Påsk 2016!

Då var denna helgen slut.

Måste säga att jag är väldigt nöjd med mitt påsklov.

Tänk att jag varit ledig 4 dagar.

Har hunnit med mycket,

men samtidigt inget.

Ja ni vet hur det känns.

Igår var jag och Tom iväg.

Ni vet, när man sätter sig i bilen,

vädret sätter igång vår-känslorna,

det är sådär behagligt.

Vi hamnade såklart i blom-träsket.

Handlade blommor och jord för en halv förmögenhet.

När vi sedan kom hem,

hade vår-pirret ersatts med

kyla, moln och regnstänk.

Envis som jag blir ibland,

planterade jag ändå blommorna.

Kallt som f..n.

Satte ut penseerna, 

men pelargonerna får bo i garaget ett tag till.

Under vår tur,

hittade Tom till Weber avdelningen.

Äntligen har jag nu knäckt koden.

Får han bara gå på sin Weber avdelning,

blir han lugn.

Annars rusar han igenom butiker.

Men här,

här får han något i blicken.

 Det sker något.

För en gång skull är det jag som får tänka på att inte stressa.

Det var som ett litet skådespel att se honom botanisera runt bland de små kartongerna,

som för mig ser precis likadana ut.

En annan stresstest vi haft i påsk var när Isse blev inlåst på toaletten.

Tom hade som tur kommit hem tidigare på dagen.

Jag och Tom stod i tvättstugan,

när vi hör hur han får panik på ovanvåningen.

Snacka om att behålla lugnt.

Vi fick inte upp dörren.

Det tog hur lång tid som helst!

Till slut lyckades Tom knäcka upp dörren.

Avslutningsvis vill jag tipsa om en uppskattad efterrätt bland barnen!

Väldigt, väldigt söt,

men ändå god.

Kinderäggs- ägg.

Recept hittar ni på www.jennysmatblogg.nu!

Den är just nu min favvo-blogg när jag behöver inspiration!

Ta en kik in där.

Ha nu en härlig vecka.

Sat nam!

Påsklov, men inga liggsår än!

Alltså jag är väl helt hopplös att leva med.

Denna dagen skulle vara min vilodag.

Jag skulle jobba på liggsår.

Men nej!

Så blev det inte.

Istället tvingade jag ut barnen i trädgården.
Ja, alltså Emme tvingade jag, Isse var på direkt.
Det tog mig en timme att tvinga ut den trötta, tjuriga och ytterst osammarbetsvilliga tonåringen.
När vi väl kom ut var det härligt.
Vi räfsade och fixade.
Här är bildbevis.

För en gång skull gjorde jag saker i rätt ordning.
Städa undan vintern först,
innan jag köper fina nya blommor.
Vuxenpoäng.
Efter cirka en timme var det färdigt, tyckte vi.


När barnen började spela,
fick jag ett ryck.
Sånt ryck som gör att jag ibland blir rädd för mig själv.
Satte på musik igen, sådär hög, ni vet.
Sen började jag min kamp mot de där blängande flyttlådorna, som jag skrev om tidigare.
De som jag inte ville titta i.
Men sjungandes och dansandes går det lättare.
Stackars grannar.
Men shi fick lådorna,
tre av dom i alla fall.
Har botaniserat om bland plastburkar och champagneglas.
Inser att jag behöver ha ett skåp, alternativt en hylla till.
Vårt kök är ju ganska litet,
behöver därför ha mer förvaring utanför.
Men visst ser det härligt ut?

Så sjukt mycket grejer!
Men nu har jag snart ordning på det.
Sakta men säkert.

Tänkte laga lite mat till barnen och jobba lite på mina liggsår ikväll.
Ha en skön kväll och glad påsk!

Sat nam.

Monalisa Story!

Igår såg jag smygpremiären av filmen Monalisa Story.

En film som handlar om kamp, kärlek och heroin.

 Mona-Lisa föddes påtänd,

växte upp i en fosterfamilj med sin bror,

som idag inte finns pga en överdos heroin.

Hon fick barn och levde enligt filmaren ett normalt liv ett tag,

tills allt rasade en dag.

Mitt i kaoset träffar hon sitt livs kärlek Fredrik,

som också är missbrukare.

Man får då följa deras kamp mot  världen. 

Jessica, som följt Monalisa i åtta år,

och som har gjort filmen,

var på plats igår vid filmvisningen.

Hon menade att hon ville spegla mänskligheten i dessa trasiga människor. 

Visa hur svårt de har det.

För mig handlar filmen om så mycket.
Jag tänker utifrån många perspektiv!
Jag har så svårt att sätta ord på hur jag känner kring denna filmen.
Den berör mig så mycket.
När jag körde hem till mina barn på kvällen kände jag mig både ledsen, arg, glad och tacksam.
Jag har svårt att sortera allt liksom.
Fredrik var en av mina första pojkvänner.
Vi var ett par till och från ett par år.
När jag då ser honom på den vita duken,
gör det mig ont att se en man som jag känner igen så väl,
men ändå inte alls.
Det blir surrealistiskt.
Jag har vetat hur han har det,
men det är skillnad att se det.
På stor bioduk.
Eftersom han har en son sedan tidigare,
har jag haft fokus på det.
Det trasiga.

Jag förstår också själva filmgrejen,
att man måste berätta en story.
Men jag har svårt för slutet,
som ska bli happy ending på något sätt.
Så har det ju inte blivit på riktigt.
Det känns som en manipulerad verklighet på något vis.

Det väcker ju också medberoendet i mig.
Att allt bara börjar om från början.
Jag har ju nu svårt att bara tycka synd om de aktiva missbrukarna.
Om jag ser till mig själv,
är det ju det jag övar mig på att inte tycka.
Synd om.
Att man måste ta ansvar för sina handlingar.
Att man kan göra något.

I filmen syntes det tydligt hur fel det var på alla andra,
ex, soc, som slängde ut dom från lägenheten.
Hur fel det var på Susanne (Fredriks mamma),
när hon inte längre ville husera två missbrukare.
Det här med att inte ta ansvar själv.

Ibland kan jag känna att de verkar vara bortskämda,
allt är alltid alla andras fel,
(vilket jag har hört i hela mitt liv av pappa).

Monalisa pratade mycket om hur hon kände inför sin biologiska mamma.
Hon hade många funderingar och fokuset var hur hennes mamma kunde göra de valen hon gjorde.
Samtidigt gör hon ju precis likadant mot sina barn.
Exakt likadant,
men det nämnde hon inte en enda gång själv.
Likadant med Fredrik.
De hade samtal om hur de ville bygga en kärnfamilj.
Med en mamma och en pappa som var närvarande, och fanns där hela tiden.
Så som dom aldrig haft det.

Nu gör dom ju precis tvärtom.
Jag inser också hur lite jag kan sätta mig in i drogsug som tar tag i kroppen.
Jessica menade att de flesta varit beroende av något,
därför kunde man känna igen sig.
Nej, säger jag.
Tydligen förstår jag inte.
Jag är en beroende person,
men jag kan ändå inte sätta mig in i det.
Jag tror inte att någon som inte varit med om det kan förstå.

Dessa människor är ju inga dåliga människor!
Jag har aldrig under mina år i förskolan hört barn som säger att de nog ska bli narkomaner när de blir stora!
Vad är det då för sinnesjukt kemist som gör detta möjligt?
Det är ju superbra att detta lyfts.

För mig gör drogerna/alkoholen att människan inuti försvinner,
till slut finns bara skalet kvar.
Alla känslorna är kemiska.
Heroinet verkar skada effektivare än alkohol.

Slutligen vill jag då säga att filmen är bra,
för den väcker frågor.
Framförallt hur utsatta dessa människor är.
Dessutom visar det på att detta kan hända och händer överallt dagligen,
även här i fasadernas paradis på Näset.
Vi har många gamla vänner som inte lever idag.
Det slår sönder familjer.
Det fortsätter i generationer,
om inte mönstret bryts.
Vi måste prata om det!
Det kan hända vem som helst!
Men det måste också gå att bryta!

Gå och se filmen!
Jag återkommer säkert i detta ämne!
Sat nam.

Påsklov med blängande flyttlådor!

Vill börja med att tacka er som gett mig tips och pepp för magen.

Jag känner mig verkligen mycket piggare.

Tänk så skönt att barnen har påsklov nästa vecka.

Det är så mysigt för dom.

Slippa ställa klockan,

slippa tjatet från mamman

och tänk att få vara själv hemma medan mamma jobbar.

Det är gött, tycker min äldsta åtminstone.

Isse tycker att det ska bli skönt,

men efter ett tag tycker han det blir långtråkigt att vara själv.

Då brukar han komma och hälsa på mig på förskolan.

Nu funderar jag på en sak till.

Mitt kök.

Jag har allt jag behöver i det,

nästan, typ.

Ändå har jag 5 flyttlådor till,

som står där i en hörna och blänger på mig,

ouppackade.

Vad kan det vara i dom?

Har glömt.

Jag vill verkligen inte packa upp dom.

Då måste allt tryckas ihop i mina  fina och luftiga lådor och skåp.

Vill inte.

Tyckte ändå att jag kastade och sorterade bort massor när jag packade lådorna.

Sjukt ju, vad med saker man har alltså.

Har nog bestämt att jag får hitta något alternativ.

Något skåp eller något.

Jag skulle också behöva ha en bra lösning för mina garn.

Måste fundera lite på detta.

En fundering till då.

Unga snillen spekulerar på City 107, alltså.

Har pollen kommit till stan, eller?

Fick en känsla av det idag.

Lite nys och kli.

Nu ska snart den här få sig en promenad.

Ha en skön söndag kväll!

Sat nam.

Lördag med ett överfullt påskris!

Alltså!

Lördagkväll med Gladiatorerna!

Inte mitt favvo-program,

men med en av mina favvo-killar!

De andra två killarna är inte hemma!

Idag har jag fått massor gjort.

Både fikat, planerat och handlat med min fina vän.

Tar köket lite i taget, så även idag.

Fick feeling idag och tog fram påsklådan.

Det resulterade i ett överpyntat påskris.

Jag kan liksom inte sluta när jag väl börjat.

Även bordet fick lite småkycklingar,

som egentligen är ganska fula,

tycker jag ju.

De senaste dagarna har varit tuffa.

Jag kände tecken redan i början av veckan.

I onsdagsnatt satte det igång,

värre än förra omgången.

Jag vaknade av magsmärta,

sov med tio minuters intervaller. 

Visste direkt vad det var.

Enligt läkaren var det magsår,

förra gången.

Därför var jag denna gången snabbare att be om hjälp.

Denna läkaren kunde däremot inte ge mig svar på något.

Det kunde vara magsår,

eller bakterier, 

som liknade magsår,

fast som vissa hade besvär av,

andra inte.

Men det kunde också vara magsår.

Jag blev totalt förvirrad.

När jag frågade hur jag skulle hjälpa min kropp,

fick jag till svar att:

"Det finns vissa som lägger om kosten,

slutar äta gluten, socker, fett, 

slutar dricka kaffe,

osv, osv.

Vissa blir bättre andra inte,

det är individuellt.

Därför vet man inte."

Tack.

Tack för hjälpen.

Ärligt talat.

Han skrev ut medicin,

som jag nu ska ta i fyra veckor.

Igen.

I nuläget gör de inget mer.

Nähä!

Men när man har så ont i magen,

att man inte vågar äta något,

inte vill dricka kaffe

(hallå, jag vet, jag drack inget kaffe!!!!),

magen är som en ballong- på riktigt

och jag bor på toa med en spann i handen.

Hallå!!!

Jag skiter i vad det heter,

det måste bara sluta.

Där sitter läkaren med armarna i kors

och säger :- mmm, ja, det är svårt att säga vad det är.

Katastrof.

Än en gång känner jag mig som en hypokondrisk tönt när jag nästan kryper ifrån läkaren för att hämta ut medicin på apoteket.

Den snälla tanten bakom disken, gav mig en mugg med vatten så jag kunde få i mig tabletten direkt.

Hon upplyser mig strängt om hur viktigt det är att jag tar hela kuren, trots att jag snart kommer att känna mig bättre.

Det kändes mycket bättre när jag gick därifrån.

Allt jag har googlat på visar magsår,

har alla tecken.

Det hade jag inte förra gången.

Detta är alltså tre dagar sedan.

Nu kan jag äta, små portioner,

jag kan dricka lite kaffe 

och jag slipper hänga så mycket på toa.

Magen har lugnat sig lite,

men fortfarande inte helt bra så klart.

Retar mig bara.

Känns som att jag är pessimist,

men det känns som att jag nu kommer att äta detta i fyra veckor,

bli bättre.

Sedan börjar allt igen.

Skit.

Vill inte.

Får väl försöka att tänka att jag tar ett steg i taget.

Om det kommer igen får jag väl hota läkaren eller något.

Tvinga dom att undersöka mig

så de hittar felet.

Usch!

Känner mig gnällig.

Jaja.

Tillbaka till Galdiatorerna.

Lustigt nog sitter vi med varsin skärm,

men tittar ändå på biffarna på tv.

Ha en härlig helg på er!

Vem snabbspolade helgen?

Var tog helgen vägen?

Läskigt hur snabbt det går alltså!

Känns inte som jag hunnit någonting.

Vill börja med att välkomna hem mina nya älsklingar.

 Från första gången jag stack tån i dom,

visste jag att vi kommer att trivas ihop.

Jag tänkte till och med att vi skulle ha lekt lite i helgen,

då någon sa till mig att det skulle bli varmt.

Så varmt har det väl inte varit?

Eller?

Har jag missat nåt?

I torsdags var jag och handlade.

Sprang då på detta paketet,

som jag givetvis var tvungen att köpa.

Det är någon sorts blomstertrappa,

som jag tänkte sätta upp i solen i helgen.

Den står fortfarande i hallen.

Ouppackad.

Skyller på vädret!

Igår var jag på symässa i Malmö.

Så fina grejer alltså.

Så mycket inspiration.

Så kreativa människor.

Så mycket fina färger och material.

Nu vill jag göra allt på en gång.

Sticka, virka och sy.

Men jag fick med mig smyckestillverkning hem.

Spännande och nytt för mig!

Jag och sy-, stick- och pärltanterna spånar på att stå lite på marknader med våra alster till sommaren,

så det är bara att sätta igång att arbeta.

Känner mig fortfarande inte hundraprocentigt frisk än.

Snacka om segt skit.

Har gett mig helgen ut,

sen har jag bestämt mig för att bli helt frisk.

Vad jag förstår,

tar det tid att bli fri från skiten.

Ha en skön söndag!

Sat nam!

Insomnia!

God morgon!

Tur att det är ljust ute. 

När jag varit sjuk har jag inte gått o lagt mig när jag ska. 

Tröttsamt att stiga upp när jag sovit typ tre timmar. Självförvållat- jag vet. 

Skyller på att jag är understimulerad efter sjuket. 

Hur som helst känner jag mig såhär idag då. 

Känner bara till ett botemedel som funkar för mig. 

Nu ska jag få ungarna till skolan!

Sat nam.