Stolta långhalsar!

När man har allt på 25 kvadrat!

Husvagnsrookies som man är,

är det viktigaste jag har just nu en kom-ihåg-lista!

För alla små, men viktiga ingredienser för att underlätta en semester på camping.

Det gick över förväntan att få upp tältet, var både jag och mannen överens om.

Det tar sin tid bara.

Såhär började vi ha det möblerat.

För att så har bordet alltid stått när vi haft husbilen,

mot bilkroppen för att få en sida med lä.

Redan efter första promenadrundan samma kväll,

fylldes mitt huvud av inspiration.

Folk är så sjukt seriösa och kreativa!

Hjärnan snurrade rundor med mig och bidrog säkert till min brist på sömn den första natten.

Morgonen efter möblerade jag om.

Vi blev nu långhalsar tydligen!

Långhalsar är som man kan gissa när man är nyfiken tydligen.

När man placerar bordet utmed tältet.

För mig var det mest att det kändes mer praktiskt.

Elen fanns på samma sida och tvn slapp att stå ut mot tältduken.

Såhär ser det ut nu:

Mysigare att sitta nära öppningen också.

Så här sitter vi nu och långhalsar oss!

Denna campingen är så galet stor alltså.

Vår plats ligger långt utanför "centrum" vilket vi är ganska glada för i och för sig.

Trycket och ljudvolymen inne i centrum kan liknas vid Malmöfestivalen light ungefär.

Här är så galet mycket folk alltså.

Trevligt och roligt, men skönt att kunna "gå hem" och få lugn och ro.

Igår var vi en tur till Ölands nordligaste punkt.

Vi hälsade på fyren Långe Erik!

Tonåringen fick vi inte med oss, utan han fick stanna på campingen och leta Pokemons.

Win win för alla.

Härlig natur!

Det lustiga är att jag står och fotar till höger och vänster och gör lite fåniga -"ooo, vad fint"- ljud.

Jag och alla turister med kameror runt halsen.

Sedan kommer jag på att jag bor såhär ju för bövelen.

Hur sjukt är det att jag behöver åka många mil hemifrån för att ta upp kameran och göra fåniga "ooo"- ljud,

när jag kan hoppa på cykeln hemma för att tre minuter senare ha liknande natur.

Konstigt hur man fungerar alltså.

Böda Camping levererade med underhållning igårkväll,

trots ljudstrul och försvunna stjärnor.

Tobbe trollkarl gjorde ett superbt jobb som konferencier.

Väldigt underhållande och jag skrattade högt flera gånger.

Kan meddela att Pernilla Wahlgren är så kort som man trott,

men också en superbra artist.

De som barnen väntade på mest var de totalförvirrade Samir och Viktor.

Även de levererade.

Efteråt stod Emme i kö i en och en halv timme för att få autografer,

vilket var helt värt det, enligt honom själv.

Han fick även ta en bild och köpte en plansch med sina nya idoler.

Lycklig kille.

Denna dagen bjuder än så länge på en snabb joggingtur,

kaffe och frukost i förtältet.

Emil sover fortfarande givetvis,

det tar på krafterna att träffa kändisar.

Ha en skön dag!

Puss och kram.

Denna gamla hyndan kan visst sitta!

Halvvägs! 

Mer än halvvägs!

Semesterhets!

Nej, det skulle jag ju inte ha.

Tillåter mig inte att ha det.

Samtidigt har jag ett lugn i mig också.

Det känns lång bort att börja ställa klockan snortidigt,

att tvinga barnen till skolan,

att planera in när ja behöver göra vissa saker, som tex planera maten,

eftersom att jag inte bestämmer över min egna tid.

Denna semestern har vi bestämt upp väldigt mycket,

eller det gör vi nog varje år.

Det bara blir så.

Vi vill så mycket,

och njuter av att packa ihop oss och åka iväg,

oftast inte så långt.

Nu låter det som om att det är en dröm,

mannen bakom ratten,

barnen skrattandes och förväntansfulla i baksätet,

och alla är lyckliga.

Nej, nej.

Så har vi det verkligen inte.

Någon som skriker att den inte ska med,

någon som svär att vi inte kommer att få plats med packningen i bilen

och någon som helt plötsligt ska ha hårvaxet som ligger inpackad längs ner i skuffen på bilen.

Jag tänker varje gång att vi är ett fullkomligt dårhus.

Att om någon skulle filma oss och lägga upp på youtube,

hade denne någon vunnit priser för bästa underhållning.

Ja, just det.

Glömde tillägga vår ledsna fyrbenta vän som sedan länge förstått att flocken håller på att lämna henne,

men inte ger upp hoppet om att få följa med,

om hon bara går i vägen heeeela tiden, 

så att hennes husse är redo att strypa henne och ylar; -"Amen för helvete, flytta på dig"!

Det hjälper ju sällan. 

När vi helt slut och svettiga kommer iväg och alla sitter knäpptysta för nu orkar ingen mer och semestern har inte ens börjat.

Men när alla har hatat varandra färdigt och skilsmässan läggs på is,

då händer det något.

Då är vi på väg.

Vi har haft underbara dagar på Immeln.

Både sol och bad har vi fått lyxa med.

Till och med jag har badat.

Simmat och badat i en sjö där man varken ser botten eller sina egna tår.

Kallt var det också,

riktigt kallt.

Så kom inte och säg att man inte kan lära en gammal hund att sitta.

Denna gamla hyndan har lärt sig att simma i iskallt vatten,

frivilligt.

Nu tvättar vi allt,
packar om och drar snart vidare.
Nästa gång blir det med husvagnen.

Har tagit dåligt med bilder,

men här kommer ett par.
Dessutom har jag inte berättat om när vi gjorde roadtrip till Stockholm och Uppsala,
men det kommer.

Puss och kram på er.

På väg!

Obligatoriska tacosen!

Jättekallt i vattnet.
Jätte, jätte, jättekallt.

Semesterhets!

Hur får man in elva månaders förväntningar på ynka fyra veckor?

"Det tar jag på semestern",

"där rensar jag på semestern",

"men jag har snart semester, då kan vi hänga hela tiden",

framförallt har jag ju ett helt rum hemma hos mig som andas:

"städa mig, rensa och sortera saker från mig"!

Semesterhets.

Jag känner mig lätt neurotisk,

denna semesterdag tre.

Försöker att använda verktygen jag får på mina möten.

Att bara omfamna dessa "jobbiga" tankar,

eller jag de är faktiskt jobbiga på riktigt.

Däremot är jag ju lyckligt lottad som har möjlighet att ha fyra veckors semester överhuvudet taget.

Dessutom har jag ju även tur som har ett extra rum att samla all skit i,

för då slipper jag ju se allt hela tiden.

Det är ju bara att stänga dörren helt enkelt.

En del av mig säger att när jag tappar vilken dag det är,

och inte vaknar till med ett ryck,

då är kroppen avslappnad och i semestermood.

Samtidigt får min hjärna panik över att jag ska sova bort hela semestern.

Skräcken över att sova bort fyra veckor.

Nä, min logiska och smarta jag tänker ju direkt in balans och lagom.

Fan, det är ju det jag är sämst på.

Lagom,

så förbannat tråkigt ord.

Eller?

Egentligen borde det vara det alla eftersträvar,

så även jag ju,

men det ligger något naturligt motstånd i det för mig.

Som om lagom är tråkigt,

och kanske till och med ett tecken på misslyckande!

Det måste komma från mitt gamla destruktiva jag,

för jag håller ju egentligen inte med om det.

Mitt kloka och eftertänksamma jag inser ju att det kommer från en svunnen tid,

där lagom var tråkigt för att kontrasten till det var spännande, galen och utvecklande.

Och det var ju det jag eftersträvade.

Kickar.

Det som överraskade.

Det spontana.

Nu ligger dom adjektiven i en annan hög.

Ord som eftertänksam,

klok,

balans,

ärlighet,

trygghet och sinnesro

ligger överst.

Tråkigt kanske,

men så skönt.

Att kunna lite på mig själv och mina beslut.

Slippa stökigheten i huvudet.

Tänk att jag bara behövde skriva av mig för att komma på rätt köl igen.

Tänk att jag har så många dygn på mig att göra det jag vill,

men också behöver göra.

Och det jag inte gör idag,

det gör jag ju en annan dag.

Nu ska jag ta tag i denna dagen.

Kärlek till er alla!

Sockermissbruk, treårsdag och Guns!

Hittade en podd igår,

som fängslade mig.

"Sockersystrar".

Har idag haft möjlighet att lyssna igenom denna relativt nya podd,

som handlar om sockermissbruk/matmissbruk.

Väldigt intressant.

Med min beroendepersonlighet kan jag rätta in mig i detta ledet också,

till viss del.

Detta triggande knarket.

Tjejerna i podden väljer att köra strikt lchf,

vilket är upp till var och en att avgöra såklart.

Men jag har ändå ett par funderingar.

Vad jag förstår och har sett på Instagram-konton,

äter de tex stora mängder smör.

Det undrar jag lite om.

Det kan ju inte vara hälsosamt?

Fattar ju att fett håller dig mätt,

men hur ser det ut inuti kroppen när man tillsätter så mycket fett,

även om det är "bra" fett?

Att man inte får äta socker, gluten och hålla sig till ovanjord grönsaker,

också utesluta frukt och mejerier.

Jag fattar!

Men för mig verkar det för besvärligt.

Har testat lchf för hundra år sedan,

(säg vad jag inte testat).

Jag testade i två omgångar.

Omgång ett fungerade det bra,

mitt syfte var enbart att gå ner i vikt.

Omgång två fick jag avbryta,

jag fick för ont i vissa organ,

typ i magen.

Eftersom att min läkarexamen lyser med sin frånvaro får jag gissa mig till att det var något organ som inte uppskattade mitt höga fettintag,

men har ingen aning om vad.

Jag har övat mig i att försöka lyssna in min kropp.

Att dessutom göra det ärligt.

Jag vet, verkligen vet att om jag tex inte får äta nypotatis med smör och salt ibland,

kommer jag förr eller senare att gå igång på det.

Då vaknar min sjuka sida och bara måste ha vad det nu kan vara.

Jag tycker det är en svår balans av kunna lyxa ibland och att inte väcka monstret som är destruktivt.

Det enda jag inte ger avkall på är alkoholen!

Den ger jag mig aldrig på.

Är så obeskrivligt tacksam att jag inte dricker.

I dagarna är det tre år sedan jag drack sist.

Tre år som rusat,

tre år av livets skola.

Känner mig som en nybörjare när jag hör om människor som har många,

många års nykterhet.

Samtidigt har jag inte bråttom,

jag är här,

med sinnesro,

redo att möta livet fullt närvarande.

Så tacksam för det.

Annars har jag upplevt något som jag drömt om sedan jag var liten.

Är uppväxt med bandet,

och nu fick jag äntligen se dom live.

Helt surrealistiskt.

Jag har aldrig sett så många "Guns n`Roses" tröjor i hela mitt liv.

Det har gått en vecka,

och jag har fortfarande svårt att sätta ord på vad jag upplevde.

Där och då.

Jag stod där,

i "golden circle",

ett par meter ifrån dom.

De levererade till hundra procent.

Helt galet.

Helt magiskt.

All musik var verkligen som jag förställt mig 

och jag stod där och log som en fåne.

Det är verkligen tryck i de gamla än, alltså.

Ryser fortfarande av välbehag när jag ser bilderna.