Idag känner jag mig inte alls tillräcklig.
Har två möten som är lika viktiga,
men på olika sätt.
De är exakt samtidigt och tro mig,
jag har verkligen försökt lista ut hur jag ska kunna tillgodose båda.
Det är en total omöjlighet.
Jag kan helt enkelt inte klyva mig på mitten.
Har försökt att lösa det på det ena sättet,
det sättet jag förväntas göra,
men det går inte.
Har ingen som kan ställa upp för mig!
Det dumma är att jag mår så dåligt över att det känns som att jag sviker folk.
Har ett behov av att förklara mig,
precis som om att jag gör detta för att jag är lat, eller att jag inte vill eller något annat.
Har helt enkelt gjort vad jag kunnat.
Jag är inge bra på att inte räcka till.
Mötena är ikväll och klumpen i magen lär sitta där tills kvällen är över.
Usch!
Annars är det en väldigt lugn och skön dag.
Har verkligen tid att tänka idag.
Tom är sjukskriven, han har blivit mycket sämre i sin rygg.
Han ramlade ihop förra veckan och har sedan dess varit riktigt dålig.
Äter stark medicin och har svårt att röra sig.
Vissa dagar är bättre än andra,
men jag skulle aldrig ana vilken kamp detta skulle vara.
Han har magnet-röntgats och vi inväntar resultat.
Tydligen opereras sällan diskbråck.
För det är det dom misstänker att han har.
Har fått en helt annan repekt för diskbråck.
Har tidigare aldrig mött detta.
När det är som värst får jag hjälpa Tom att byta kläder på honom.
Att se sin älskade blivande man lida så,
skär i hjärtat.
Det är tur att jag kan hjälpa honom.
Det är förnedrande tillräckligt att inte kunna byta sina egna kalsonger.
Att behöva ligga ner på golvet och äta sin middag.
Förnedringen är också total när han får sina "anfall" och behöver lägga sig ner.
Varsomhelst.
På uppfarten, på apoteket eller inne på golvet på vårdcentralen.
Det ser verkligen sjukt ut.
Min älskade Tom!
Nu börjar han kunna göra lite övningar.
Övningar han fått av en av de hundra "proffsen" vi pratat med.
Det är verkligen en djungel av proffs.
En av proffsen, tror hon titulerade sig sjukgymnast,
bad honom göra en typ av övningar.
En övning där man ligger på mage och sträcker upp ryggen mot taket.
I yogan kallar vi det kobran.
Övningen gjorde han för "trycka" in kotorna igen.
När han ett par dagar senare pratade med henne igen,
och berättade att han inte sett några resultat och att det fortfarande gjorde vansinnigt ont,
tyckte hon att han skulle göra tvärtom.
Alltså böja ryggen framåt istället.
Helt vansinnigt!
Jag må bara vara förskollärare och nagelterapeut,
men det säger sig själv att man inte ska böja sig framåt då man har så ont.
Han kom hem och provade,
men fick självklart ännu mer ont.
Det är verkligen en djungel som sagt var.
Vi har fått rekommenderat av andra som genomlidit samma sak,
så de håller nu Tom på att besöka.
Just nu går det hyfsat för honom.
Han kan vara uppe och gå kortare sträckor och känns därför lite piggare.
Börjar så smått se min pigga och glada Tom stundtals.
Vi har haft lite otur när det gäller poolbygget.
De har inte hört av sig som de skulle,
har heller inte dykt upp när de skulle.
Trädgården står bara stilla,
eftersom att maskinerna måste fixa färdigt innan vi kan fixa gräsmattan igen.
Vi blir lite otåliga när vi inte kan göra något åt det, utan bara stå bredvid och titta på eländet.
Normalt sett fixar vi iordning och gör det fint, men nu ser det ut som en gyttjepöl.
Det gör Tom deppig,
vem kan klandra honom.
Han är fast hemma, och ser skiten varje dag, utan att kunna göra något.
Nu har jag gnällt färdigt!
Tack för det!
Nu skiner ju solen!
Trevligt för min son som är på utflykt hela dagen.
Avslutar med en fin bild,
eftersom att jag nu känner mig lättare efter att få gnällt av mig.
Puss och kram!
