Så tyckte jag om Sjöbo marknad!

Så var det det där med Sjöbo marknad!

Vi bestämde för längesedan att vi skulle stå där,

jag och två tjejer ur vår stick/virk/sy/drickavin-klubb.

Jag minns att vi var entusiastiska som tusan och väldigt taggade.

Jag tror att vi tillsammans byggde upp en bild av att de saker vi sitter och gör timme efter timme, 

ska sälja sig. 

Tänker att det ska vara det unika som lockar.

Jag kan bara gå till mig själv.

Självklart handlar jag hellre sådant som någon gjort, om plånboken tillåter.

För det är såklart avgörande.

Priset.

Det är ju så svårt att sätta en siffra på det jag skapat.

Dels har jag dåligt självförtroende från början, mina saker är inte lika fina som de andras,

säger en röst i huvudet.

Men också måste jag ta betalt.

Dessutom är det oftast inte rätt betalt ändå,

för skulle jag räkna ut timpengen så hade det varit katastrof.

När vi närmade oss tiden för Sjöbo marknad,

började en känsla växa fram inom mig.

En känsla som sa,

precis som det blev.

Till en början var vi vid gott mod.

Tyckte att vi fick till vår lilla plätt på tre gånger tre meter ganska bra.

Det var trögt i början,

tröstade kvinnan bredvid oss,

som sålde vaxdukar.

Det var ju en varm dag, 

så folk var nog lite sega bara.

Kvinnans partner, 

berättade att han stått på marknad i tjugo år,

och att torsdagen gick alla och tittade ut vad  dom sedan skulle köpa på fredagen.

Tiden gick,

sniglade sig.

Som tur var hade vi ju varandra.

Vi njöt av solen,

skojade,

drack kaffe

och framförallt tittade på folk.

Det är en av mina favoritsysselsättningar.

Mina barn kan ibland väsa åt mig att sluta glo,

när vi är någonstans.

Jag fastnar liksom.

Ser en människa som är vem som helst,

sen börjar min hjärna gå på högvarv.

Vem är hen, var bor hen, jobb,

barn, intressen.

Min hjärna maler och maler på,

medan mina ögon då fortfarande stirrar på den stackaren.

Absolut inte så att jag nedvärderar eller så.

Jag bara fastnar och blir nyfiken.

Så kan jag även tänka när jag kör förbi en liten by eller så som jag inte känner till.

Kan titta på ett hus och tänka;

undra vem som bor där?

Har denne familj?

Var går barnen i skolan?

Hur festar man här?

Bussförbindelse?

Ja, ni fattar.

När vi nu pratade med våra grannar,

vaxdukskvinnan och mannen,

förstod vi på mannen att stånden var öppna till lite olika på kvällen.

Att tivolit stängde klockan ett,

men att stånden stängde allt mellan klockan tio och ett.

Jag vet att jag frös till.

Mina vänner körde ju hemifrån Höllviken,

men jag körde från Immeln,

där vi var och campade.

Tanken på att köra där i skogarna mitt i natten fick mig att rysa av oro.

Ju längre tiden gick desto mer fylle kom det med in i bilden.

Jag är nog mer på helspänn också förstås,

men det är ju märkligt hur folk beter sig.

Framför allt mot barnen.

En mamma som står och klunkar en burk cider,

skriker ett flicknamn,

vänder sig om,

flickan står klistrad bakom henne,

hukar sig när mamman vänder sig om,

mamman skriker att; ja, tur att du är här,

arg som ett bi.

När flickan förstår att inget mer händer,

sträcker hon på sig,

fortsätter att titta ner i marken

och går efter mamman.

Detta är inte första gången,

detta kan flickan.

Hon vet precis.

Hon ska finnas där,

men inte synas eller höras.

Inte ta någon plats.

Jag ser flickan i ögonen.

Skäms över att bara se på,

men inte göra.

Bara göra som alla andra vuxna,

bara svika vidare.

Vidrigt.

När fyllet blir tydligare och tydligare,

förklarar jag för mina vänner att jag har så svårt för detta.

Har så svårt för fulla människor,

framförallt män.

De som låter mycket.

De som ena sekunden verkar glada,

för att nästa bli skogstokiga.

Jag är vuxen,

men blir som ett barn.

Det knyter sig i magen.

Tro mig, det fanns gott om den kategorin där.

Ber mina vänner att inte lämna mig själv i ståndet,

det känns för obehagligt.

De förstår.

Helt plötsligt upptäcker jag att vår vaxduksman har druckit,

då är klockan strax efter klockan åtta.

Inser då att detta inte blir som jag tänkt mig.

Mycket riktigt.

Vid halv nio, nio känner vi oss ganska färdiga med eländet.

Vi inser då att vi har ett problem.

Det är helt omöjligt att få ner bilen till vårt stånd.

Jag tyckte att det var en väldigt smart ide att parkera långt bort,

så jag snabbt skulle komma ut från marknaden,

men missade den lilla detaljen att vi ju måste ha alla saker med oss.

När vi gick upp längs gatorna,

för att hämta ner bilen,

förstod vi ganska snabbt att vi inte skulle kunna komma in på området med bil.

Där var så mycket folk,

så antingen hade bilen blivit sönderslagen

eller så hade jag kört på någon.

Det gick inte att komma fram helt enkelt.

Fick tag på en polis,

men han hittade bara till polishuset,

då han liksom jag var från utomsockens.

Jaha,

fast här då.

När vi kom ner till vårt tält igen,

hade vaxdukstanten packat ihop och stängt,

för nu var mannen för full.

Tydligen fler som var det för det stängdes ner lite överallt.

Paniken började växa,

då vi också upptäckt att min väns bil var död.

Batteriet hade av någon anledning sugits ut. 

Där stod vi nu,

fast bland ett hav av folk,

som tyckte att det var toppen här,

de flesta glada festandes,

men vi med 

tält, bord, väskor,

grejer till tusen

och en död bil.

När jag gick in på gpsen 

och bad om en väg till vårt tält,

visade den givetvis vägen som nu var avspärrad med festandes människor.

Till slut hittade jag en bakväg,

det hjälptes inte att det fick bli på cykelväg,

nöden fick tillåta det.

Vi lastade grejerna och körde upp till den döda bilen.

Då hade det ringts efter bärgare,

som kom hyfsat snabbt som tur var.

När jag kom ut på vägen,

ut i mörkret,

ringde jag min man.

När han svarade,

då brast jag.

Är du ledsen frågade han,

ja, det var jag.

Ledsen, trött och orolig för den mörka, ödsliga och okända vägen hem genom skog och

en landsväg där man inte ser en hand framför sig.

Då jag var orolig att min surf skulle ta slut,

vågade jag inte lyssna på min bok,

utan hade bara gpsen igång.

Bad Gud om att han skulle låta surfen räcka hela vägen hem.

Den en och en halva timmen det tog att komma hem,

var en mental träning.

Fick verkligen öva mig på att inte flippa ut.

Ta det lugnt.

En sak i taget.

Acceptera.

Hem kom jag.

Ledsen över att i princip inte sålt något,

nja,

det bleknade.

Vi har andra planer på hur vi ska nå ut till folk med våra saker.

Nu snusar vi på att göra en hemsida,

för ge upp,

det gör vi inte.

Så hade jag det på Sjöbo marknad!

Vill tacka mina fina tjejer som står ut med mig och mina konsigheter!

Ni är guld värda!

Sat nam!