Påsk 2016!

Då var denna helgen slut.

Måste säga att jag är väldigt nöjd med mitt påsklov.

Tänk att jag varit ledig 4 dagar.

Har hunnit med mycket,

men samtidigt inget.

Ja ni vet hur det känns.

Igår var jag och Tom iväg.

Ni vet, när man sätter sig i bilen,

vädret sätter igång vår-känslorna,

det är sådär behagligt.

Vi hamnade såklart i blom-träsket.

Handlade blommor och jord för en halv förmögenhet.

När vi sedan kom hem,

hade vår-pirret ersatts med

kyla, moln och regnstänk.

Envis som jag blir ibland,

planterade jag ändå blommorna.

Kallt som f..n.

Satte ut penseerna, 

men pelargonerna får bo i garaget ett tag till.

Under vår tur,

hittade Tom till Weber avdelningen.

Äntligen har jag nu knäckt koden.

Får han bara gå på sin Weber avdelning,

blir han lugn.

Annars rusar han igenom butiker.

Men här,

här får han något i blicken.

 Det sker något.

För en gång skull är det jag som får tänka på att inte stressa.

Det var som ett litet skådespel att se honom botanisera runt bland de små kartongerna,

som för mig ser precis likadana ut.

En annan stresstest vi haft i påsk var när Isse blev inlåst på toaletten.

Tom hade som tur kommit hem tidigare på dagen.

Jag och Tom stod i tvättstugan,

när vi hör hur han får panik på ovanvåningen.

Snacka om att behålla lugnt.

Vi fick inte upp dörren.

Det tog hur lång tid som helst!

Till slut lyckades Tom knäcka upp dörren.

Avslutningsvis vill jag tipsa om en uppskattad efterrätt bland barnen!

Väldigt, väldigt söt,

men ändå god.

Kinderäggs- ägg.

Recept hittar ni på www.jennysmatblogg.nu!

Den är just nu min favvo-blogg när jag behöver inspiration!

Ta en kik in där.

Ha nu en härlig vecka.

Sat nam!

Påsklov, men inga liggsår än!

Alltså jag är väl helt hopplös att leva med.

Denna dagen skulle vara min vilodag.

Jag skulle jobba på liggsår.

Men nej!

Så blev det inte.

Istället tvingade jag ut barnen i trädgården.
Ja, alltså Emme tvingade jag, Isse var på direkt.
Det tog mig en timme att tvinga ut den trötta, tjuriga och ytterst osammarbetsvilliga tonåringen.
När vi väl kom ut var det härligt.
Vi räfsade och fixade.
Här är bildbevis.

För en gång skull gjorde jag saker i rätt ordning.
Städa undan vintern först,
innan jag köper fina nya blommor.
Vuxenpoäng.
Efter cirka en timme var det färdigt, tyckte vi.


När barnen började spela,
fick jag ett ryck.
Sånt ryck som gör att jag ibland blir rädd för mig själv.
Satte på musik igen, sådär hög, ni vet.
Sen började jag min kamp mot de där blängande flyttlådorna, som jag skrev om tidigare.
De som jag inte ville titta i.
Men sjungandes och dansandes går det lättare.
Stackars grannar.
Men shi fick lådorna,
tre av dom i alla fall.
Har botaniserat om bland plastburkar och champagneglas.
Inser att jag behöver ha ett skåp, alternativt en hylla till.
Vårt kök är ju ganska litet,
behöver därför ha mer förvaring utanför.
Men visst ser det härligt ut?

Så sjukt mycket grejer!
Men nu har jag snart ordning på det.
Sakta men säkert.

Tänkte laga lite mat till barnen och jobba lite på mina liggsår ikväll.
Ha en skön kväll och glad påsk!

Sat nam.

Monalisa Story!

Igår såg jag smygpremiären av filmen Monalisa Story.

En film som handlar om kamp, kärlek och heroin.

 Mona-Lisa föddes påtänd,

växte upp i en fosterfamilj med sin bror,

som idag inte finns pga en överdos heroin.

Hon fick barn och levde enligt filmaren ett normalt liv ett tag,

tills allt rasade en dag.

Mitt i kaoset träffar hon sitt livs kärlek Fredrik,

som också är missbrukare.

Man får då följa deras kamp mot  världen. 

Jessica, som följt Monalisa i åtta år,

och som har gjort filmen,

var på plats igår vid filmvisningen.

Hon menade att hon ville spegla mänskligheten i dessa trasiga människor. 

Visa hur svårt de har det.

För mig handlar filmen om så mycket.
Jag tänker utifrån många perspektiv!
Jag har så svårt att sätta ord på hur jag känner kring denna filmen.
Den berör mig så mycket.
När jag körde hem till mina barn på kvällen kände jag mig både ledsen, arg, glad och tacksam.
Jag har svårt att sortera allt liksom.
Fredrik var en av mina första pojkvänner.
Vi var ett par till och från ett par år.
När jag då ser honom på den vita duken,
gör det mig ont att se en man som jag känner igen så väl,
men ändå inte alls.
Det blir surrealistiskt.
Jag har vetat hur han har det,
men det är skillnad att se det.
På stor bioduk.
Eftersom han har en son sedan tidigare,
har jag haft fokus på det.
Det trasiga.

Jag förstår också själva filmgrejen,
att man måste berätta en story.
Men jag har svårt för slutet,
som ska bli happy ending på något sätt.
Så har det ju inte blivit på riktigt.
Det känns som en manipulerad verklighet på något vis.

Det väcker ju också medberoendet i mig.
Att allt bara börjar om från början.
Jag har ju nu svårt att bara tycka synd om de aktiva missbrukarna.
Om jag ser till mig själv,
är det ju det jag övar mig på att inte tycka.
Synd om.
Att man måste ta ansvar för sina handlingar.
Att man kan göra något.

I filmen syntes det tydligt hur fel det var på alla andra,
ex, soc, som slängde ut dom från lägenheten.
Hur fel det var på Susanne (Fredriks mamma),
när hon inte längre ville husera två missbrukare.
Det här med att inte ta ansvar själv.

Ibland kan jag känna att de verkar vara bortskämda,
allt är alltid alla andras fel,
(vilket jag har hört i hela mitt liv av pappa).

Monalisa pratade mycket om hur hon kände inför sin biologiska mamma.
Hon hade många funderingar och fokuset var hur hennes mamma kunde göra de valen hon gjorde.
Samtidigt gör hon ju precis likadant mot sina barn.
Exakt likadant,
men det nämnde hon inte en enda gång själv.
Likadant med Fredrik.
De hade samtal om hur de ville bygga en kärnfamilj.
Med en mamma och en pappa som var närvarande, och fanns där hela tiden.
Så som dom aldrig haft det.

Nu gör dom ju precis tvärtom.
Jag inser också hur lite jag kan sätta mig in i drogsug som tar tag i kroppen.
Jessica menade att de flesta varit beroende av något,
därför kunde man känna igen sig.
Nej, säger jag.
Tydligen förstår jag inte.
Jag är en beroende person,
men jag kan ändå inte sätta mig in i det.
Jag tror inte att någon som inte varit med om det kan förstå.

Dessa människor är ju inga dåliga människor!
Jag har aldrig under mina år i förskolan hört barn som säger att de nog ska bli narkomaner när de blir stora!
Vad är det då för sinnesjukt kemist som gör detta möjligt?
Det är ju superbra att detta lyfts.

För mig gör drogerna/alkoholen att människan inuti försvinner,
till slut finns bara skalet kvar.
Alla känslorna är kemiska.
Heroinet verkar skada effektivare än alkohol.

Slutligen vill jag då säga att filmen är bra,
för den väcker frågor.
Framförallt hur utsatta dessa människor är.
Dessutom visar det på att detta kan hända och händer överallt dagligen,
även här i fasadernas paradis på Näset.
Vi har många gamla vänner som inte lever idag.
Det slår sönder familjer.
Det fortsätter i generationer,
om inte mönstret bryts.
Vi måste prata om det!
Det kan hända vem som helst!
Men det måste också gå att bryta!

Gå och se filmen!
Jag återkommer säkert i detta ämne!
Sat nam.

Påsklov med blängande flyttlådor!

Vill börja med att tacka er som gett mig tips och pepp för magen.

Jag känner mig verkligen mycket piggare.

Tänk så skönt att barnen har påsklov nästa vecka.

Det är så mysigt för dom.

Slippa ställa klockan,

slippa tjatet från mamman

och tänk att få vara själv hemma medan mamma jobbar.

Det är gött, tycker min äldsta åtminstone.

Isse tycker att det ska bli skönt,

men efter ett tag tycker han det blir långtråkigt att vara själv.

Då brukar han komma och hälsa på mig på förskolan.

Nu funderar jag på en sak till.

Mitt kök.

Jag har allt jag behöver i det,

nästan, typ.

Ändå har jag 5 flyttlådor till,

som står där i en hörna och blänger på mig,

ouppackade.

Vad kan det vara i dom?

Har glömt.

Jag vill verkligen inte packa upp dom.

Då måste allt tryckas ihop i mina  fina och luftiga lådor och skåp.

Vill inte.

Tyckte ändå att jag kastade och sorterade bort massor när jag packade lådorna.

Sjukt ju, vad med saker man har alltså.

Har nog bestämt att jag får hitta något alternativ.

Något skåp eller något.

Jag skulle också behöva ha en bra lösning för mina garn.

Måste fundera lite på detta.

En fundering till då.

Unga snillen spekulerar på City 107, alltså.

Har pollen kommit till stan, eller?

Fick en känsla av det idag.

Lite nys och kli.

Nu ska snart den här få sig en promenad.

Ha en skön söndag kväll!

Sat nam.

Lördag med ett överfullt påskris!

Alltså!

Lördagkväll med Gladiatorerna!

Inte mitt favvo-program,

men med en av mina favvo-killar!

De andra två killarna är inte hemma!

Idag har jag fått massor gjort.

Både fikat, planerat och handlat med min fina vän.

Tar köket lite i taget, så även idag.

Fick feeling idag och tog fram påsklådan.

Det resulterade i ett överpyntat påskris.

Jag kan liksom inte sluta när jag väl börjat.

Även bordet fick lite småkycklingar,

som egentligen är ganska fula,

tycker jag ju.

De senaste dagarna har varit tuffa.

Jag kände tecken redan i början av veckan.

I onsdagsnatt satte det igång,

värre än förra omgången.

Jag vaknade av magsmärta,

sov med tio minuters intervaller. 

Visste direkt vad det var.

Enligt läkaren var det magsår,

förra gången.

Därför var jag denna gången snabbare att be om hjälp.

Denna läkaren kunde däremot inte ge mig svar på något.

Det kunde vara magsår,

eller bakterier, 

som liknade magsår,

fast som vissa hade besvär av,

andra inte.

Men det kunde också vara magsår.

Jag blev totalt förvirrad.

När jag frågade hur jag skulle hjälpa min kropp,

fick jag till svar att:

"Det finns vissa som lägger om kosten,

slutar äta gluten, socker, fett, 

slutar dricka kaffe,

osv, osv.

Vissa blir bättre andra inte,

det är individuellt.

Därför vet man inte."

Tack.

Tack för hjälpen.

Ärligt talat.

Han skrev ut medicin,

som jag nu ska ta i fyra veckor.

Igen.

I nuläget gör de inget mer.

Nähä!

Men när man har så ont i magen,

att man inte vågar äta något,

inte vill dricka kaffe

(hallå, jag vet, jag drack inget kaffe!!!!),

magen är som en ballong- på riktigt

och jag bor på toa med en spann i handen.

Hallå!!!

Jag skiter i vad det heter,

det måste bara sluta.

Där sitter läkaren med armarna i kors

och säger :- mmm, ja, det är svårt att säga vad det är.

Katastrof.

Än en gång känner jag mig som en hypokondrisk tönt när jag nästan kryper ifrån läkaren för att hämta ut medicin på apoteket.

Den snälla tanten bakom disken, gav mig en mugg med vatten så jag kunde få i mig tabletten direkt.

Hon upplyser mig strängt om hur viktigt det är att jag tar hela kuren, trots att jag snart kommer att känna mig bättre.

Det kändes mycket bättre när jag gick därifrån.

Allt jag har googlat på visar magsår,

har alla tecken.

Det hade jag inte förra gången.

Detta är alltså tre dagar sedan.

Nu kan jag äta, små portioner,

jag kan dricka lite kaffe 

och jag slipper hänga så mycket på toa.

Magen har lugnat sig lite,

men fortfarande inte helt bra så klart.

Retar mig bara.

Känns som att jag är pessimist,

men det känns som att jag nu kommer att äta detta i fyra veckor,

bli bättre.

Sedan börjar allt igen.

Skit.

Vill inte.

Får väl försöka att tänka att jag tar ett steg i taget.

Om det kommer igen får jag väl hota läkaren eller något.

Tvinga dom att undersöka mig

så de hittar felet.

Usch!

Känner mig gnällig.

Jaja.

Tillbaka till Galdiatorerna.

Lustigt nog sitter vi med varsin skärm,

men tittar ändå på biffarna på tv.

Ha en härlig helg på er!

Vem snabbspolade helgen?

Var tog helgen vägen?

Läskigt hur snabbt det går alltså!

Känns inte som jag hunnit någonting.

Vill börja med att välkomna hem mina nya älsklingar.

 Från första gången jag stack tån i dom,

visste jag att vi kommer att trivas ihop.

Jag tänkte till och med att vi skulle ha lekt lite i helgen,

då någon sa till mig att det skulle bli varmt.

Så varmt har det väl inte varit?

Eller?

Har jag missat nåt?

I torsdags var jag och handlade.

Sprang då på detta paketet,

som jag givetvis var tvungen att köpa.

Det är någon sorts blomstertrappa,

som jag tänkte sätta upp i solen i helgen.

Den står fortfarande i hallen.

Ouppackad.

Skyller på vädret!

Igår var jag på symässa i Malmö.

Så fina grejer alltså.

Så mycket inspiration.

Så kreativa människor.

Så mycket fina färger och material.

Nu vill jag göra allt på en gång.

Sticka, virka och sy.

Men jag fick med mig smyckestillverkning hem.

Spännande och nytt för mig!

Jag och sy-, stick- och pärltanterna spånar på att stå lite på marknader med våra alster till sommaren,

så det är bara att sätta igång att arbeta.

Känner mig fortfarande inte hundraprocentigt frisk än.

Snacka om segt skit.

Har gett mig helgen ut,

sen har jag bestämt mig för att bli helt frisk.

Vad jag förstår,

tar det tid att bli fri från skiten.

Ha en skön söndag!

Sat nam!

Insomnia!

God morgon!

Tur att det är ljust ute. 

När jag varit sjuk har jag inte gått o lagt mig när jag ska. 

Tröttsamt att stiga upp när jag sovit typ tre timmar. Självförvållat- jag vet. 

Skyller på att jag är understimulerad efter sjuket. 

Hur som helst känner jag mig såhär idag då. 

Känner bara till ett botemedel som funkar för mig. 

Nu ska jag få ungarna till skolan!

Sat nam. 

Funderingar kring tonåringar!

Alltså.

Plötsligt händer det.

Imorse hände det.

Jag är på väg in i världen igen.

Jag tog den där duschen.

Den där duschen som befriade mig från dagars baciller.

Flera dagars svett och baciller försvinner ner i avloppet.

Gött.

Sviterna finns kvar i periferin,

men känslan av renhet tar över.

Så skönt.

Igår höll jag på att bli tokig.

Kroppen kliar som när jag hade växtvärk, som liten.

Den vill röra sig.

Jävla skitbaciller.

Jag är absolut inte ensam om att vara drabbad.

Minns en fin kollega som höll på med denna skiten typ hela december och halva januari.

Usch.

Men visst är våren på väg?!

Jag tycker ändå att detta är bevis.

Jag slutar aldrig förundras över hur vackert det är när de första små liven bryter av den gråa massan, 

med sina klara och tydliga färger.

Det är magiskt.

Igår fortsatte jag ihopsättandet av min kofta.

Som jag skrev innan,

har jag mönstret i huvudet.

Blir därför glad när det verkar funka.

Shiva får agera provdocka.

Hon är fantastisk den där.

Vill gärna ligga nära,

speciellt när jag inte mår bra.

Hon står ut en stund.

Sedan dör hon nästan av värmeslag,

så då lägger hon sig på golvet för att svalka sig.

Sötnöten.

Känns lite tomt här hemma.

Jag har skickat Isse till skolan idag.

Kände att han ändå känns okej nu.

Han verkade faktiskt lite sugen att åtminstone träffa kompisarna imorse.

Måste bara höra en sak med er!

Det beror säkert på min understimulans de senaste dagarna,

men igår fick jag ett flipp här hemma.

Nu tycker jag att barnen är ganska stora,

och därmed kan hjälpa till lite mer.

Eller det började med maten igår.

Eftersom att jag inte har haft världens ork,

valde jag igår att köpa "färdig" tomatsoppa,

ändå den goda.

Jag gjorde egna vitlöksbröd och

stekte prinskorv till.

När barnen kommer ner,

börjar gnällandet.

UUUäää, vad äckligt!!

ÅÅÅ, det tänker inte jag äta.

Ja, ni fattar!

Tänker inte att det bara är mina barn som låter så,

men där och då tappade jag det.

Inte så att jag skrek och så,

men barnen är så fruktansväärt, FRUKTANSVÄRT

bortskämda.

Jag förstår att det i grunden är vårt fel.

När jag sedan ber dom städa undan efter oss,

får jag en suck till svar.

Det vill dom inte.

Isse som är 10 år,

är lättare att få hjälp av,

men Emme som nu då är 13,

vägrar.

Honom måste man ta en kamp med alltid.

Alltid.

Nu har han ju andra problem också,

men det är verkligen en kamp alltid.

Jag kom på att jag tror vi ställer för lite krav på barnen i min familj.

Efter en högljudd och skrikig konflikt,

med framförallt den stora,

inser jag hur lite han gör här hemma.

Jag måste helt klart skärpa mig.

Prata med min man  

och komma fram till hur han ska bli mer delaktig.

Ta mer ansvar.

Kan inte hjälpa att jag jämför när jag var liten.

Eftersom att jag var själv mycket när jag var liten,

då mamma jobbade,

fick jag sköta mycket själv.

Mina barn har sluppit detta.

Att vara ensamma.

Att själva få ta ansvar.

Jag har tyckt det varit tufft,

men samtidigt har jag ju lärt mig.

Mina barn ,

framförallt Emme,

förstår inte det.

Kanske bra,

men finns det inte en mellanväg?

Avskyr att jag,

när vi pratar om det i lugn och ro,

får till svar att det inte är barn som ska jobba och fixa här hemma,

utan det är vuxna,

känns inte helt okej.

Det är som att vi lyssnar så mycket på barnen

och är så rädda för att kränka och göra fel,

att vi tappar det helt.

Emil säger ofta att vi inte får hota och straffa honom.

Vill bara tilläga att våra hot och straff innebär spelförbud.

Endast spelförbud.

Han vet sina rättigheter,

det har han lärt sig i skolan.

Bra.

Men skyldigheter då?

Förutom det basala,

duscha,

städa undan efter sig och så.

 När barnen inte alls gör vad man säger då?

När man börjar helt lugnt,

för att inget blir bättre av att man skriker,

men man får ett svar som min farmor skulle vänt sig i graven av,

när man enbart känner sig som en tjatkärring.

När man använt alla verktygen,

som man kommit på,

på kvällen när världskriget lugnat sig,

barnet/ tonåringen sover,

man älskar den över allt annat,

man förstår att man är den vuxna och bör bete sig så,

när alla dom verktygen bara provocerar.

När man inte längre vet vad man ska ta sig till.

Jag har till och med gått föräldrakurs,

då sonen fick sina diagnoser.

Det är ingen lätt uppgift det där,

nyanserna är svaga alltså.

Hur gör ni med era barn?

Vad har de för uppgifter?

Vad ställer ni för krav?

Ge mig gärna feedback.

Vad gör man när barnen bara har rättigheter?

Vi satt tillsammans och tittade på nyheterna igår.

Det såg ut som att Emme tog in hur barnen i Syrien har det.

Att situationen där är vidrig,

att barnen svälter och fryser.

Jag försökte ha;

-"tänk så bra ni har det"-samtalet!

Hoppas att det gick in.

Oj, 

vilket långt inlägg.

Behövde väl lufta lite.

Ha en bra dag!

Sat nam.

Det går framåt!

Ni vet när man inte vill hosta!

Det gör så ont i bröstet.

Smakar järn,

som om att det är varmt blod som kommer upp.

Det rosslar och låter illa.

Man blir svettig och matt när hostan är över.

Lite så jobbar jag idag.

Däremot verkar Isse vara piggare.

Igår var vi tuffa.

Vi gick ner till affären och köpte kaka.

Det förtjänade vi.

Smaken och lukten kommer och går,

så det gäller att mumsa kaka medan den smakar något.

Det var som sagt igår.

Idag kämpar jag vidare med min kofta.

Har inte orkat titta på den,

men nu har jag börjat sätta ihop den.

Jag gör den utan mönster, så vi får se hur den blir.

Igår var första gången jag använde ugnen. 

Den kulinariska upplevelsen blev ekologisk färdig pizza.

Mina barn är ju inte som alla andra barn,

de gillar inte pizza och korv.

Har aldrig gjort.

Jag blev därför mäkta förvånad när båda barnen åt med god aptit.

Ugnen fungerade perfekt.

Grattis alla brudar!

God morgon på er därute!

Passar på att skriva lite nu på förmiddagen,

när orken är bättre.

Vi är fortfarande dåliga här hemma.

Segt skit.

Men det är ju tydligen så,

om man ska tro läkarvården.

Långdraget.

Känner att jag är såå irriterad och lättstött.

Får be Isse om ursäkt typ hela tiden.

Arbetet med köket går vidare.

Det dumma med att vi är sjuka just nu är att arbetet måste gå vidare.

Igår skulle nämligen bänkskivan komma och då var min hustomte (läs svärfar) här och fixade.

Vår deal var att han skulle ringa ca 1 timme innan de skulle komma,

så jag hann vädra ut.

Jag blir livrädd att de ska bli sjuka.

De är så infektionskänsliga.

Dessutom blir de så dåliga,

och det vill jag inte ha på mitt samvete.

Ställa in är heller inget alternativ.

Nä,

då blev det vädring.

Jag och Isac fick husarrest på ovanvåningen

medan de kämpade på med stenskivan därnere.

Shiva var ganska sur för att hon inte fick vara därnere och ha koll.

Hon låg och blängde surt på mig.

Men visst blev det ganska fint!

Eller verkligen superfint, tycker jag.

Före;

Efter:

Roligt hur man förresten skriver före och efter,

med tanke på att det förhoppningsvis syns vilket som är vilket.

Känns så spännande att det går framåt hela tiden.

Eftersom att vädringen innebar att pingvinerna och isbjörnarna kunde flytta in,

var det en omöjlighet att vistas på nedanvånignen fram till på kvällen.

Vi har inte någon tv-antenn däruppe,

så det blev till att kolla på annat.

Dagens i-landsproblem.

Jag är så van vid att slänga mig i min del av soffan,

slå på tvn slentrianmässigt

och oftast inte ens reflektera över vad jag tittar på.

När jag då inte kan det blir det lite märkligt en stund.

Jag fastnar då såklart på nagelvideos.

Igår lyckades jag koppla upp mig på en livestream.

Utan ljud.

Helt sjukt att jag tycker det är så roligt att titta på.

Där låg jag ca två och en halv timme, snörvlade, drack te och tittade på naglar.

Nice.

Tack gode gud för bröstvårtkrämen,

som jag smörjer min tatuering med,

funkar även kanon att smörja in en söndersnyten näsa.

Blev just nu påmind om att det är internationella kvinnodagen!

Grattis alla kvinnor!

Det ser ut som att det blir en solig dag.

Ha en bra dag!

Sat nam.

Söndag kväll med snorpapper och choklad!

Snörvlig och gnällig!

Inte ens syrran orkar hänga med mig.

Hade jag sluppit mig själv,

hade det varit toppen.

Lite så jobbar jag idag.

Jag är ju inte direkt överraskad i och för sig.

Har haft en bacillkille bredvid mig i sängen ett par nätter.

Han har legat ännu närmre än vanligt och hostat lungorna ur sig.

Och där har jag legat och tagit emot bacillerna.

Tack tack min älskling.

Tycker så synd om honom.

Samtidigt har vi varit väldigt, väldigt förskonade.

Minns inte senast jag var hemma med sjukt barn.

Känns liksom inte riktigt rätt att klaga heller,

med tanke på att vi har klarat oss från allt vad sjukdom heter på väldigt länge.

Så just nu är min bästa kompis datorn.

Ligger och kikar på nya skor till våren.

Är vansinnigt förtjust i märket Art.

Deras skor är så sköna.

Vad sägs om dessa godingar?

Nu har jag fått ner Isac som sällskap.

Yeay!

Ska mysa med honom.

Ha en skön söndagkväll.

Sat nam.

Det blev bra ändå!

När man har dåligt samvete för att det ena barnet blev sjuk,

så kalaset blev inställt!

Då anstränger man sig lite extra liksom.

Förrätt:

Toast skagen.

Varmrätt:

Både tacos och fajitas.

Efterrätt, allt enligt grisen;

Kladdkaka med grädde, hallon och glass.

Nu är vi i matkoma,

men grisen är nog nöjd.

För övrigt har både idag och gårdagen varit ganska tuffa för mig.

När jag för ett år sedan gick in i min depression,

började jag att äta anti-depressiva.

Normalt sett har jag tyckt att det inte varit ett alternativ för mig.

Men helt ärligt var jag redo att äta bajs för att slippa må som jag gjorde.

Nu efteråt har jag förstått hur illa däran jag var.

Suicide. 

Därför förstår jag att det var ett rimligt alternativ där och då.

Nu- not so much!

En vän till mig, utbildad sjuksköterska och medicin-nörd,

berättade för mig om hur man ser på dessa läkemedel i Usa till exempel.

Där studier visar hur jobbiga biverkningarna är och hur beroendeframkallande de är,

trots att läkarna påstår att de inte är det.

Nu kan jag inte förklara allt i klarspråk, med tanke på att det inte är mitt område.

Det jag kan säga är bara hur jag upplever det 

och hur andra, som varit i samma situation, upplever det.

Jag känner mig som en narkoman på avtändning.

När jag googlat biverkningarna verkar alla stämma in på mig.

Här kommer dom:

Jag ser konstigt, som om att huvet och ögonen inte är hopkopplade,

vilket gör att när jag rör huvet i sidled, hinner inte ögonen med och jag blir vansinnigt yr och mår illa direkt.

Det hugger i  huvudet, som om någon hugger med en kniv.

Min hörsel är inte som den brukar, det är typ som om att jag har ett brus/burr hela tiden.

Känner mig febrig/kall/varm.

Tryck över bröstet.

Hugg i hjärtat.

Allmän ångest, som kommer hur som helst närsomhelst.

Känner igen dessa symtom som depression,

men allt detta är helt normalt.

Jag är inte särskilt orolig,

men det får mig att fundera över vad jag stoppat i mig under ett år.

Vad kommer först,

hönan eller ägget?

Lite så.

Nu vill jag bara bli av med skiten.

Bli av med de små vita tabletterna som gör att jag mår som jag gör.

Jag var på min psykodynamiska terapi idag.

Det tror jag däremot på.

Jag hade inte förväntat mig så mycket resultat efter så kort tid faktiskt.

Självklart är jag inte helt "frisk",

men det blir jag nog aldrig ändå.

Jag har gått till botten med min barndom.

De rädslor som följt mig sedan barnsben är inte så mörka längre.

Min förövare är nu långt ifrån mig.

Jag har inget att vara rädd för längre,

därför kan jag släppa det.

Och det mina vänner är jag sjukt stolt att jag kan göra.

Det finns hjälp att få för allt!

Man ska leta på rätt ställe bara

och jag har hittat mitt.

Kärlek till er.

Sat nam.

Vi kom inte undan!

Vi är drabbade!

Har på något barnsligt sätt trott att vi kommer undan.

Det händer ju inte oss,

för vi har ju inte småbarn längre.

Han klagade redan igår på halsont.

Det blev bättre med halstabletter,

fram tills inatt.

Skrutten kommer in och låter som en gammal skördetröska.

Superdålig.

Konstigt hur det direkt väcks superwoman-känslor inom mig.

Min älskade lilla skrutt!

Självklart behövde vi alltså ställa in tonåringens kalas ikväll!

Trots att vi visste hur besviken han skulle bli,

kan jag inte förbereda mig på hur ledsen, arg och besviken han blev.

Han tyckte att vi kunde döda lillebror, helt enkelt.

Eh, nä hjärtat, det kan vi inte.

Men vi behöver inte berätta för någon,

så kan han vara på övervåningen.

Eh, nä älskling, det kan vi inte heller.

Lösningsfokuserad,

men helt klart behöver strategierna finslipas.

Så nu har vi en sjukling som knappt kan prata,

sedan har vi en som nog tycker att livet är fett orättvist.

Mitt hjärta brister för båda!

Jag tänker att vi ändå får småfira honom.

Lite favvo-godis,

kladdkaka och fajitas.

Ha en bra dag!

Sat nam!