Tusen tankar,
oberarbetade.
Många nya intryck,
också obearbetade.
Trots att jag oftast känner mig ganska kavat och litar på min förmåga,
blir ju även jag skakad.
Kontrollförlust,
som är ett av mina nyckelord här i livet,
och som beskriver även detta så bra.
När kontrollförlusten gör sig påmind och tar över.
Jag har alltid föreställt mig annorlunda.
Ju sjukare jag blev, desto mindre brydde jag mig.
Trodde det skulle vara tvärtom.
Har nog inbillat mig att ju sjukare man blev,
desto mer skulle man stå upp för sig på något vis.
Så var ju inte fallet.
Tom fick mig tillbaka till läkaren,
in med remiss till akuten,
in på intensiven.
Helt surrealistiskt!
Visst,
jag kunde inte svälja,
inte ens mitt egna saliv,
hade inte ätit på tre dygn,
och nu i efterhand kan jag ju se hur dålig jag var.
Men inte då!
Tyckte synd om sköterskorna som skulle sitta och titta på mig!
De diskuterade om de skulle sätta kateter på mig!
Vi beslöt gemensamt att jag skulle slippa.
Dels had jag ju inget kiss,
eftersom jag var uttorkad,
men också kunde jag ju gå!
Efter ett par timmars dropp,
kände jag att jag nog kunde ge dom urinprov.
Vilket tålamod dessa fina människor har alltså!
Alla slangar och grejer kopplades bort och jag lyckades.
Sjuk känsla att sitta fast i en massa maskiner.
Jag har haft turen att aldrig legat på ett sjukhus,
förutom med när jag fött mina två barn,
och då får man liksom något för besväret.
Efter bara ett par timmar av olika medikament,
kom jag plötsligt på att jag kunde svälja.
Sköterskan tittade upp direkt
(galet vad alerta dom var alltså),
och jag hostade till lite.
Jo, nu kunde jag svälja.
Insåg också att min tunga hade svullnat fast innan,
för den kunde jag helt plötsligt också röra.
Helt plötsligt kände jag mig frisk!
Minns att jag de senaste dygnen hade drömt om vatten.
Stora glas.
Med is i.
Ibland fanns det ett fint sugrör nerstucket.
Hungrig var jag inte alls.
Bara törstig.
Skönt var att Tom fick komma upp och hälsa på,
även på intensiven.
Efter 16 timmar på intensiven var det dags att komma ner på avdelning.
Har bara hört talas om kulvertarna under Mas,
men herregud vilken liten stad.
Det var som att komma in i en underjordsfilm.
Häftigt.
När jag installerats på avdelningen,
fanns det tid för eftertanke.
Jag visste ju vad som hade hänt,
att det hette luftstrupsinflammation.
Jag förstod också att det kunde ha blivit farligt,
dessutom hade jag fått veta av ett antal läkare och sköterskor hur ovanligt detta är.
Svårt att ta in det ändå!
Jag behöver nog smälta allt lite.
Nu har det gått åtta dygn sedan jag blev dålig.
Nu känner jag mig som efter en maginfluensa ungefär.
Ni vet när man är så lycklig över att inte känna sig dålig,
men jag har inte kommit ifatt med mat eller sömn tror jag.
Som en liten extra bonus
har jag en liten varplopp kvar på struphuvudet.
Detta är då tydligen inte ovanligt,
men den gör att det är svårt att svälja,
eftersom att den är i vägen helt enkelt.
Jag känner den hela tiden,
och förhoppningsvis ska den försvinna av sig själv.
Om inte,
behöver de söva mig och ta bort den,
helt enkelt.
Jag hoppas på att slippa det såklart.
Ska tillbaka imorgon för besiktning.
Ju friskare jag blir desto mer stressar jag upp mig för besiktnings metoden.
De kör helt enkelt ner en sladd med en kamera på,
ner i näsan,
ner i svaljet.
Ja,
man får bedövning i form av typ nässpray.
Nej,
det känns inte som att det hjälper,
eftersom att det är alldeles för trångt,
och det gör ändå skitont.
De kan jag redan stressa upp mig för.
Usch!
Men.
En dag i taget.
Visualiserar bort ploppen.
Sista besöket imorgon.
Så tänker jag.
Ha en bra dag!
Och glöm nu inte att äta våfflor på våffeldagen.
