Ganska intensivt.
Fyra personer under samma tak.
Dom två vuxna mår halvkasst och har inte något gigantiskt tålamod att skryta med.
Den yngsta sonen fick order om att leka med en kompis idag,
för att ha något att göra.
Den äldsta sonen,
som får flipp av för mycket spel,
men de vuxna kan inte och orkar inte hålla honom därifrån,
så det skapas ett galet spelmonster.
I början på veckan tyckte föräldrarna att det var en bra ide att låta storsonen hoppa över sin adhd-medicin,
nu,
aldrig i livet.
Vi reder helt enkelt inte ut det.
Någon utav oss.
Blir det för trångt hos er också.
Just nu kan vi knappt sitta i soffan allihop.
Inte för att vi inte får plats,
utan för att "någon" alltid är sur,
"någon" är alltid lite störig och högljudd,
"någon" vill alltid ha lite lugn och ro,
medans "någon" försöker hålla ihop och medla mellan alla.
Dessa "någon" byter plats mellan oss,
men vi är sällan på samma "någon".
Lugnast blir det om vi gör små uppdelningar,
vilket känns hemskt att man ska behöva göra i sitt egna hem,
för att få lite lugn och ro.
Det spelar oftast ingen roll vem som är med vem,
men lugnt blir det när vi inte sitter alla i soffan.
Kanske är det en period,
eftersom att det inte alltid varit så.
Kanske behöver jag bara vänja mig vid det.
Kanske blir det bättre.
Men jag tycker det känns tråkigt.
För övrigt vaknade jag upp och mådde mycket, mycket bättre idag.
Det var inte en kamp att bara ta mig upp,
utan jag lyckades till och med ordna godfrulle.
Två gånger i mitt liv har jag kämpat och stickat raggsockor.
Det är en grej som jag vill säga att jag kan göra.
Hittills har jag bara muttrat och haft massor av hjälp.
Men nu,
nu bad jag en stickguru om mönster,
och nu minsann satte jag igång.
Skaftet,
inga problem,
-resårstickning- en bit kaka.
I går kväll kom jag då till min akilleshäl,
jag kom till hälhelvetet.
Började med att läsa mönstret fyrtiotre gånger.
Trodde jag fattade och satte igång.
Insåg ganska snabbt att detta var fel,
tålamod lika med noll,
eftersom att jag suttit och stickat hela kvällen.
Arg,
impulsiv,
irrationell
och destruktiv.
Jag drar upp skiten,
alldeles,
alldeles för långt.
Tänkte dra upp allt,
men Tom stoppade mig.
När vi en stund senare skulle lägga oss,
var jag fortfarande skrikarg.
Jag läste mönstret fyrtiotre gånger till,
läste andras mönster
och kollade på youtube.
När jag väl somnade hade jag kommit på felen jag gjort.
När jag fortsatte idag gjorde jag det lugnt och sansat.
Jag klarade det faktiskt.
Så förbannat stolt!
Ser ni!!??
Hälhelvetet är där.
Nu ska jag bara minnas hur jag gjorde,
göra det fyrtiotre gånger till,
så det fastnar i minnet ordentligt.
Men jag klarade det banne mig.
Ha en skön kväll.
Puss och kram.
