

till förlamande sorg.

När "den kalla" känslan

byts ut till den kvävande gråten.

När gråten bara kommer 

utan att jag kan välja,

kan inte stoppa den.

När det inte längre spelar någon roll att

"den var nog sjuk",

"kroppen sköter det bra",

när den yttre smärtan byts mot den inre.

Jag tillåter mig att vara ledsen.

För det har jag lärt mig att jag ska.

Vill inte börja packa om den där ryggsäcken!

Som jag nu redan packat upp.

Det löser ju inget.

Jag packar till midsommar istället.

Pendlar mellan förtvivlan,

och en härlig känsla av att vi ska åka iväg och ha ett par härliga dagar.

För det tänker jag att vi ska!

Barnen är förväntansfulla och fulla av energi.

Energi att skratta, leka och ha kul med vänner och kusiner.

Det ger mig energi!

Energi får jag också av alla de fina människor omkring mig. 

Alla vänliga ord, tankar, kramar!

Tack!

Idag gör livet ont helt enkelt!

Puss och kram!

När livet vänder på en fem-öring!

Tvära kast kan man lugnt säga.

I stillhet viker jag omsorgsfullt de få plagg jag vågat köpa, ett par fina blåa jeans, ett par svarta jeans och ett par jeansshorts. Klappar dom lite extra.

När jag "gömmer" dom längst bak i garderoben, minns jag hur lyckling jag var när jag fick hem dom.

Minns med fasa de andra plaggen jag hade, minns hur dom inte alls var min stil.

Att jag då, förra gången, fick byta stil.

Det slapp jag nu.

På ett dygn har magen gått från spänd kula, där under valken, till bara valk.

Idag känner jag inte livmodern tydligt längre.

Det som lever kvar nu,

är sviterna av en ganska brutal och desperat behandling med ultraljuds pinnen.

Ett frenetiskt sökande därinne.

Jag vet att jag tänkte på Rachel när jag låg där.

"Tänk om jag inte ser den"!

Men jag behövde inte oroa mig.

Det var tydligt.

Ett svart område var allt jag såg.

"- Där är livmodern, nästan viskade läkaren."

Då förstod jag.

Där fanns ingen bebis.

Men varför slutar han inte då, tänkte jag, när letandet fortsatte.

Det började nu göra ont.

Han börjar prata om att han inte ser ett foster i livmodern, men att han också vill utesluta ett foster utanför livmodern.

Jag fattar ingenting.

Jag har alltid tänkt att det systemet är slutet, på något vis.

Han mumlar vidare på, om hur viktigt det då är att hitta fostret som ligger utanför, då det annars kan bli livshotande för mig.

Inte ens den informationen gör att jag riktigt fattar.

Visst har jag hört talas om utomkvedshavandeskap,

men hallå!

Det gäller ju inte mig va`!

Det gör det ju aldrig med något, tänker jag.

Likväl som att jag aldrig kommer att vinna dom där miljonerna på Bingolottto,

kommer heller aldrig sådant här drabba mig.

Att gå tolv veckor,

att glädjas,

att förväntas,

att hemlighetsmakas,

att tydligt känna hur kroppen förändras,

att få se och känna glädjen när man berättar för familjemedlemmar,

att så smått börja botanisera runt i en barnvärld som vi lämnat för många år sedan,

att när man lägger sig på kvällen- tänker sönder hjärnan och undra vad det är som ligger därinne,

att börja längta,

för att på ett obehagligt förnedrande sätt få veta att där inte är något foster.

Vill förtydliga att det förnedrande sättet då blir att man ligger i den totalt utblottade stolen, där man ser vad jag åt till frukost.

Hur förhåller man sig till detta?

Det gick inte att ta in.

Nu ett dygn senare,

har jag tagit in det.

Ganska snabbt kände vi att det måste ha varit något fel, 

att det inte var friskt.

Att det var bra att kroppen stötte bort det.

Förmodligen en efterkonstruktion, men nog så viktig för oss.

Det blir som ett mantra.

Något måste varit fel.

Redan nu idag känner jag mig mindre gravid.

Små saker som gör det.

Inatt kunde jag ligga på mage,

vilket jag inte kunnat de senaste veckorna.

Älskar att sova på mage!

Däremot känner jag en oro.

En oro över hur det blir nästa gång,

jo, för vi hoppas det blir en nästa gång.

Jag vill absolut inte gå tolv veckor i "onödan" igen.

I mina andra graviditeter har jag inte haft blödningar alls,

och den jag haft i denna har inte varit missfalls-blödning.

Därför kan ju inte fostret ha utvecklats, eftersom att inget har kommit ut.

Imorgon ska vi tillbaka till KK och ta nya prover.

Då hoppas jag verkligen att gravidhormonet gått ner,

så det inte ligger en liten bebis och skramlar i någon hörna i buken.

Där får den liksom inte ligga.

Så håll tummarna med oss,

att kroppen löst detta själv.

Vill slippa operation!

Puss och kram.

Sat nam!

En dag av lärdomar!

Nu var det alldeles för länge sedan jag skrev.

Det liksom kliar i fingrarna.

Jag tänker blogg ibland,

när jag gör eller ser grejer.

Har haft påsklov från min psykolog,

så det är nog därför.

Igår var en sådan där dag då det hände massor av viktiga saker.

En inställd powerwalk med en vän,

öppnade andra dörrar.

"Det blir som det ska", gillar jag.

Igår fick jag vara mamma enbart till en son som verkligen behövde mig.

Han och jag alldeles själva.

Pappan satt i stålfågeln på väg hem,

och storebror övade på att vara kulturell,

såg en föreställning med klassen.

Mitt i lillebrors och mitt häng,

bryter min älskade unge ut i gråt.

Jag har sett tendenserna tidigare.

"Mamma, jag är tjock"!

Gråtandes berättade han om stressen han känner i omklädningsrummet efter gympan.

"Tänk om någon ser min tjocka mage?"

 "Jag är den tjockaste i klassen"!

"Jag ska börja träna, så jag får ett six pack!"

Hur tacklar man det då?!

Direkt snurrade min hjärna igång om vad han kan ha hört från sin störda mamma, 

som ofta klagar på hur hon ser ut.

Jag undrade såklart om någon sagt något till honom,

det hade ingen.

Alltså när jag nu tänkt på det ett tag blir jag besviken på mig själv.

Denna naiva morsan har inte ens tänkt tanken att hennes 10 årige son skulle kunna känna sig stressad över sin kropp.

Eller jo, jag fattar att han kan det, men det kändes så absurt att min underbara unge skulle kunna känna så.

Kan till och med erkänna att jag blandade in att han var en pojke, 

shame on me, jag vet.

Där fick jag på näbben liksom.

Jag försökte förklara så lugnt jag kunde om självkänsla, självförtroende och hur snett det kan bli.

Vi pratade också om kost och träning.

Denna ungen alltså!

Jag tänkte verkligen ut varenda ord innan det kom ut ur munnen på mig,

så det inte kunde misstolkas.

Vi satt i soffan och kramades och jag njöt av varenda sekund!

Samtidigt gör det mig orolig,

hur fel det kunde blivit.

Vi tog en lång promenad med hunden,

och då kom kvittot.

"Vad skönt att vi pratade om det där med kroppen och min mage, mamma!"

"Jag visste inte så mycket innan"!

"Jag tror att jag vill bli lite starkare bara"!

Innan soffhäng fick jag äran att ta ett underbart bad med honom,

med musik och ännu mer klokheter.

När Tom kom hem hade han underbara blommor med sig från värmen,

som vi kallar papegojblommor.

De liknar en papegoja liksom.

Dessutom fick jag äntligen hem min lilla älskling.

Den är så jag på något sätt,

älskar den.

Vidare fick jag damp på min virkning.

Eftersom att jag inte har något mönster,

blev det fel och jag har dragit upp det två gånger.

Men nu hoppas jag att jag fått rätt på det.

Har satt ihop koftan,

så nu håller jag på med ärmarna.

Avslutningsvis vill jag då,

som för att bevisa för mig själv lite,

att trots kylan är det vår.

Vad lärde jag mig då igår!

Jo, hur viktigt det är att prata med barnen.

Hur lätt de får allt om bakfoten,

när de pratar om "vuxensaker".

Jag har också lärt mig att jag måste sluta prata om min kropp högt,

med tanke på att jag absolut inte vill att min älskade unge ska ta över att ha ångest över sin kropp.

Ha en trevlig kväll!

Sat nam.

Äggfredag!

Nä det är inte ett aprilskämt.

Jag lovar!

Lustigt att det skulle hända första april.

Men där satt den!

Långt in.

Så långt in.

Äntligen är det gjort!

Den första löp-rundan (läs flås-rundan)!

Som vanligt glömde jag ta min astmamedicin,

men det hade inte hjälpt i detta fallet.

Efter ett par löpsteg väcks det inom mig.

"Alltså, vafan, varför gör jag såhär igen,

låter det gå så här långt?"

Men nu.

Nu kör vi.

Tänker inte vara sjuk mer.

Magen skiter jag i just nu.

Kräks jag så gör jag det,

tänker ine skita i att röra på mig mer.

Slog till och med på stora trumman och bokade ett pass.

Äntligen.

Mitt favoritpass.

Där jag får skutta och dansa som en idiot,

som jag ju älskar.

Älskart.

Härlig fredag med andra ord,

denna äggfredag.

Fredagar betyder också äggdag.

Vi som vill får levererat ägg från vår lokala äggleverantör på fredagar, direkt till förskolan.

För att hålla nere priserna skickar vi tillbaka flaket som äggen kom på.

Kan det bli mer ekologiskt undrar jag.

Dessutom är det så stor skillnad på dessa ägg och de man köper.

Man märker liksom att dessa hönorna har det bra. 

Äggen är mycket "matigare", smakar mer, gulan är mer färgrik och ofta får man dubbelgula.

Vi måste sluta köpa ägg från de stackars hönsen i fabrikerna.

Är vi överens?

Idag är också min första dag på min gamla tjänst på förskolan,

alltså nu börjar jag jobba nästan heltid på förskolan igen.

Känns roligt.

Vi har just nu projekt teater, som är så kul.

Teater apan i mig myser.

Ha en fin dag!

Sat nam!