Vi kom inte undan!

Vi är drabbade!

Har på något barnsligt sätt trott att vi kommer undan.

Det händer ju inte oss,

för vi har ju inte småbarn längre.

Han klagade redan igår på halsont.

Det blev bättre med halstabletter,

fram tills inatt.

Skrutten kommer in och låter som en gammal skördetröska.

Superdålig.

Konstigt hur det direkt väcks superwoman-känslor inom mig.

Min älskade lilla skrutt!

Självklart behövde vi alltså ställa in tonåringens kalas ikväll!

Trots att vi visste hur besviken han skulle bli,

kan jag inte förbereda mig på hur ledsen, arg och besviken han blev.

Han tyckte att vi kunde döda lillebror, helt enkelt.

Eh, nä hjärtat, det kan vi inte.

Men vi behöver inte berätta för någon,

så kan han vara på övervåningen.

Eh, nä älskling, det kan vi inte heller.

Lösningsfokuserad,

men helt klart behöver strategierna finslipas.

Så nu har vi en sjukling som knappt kan prata,

sedan har vi en som nog tycker att livet är fett orättvist.

Mitt hjärta brister för båda!

Jag tänker att vi ändå får småfira honom.

Lite favvo-godis,

kladdkaka och fajitas.

Ha en bra dag!

Sat nam!