Nu var det alldeles för länge sedan jag skrev.
Det liksom kliar i fingrarna.
Jag tänker blogg ibland,
när jag gör eller ser grejer.
Har haft påsklov från min psykolog,
så det är nog därför.
Igår var en sådan där dag då det hände massor av viktiga saker.
En inställd powerwalk med en vän,
öppnade andra dörrar.
"Det blir som det ska", gillar jag.
Igår fick jag vara mamma enbart till en son som verkligen behövde mig.
Han och jag alldeles själva.
Pappan satt i stålfågeln på väg hem,
och storebror övade på att vara kulturell,
såg en föreställning med klassen.
Mitt i lillebrors och mitt häng,
bryter min älskade unge ut i gråt.
Jag har sett tendenserna tidigare.
"Mamma, jag är tjock"!
Gråtandes berättade han om stressen han känner i omklädningsrummet efter gympan.
"Tänk om någon ser min tjocka mage?"
"Jag är den tjockaste i klassen"!
"Jag ska börja träna, så jag får ett six pack!"
Hur tacklar man det då?!
Direkt snurrade min hjärna igång om vad han kan ha hört från sin störda mamma,
som ofta klagar på hur hon ser ut.
Jag undrade såklart om någon sagt något till honom,
det hade ingen.
Alltså när jag nu tänkt på det ett tag blir jag besviken på mig själv.
Denna naiva morsan har inte ens tänkt tanken att hennes 10 årige son skulle kunna känna sig stressad över sin kropp.
Eller jo, jag fattar att han kan det, men det kändes så absurt att min underbara unge skulle kunna känna så.
Kan till och med erkänna att jag blandade in att han var en pojke,
shame on me, jag vet.
Där fick jag på näbben liksom.
Jag försökte förklara så lugnt jag kunde om självkänsla, självförtroende och hur snett det kan bli.
Vi pratade också om kost och träning.
Denna ungen alltså!
Jag tänkte verkligen ut varenda ord innan det kom ut ur munnen på mig,
så det inte kunde misstolkas.
Vi satt i soffan och kramades och jag njöt av varenda sekund!
Samtidigt gör det mig orolig,
hur fel det kunde blivit.
Vi tog en lång promenad med hunden,
och då kom kvittot.
"Vad skönt att vi pratade om det där med kroppen och min mage, mamma!"
"Jag visste inte så mycket innan"!
"Jag tror att jag vill bli lite starkare bara"!
Innan soffhäng fick jag äran att ta ett underbart bad med honom,
med musik och ännu mer klokheter.
När Tom kom hem hade han underbara blommor med sig från värmen,
som vi kallar papegojblommor.
De liknar en papegoja liksom.
Dessutom fick jag äntligen hem min lilla älskling.
Den är så jag på något sätt,
älskar den.
Vidare fick jag damp på min virkning.
Eftersom att jag inte har något mönster,
blev det fel och jag har dragit upp det två gånger.
Men nu hoppas jag att jag fått rätt på det.
Har satt ihop koftan,
så nu håller jag på med ärmarna.
Avslutningsvis vill jag då,
som för att bevisa för mig själv lite,
att trots kylan är det vår.
Vad lärde jag mig då igår!
Jo, hur viktigt det är att prata med barnen.
Hur lätt de får allt om bakfoten,
när de pratar om "vuxensaker".
Jag har också lärt mig att jag måste sluta prata om min kropp högt,
med tanke på att jag absolut inte vill att min älskade unge ska ta över att ha ångest över sin kropp.
Ha en trevlig kväll!
Sat nam.
