Det blev bra ändå!

När man har dåligt samvete för att det ena barnet blev sjuk,

så kalaset blev inställt!

Då anstränger man sig lite extra liksom.

Förrätt:

Toast skagen.

Varmrätt:

Både tacos och fajitas.

Efterrätt, allt enligt grisen;

Kladdkaka med grädde, hallon och glass.

Nu är vi i matkoma,

men grisen är nog nöjd.

För övrigt har både idag och gårdagen varit ganska tuffa för mig.

När jag för ett år sedan gick in i min depression,

började jag att äta anti-depressiva.

Normalt sett har jag tyckt att det inte varit ett alternativ för mig.

Men helt ärligt var jag redo att äta bajs för att slippa må som jag gjorde.

Nu efteråt har jag förstått hur illa däran jag var.

Suicide. 

Därför förstår jag att det var ett rimligt alternativ där och då.

Nu- not so much!

En vän till mig, utbildad sjuksköterska och medicin-nörd,

berättade för mig om hur man ser på dessa läkemedel i Usa till exempel.

Där studier visar hur jobbiga biverkningarna är och hur beroendeframkallande de är,

trots att läkarna påstår att de inte är det.

Nu kan jag inte förklara allt i klarspråk, med tanke på att det inte är mitt område.

Det jag kan säga är bara hur jag upplever det 

och hur andra, som varit i samma situation, upplever det.

Jag känner mig som en narkoman på avtändning.

När jag googlat biverkningarna verkar alla stämma in på mig.

Här kommer dom:

Jag ser konstigt, som om att huvet och ögonen inte är hopkopplade,

vilket gör att när jag rör huvet i sidled, hinner inte ögonen med och jag blir vansinnigt yr och mår illa direkt.

Det hugger i  huvudet, som om någon hugger med en kniv.

Min hörsel är inte som den brukar, det är typ som om att jag har ett brus/burr hela tiden.

Känner mig febrig/kall/varm.

Tryck över bröstet.

Hugg i hjärtat.

Allmän ångest, som kommer hur som helst närsomhelst.

Känner igen dessa symtom som depression,

men allt detta är helt normalt.

Jag är inte särskilt orolig,

men det får mig att fundera över vad jag stoppat i mig under ett år.

Vad kommer först,

hönan eller ägget?

Lite så.

Nu vill jag bara bli av med skiten.

Bli av med de små vita tabletterna som gör att jag mår som jag gör.

Jag var på min psykodynamiska terapi idag.

Det tror jag däremot på.

Jag hade inte förväntat mig så mycket resultat efter så kort tid faktiskt.

Självklart är jag inte helt "frisk",

men det blir jag nog aldrig ändå.

Jag har gått till botten med min barndom.

De rädslor som följt mig sedan barnsben är inte så mörka längre.

Min förövare är nu långt ifrån mig.

Jag har inget att vara rädd för längre,

därför kan jag släppa det.

Och det mina vänner är jag sjukt stolt att jag kan göra.

Det finns hjälp att få för allt!

Man ska leta på rätt ställe bara

och jag har hittat mitt.

Kärlek till er.

Sat nam.