Gnällspiken här igen!
Äntligen öppnar jag nu ventilen igen.
Signalerna har kommit smygande igen.
Självdestruktiviteten blir tydligare.
Straffen mot mig själv är här igen.
Så!
Nu har jag satt print på det!
Då är det ute.
Att jag inte kan sluta.
Sluta att tycka illa om mig själv.
Jag lovade mig själv att sluta jämföra mig med andras yttre,
sviker mig själv nu.
Jämför mig hela tiden!
Jag förlorar alltid.
Min bästa sida är att jag alltid lyfter fram andras bästa.
Hennes hår, hennes naglar, hans jeans, inga stora grejer,
men jämförelsen poppar upp utan att jag kan stoppa det.
Jag förlorar alltid.
Hör en reklam om cancer.
Perspektiv.
Sjukdom.
Död.
Min bästa tid är här nu.
Hösten!
Jag kan inte i ord beskriva hur jag njuter av att kunna tända ljus,
finna ro i lugnet.
Samtidigt känner jag mig sårbar.
Känner mig liten.
För ett tag sedan konstaterades att jag fått magsår.
Så skönt att få svar på allt kräkandes och ont i magen.
Men även där inbillade jag mig att jag bara hittade på symtomen,
att jag kunde skärpa mig.
Nu har jag ätit antibiotika snart två veckor.
Magen har absolut lugnat sig, men är inte riktigt bra om jag ska vara ärlig.
Samtidigt vill jag inte mer.
Nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt.
Är trött på mig själv.
Alltid ska det vara något liksom.
Jag vill bara leva i lugn och ro med min älskade familj,
arbeta med mina två fantastiska jobb
och njuta.
Och virka, inte att förglömma.
Just nu virkar jag hela tiden.
Mitt knark just nu.
Att känna garnet mellan fingrarna och höra ljudet, för det låter faktiskt när man virkar,
det är balsam för min själ just nu!
Knäppt, jag vet.
Tack för ordet!
Nu har jag fått min medicin för idag!
Avslutar med en underbar höstbild.
