En söndagsmorgon!

Söndagsmorgon!

Båda barnen sover hos kompisar.

Första gången E sover hos en tjej.

Han har velat fram och tillbaka flera gånger,

men då har det hänt andra saker mellan.

Nu blev då första gången.

Hade jag fått välja,

hade han aldrig gjort det,

så man kan säga att vi ändå mötts på mitten.

Han tycker ju att han ändå är femton,

att han är typ vuxen.

Ibland glömmer jag lite hur det känns att vara tonåring,

för jag har fullt upp med att vara snart 40-åring.

Att fundera på om jag ska byta bank,

räcker pensionspengarna till en dräglig pension,

kommer barnen komma ur barndomen som härliga, respekterande och ödmjuka män,

eller kommer dom ur barndomen som manipulerande mördare.

För så kan jag faktiskt tänka ibland,

att eftersom att jag sett så många trasiga människor tvivlar jag ibland på om jag kan göra något alls.

Missförstå mig inte.

Jag kommer aldrig, aldrig ge upp att kämpa för mina barn, aldrig.

När jag växte upp, hängde jag med de ungdomar som inte mådde så bra, och som inte gjorde de bästa valen. 

Idag när jag är vuxen och har kunskap om tex missbruk,

kan jag ju se att vissa av mina gamla vänner aldrig hade en chans, inte en förutsättning att bryta det destruktiva. 

Det sociala arvet, ni vet!

Föräldrar som jobbar alldeles för mycket, föräldrar som inte är närvarande på olika sätt och föräldrar som är stressade och på andra sätt inte mår bra.

Ganska hög andel av mina gamla vänner är antingen begravda till följd av missbruk och tragik, eller  fortfarande aktiva missbrukare och utanför samhället.

Jag får nog bara tänka att det blir som det blir och vi gör vad vi kan,

helt enkelt.

Tunga tankar och svårt att förhålla sig till!

Hur hamnade jag här-

bland dessa tankar!

Ja,ja.

Jag tänkte visa mitt senaste stickprojekt!

En tröja av mohairgarn i korall.

Inget konstigt än så länge.

Utmaningen är då att mönstret är på engelska.

Engelska kan vi ju, tänker ni!

Ja, jag tycker ändå att jag är hyfsad på att läsa och förstå men detta är som om att någon skrivit på ryska.

Stickspråket i sig måste man lära sig att förstå, termerna kommer inte av sig själv.

Men om man då dessutom översätter dessa svenska termer till engelska, blir det som sagt ryska.

Tro inte att man kan översätta via Google translate, 

för de kan ju inte heller dessa termer.

Envis och tjurig har jag spenderat många stunder med att översätta ord för ord, läsa allt hundra gånger och givetvis ha mentorssamtal med min kära Mona på garnbutiken, så nu äntligen tror jag att jag fattar!

Här kan ni se förkortningarna och termerna jag pratar om:

Men skam den som ger sig.

Nu ska jag ge mig ut i denna soliga söndag!

Ha en skön dag alla!

Puss och kram!

Grattis bästa mamma!

2018 är året då vi fyller hundra år tillsammans,

min mamma och jag.

När barnens farmor Edith fyllde hundra år för ett och ett halvt år sedan fick hon en hälsning av Kungen.

Jag kan helt klart tänka mig att åtminstone få en halv hälsning,

eller jag det blir ju 40% till mig och 60% till mamma!

Nåja,

idag är då den dagen som hon,

min största förebild på tusen sätt,

fyller jämnt.

Hon som flyttade hemifrån tidigt,

försörjde sig själv när hon knappt var torr bakom öronen,

fick barn ungt.

Ett par år senare,

tvåbarnsmamma,

tar hon sitt och pack och flyttar sjuttio mil söderut,

tillsammans med en missbrukare 

(det visste hon ju inte riktigt precis då kanske).

Stark nog att våga bryta sig fri från ett destruktivt förhållande,

och styra skeppet helt själv som ensamstående.

Fint i kråksången är att hon heller aldrig talat illa om pappa,

inte ett ord om hur han inte uppfyllde sina ansvarsområden som den andra vårdnadshavaren.

Hon som i vuxen ålder tar tag i att kämpa sig igenom utbildning,

som hon tidigare valt bort.

Utbildar sig och tar examen.

Jag skulle kunna fortsätta hela kvällen att förklara på vilka sätt hon är fantastisk!

Hon är en tuff, bestämd och hårdhudad kvinna utåt sätt.

Tror till och med att någon som inte känner henne väl skulle beskriva henne som lite skrämmande.

Men för mig är hon ödmjuk och härlig.

Min älskade mamma!

Du är den finaste jag vet!

Grattis på din dag.

Jag älskar dig.

Idag är en bra dag att vara positiv!

Fredag!

Tänkte att jag ska börja lista saker som är positiva och som gör att jag mår bra.

Viktigt ju!

Därför kommer här dagens tre positiva:

1. Det är fredag och jag har sovmorgon. 

Varannan fredag slutar jag tidigt och varannan har jag sovmorgon.

2. Det är fredag den trettonde.

Då vi för snart tretton år sedan fick äran att bli föräldrar just på datumet den trettonde, fick jag rannsaka mig själv. Tidigare har jag tyckt (som halva människovärlden) att det var en otursdag, men jag fick göra en kullerbytta helt enkelt. Nu blev det vår turdag, eftersom att Isse förr eller senare skulle fylla år på just fredagen den trettonde.

Så alltså är det vår turdag.

3. Just nu leker vi leken att Isse inte har Itp, och att han är ett friskt och vanligt barn.

Något jag måste öva på är att kunna släppa taget lite.

Att inte gå omkring och må dåligt över hans tillstånd hela tiden,

att "släppa" honom.

När han var superdålig ville jag bara sätta honom i en liten fluffig bur, där han inte kunde skada sig.

Nu övar jag som sagt på att släppa honom och släppa kontrollen.

Skadar han sig så gör han det, och då gör vi enligt instruktion, söker hjälp och ber en stilla bön!

Dagens tre positiva.

Ha en skön fredag!

Måndagstankar!

Efter natten på sjukhuset försökte jag mitt allra bästa.

Som om att det var mitt fel att han är dålig, och jag behövde kompensera.

Eller snarare att det gör så ont i mig att jag behöver göra allt för att mildra omständigheterna, 

och mota bort orosmolnen.

Att fixa åt honom så att det känns lite som vanligt.

Att låta två vänner få sova hos honom,

duka fint, bjuda på pizza,

gå på bio!

Bulla upp med alla tänkbara godsaker.

Att köra honom dit han vill,

eftersom att han inte får cykla.

Att hela tiden ha ett säkerhetsanalys i allt vi gör,

hur stor risk är det med detta? 

Hur stor är risken att han kan skada sig,

och få en blödning?

Att sitta på nedanvåningen och höra hur det skrattas och stökas däruppe,

njuta av skratten, men ändå ha en klump i magen när något dunkar till.

Imorse lämnade vi åter blodprov.

Har fått en läkartid till senare idag.

Jag googlar just nu allt jag kan hitta om autoimmuna sjukdomar!

Känner att vi måste få något att förhålla oss till.

Mellan varven, pluggar vi matte inför nationella prov!

Men hörrni!

Vet ni att fåglarna sjunger idag.

Solen skiner mellan varven!

Närsomhelst knoppar allt ut och börjar växa.

Det är ändå gött alltså.

Tänk att vi snart ska sätta igång med utegrejset!

I tre månader har jag fruktat! Inatt hände det.

"Om det är så att han börjar blöda någonstans, då behöver ni åka in akut"!

Detta har vi hört sedan i januari,

sedan trombocyterna låg på under fem.

Risken att de inte får stopp på en eventuell blödning har varit ett av de största hoten i tre månader,

följt av en mini-mini-mini risk för hjärnblödning.

Men dock en risk.

I förrgår sjönk dom än en gång till under fem.

Läkarna tänker sig att låga värden kan vara ett tecken på något annat,

att det är ett symtom på något annat.

Itp är en autoimmun sjukdom, om jag fattar det rätt.

Jag har funderat på detta i tre månader, läst på och funderat lite till.

Funderat och frågat läkaren vid vårt regelbundna besök var femte vecka.

Många frågor, få svar.

Svaren blir "förmodan, eller antagligen", 

men inga konstateranden.

Jo, det enda som är konstant är värdena.

De går upp och ner,

precis som hoppet och humöret.

Det svåraste är att förhålla sig till "antaganden och förmodan",

att känna det som om att vi bara kan vänta.

Vänta på att något ska hända.

Igår hände det som jag gått igenom tusen gånger i huvudet.

Strax innan midnatt började spontanblödningen ur näsa och svalj.

De få gånger jag varit i paniksituationer har paniken hjälpt mig att bli lugn och fokuserad.

Lösningsfokuserad, 

så även denna gången.

"Vid blödning ska ni ge honom två av tabletterna, och åka in akut"!

Denna gången var vi som tur var två vuxna hemma, 

vilket jag alltid har en mindre stress för att inte vara.

Denna gången tyckte öron, näsa, halsläkaren att han kunde se ett hål i näsan.

Blödningen upphörde av sig själv och han kunds "fixa" till hålet. 

Denna gången.

Att min kropp värker efter att suttit på en stol hela natten är jobbigt,

men att jag inte vet vad som händer med min uppenbarligen sjuka son,

det har jag otroligt svårt att förhålla mig till.

Den oron suger musten av mig,

äter upp mig inifrån.

Orkeslös och ledsen.

Trombicar och stickprojekt!

Så länge sedan jag skrev att jag inte vet var jag ska börja!

Kanske ge er en inblick i hur det är med en tvångig tonåring, som absolut måste testa allt som finns i vuxenvärlden, men som inte riktigt reder ut det. Där jag, som mamma, ber till Gud att han inte får allvarliga konsekvenser, och att jag själv hela tiden kastas mellan att jag vill skydda honom från allt, till att man faktiskt lär av sina egna misstag!

Eller kanske ska jag börja med den andra ungen, som inte han heller har det så lätt på olika plan, i tre månader nu har haft uppror i sin kropp i form av alldeles för låga värden av trombocyter. Trombocyter är de små grejerna i kroppen som gör att om en blödning uppstår på eller i kroppen, är det deras uppgift att transportera sig dit och se till att blödningen stoppar. Han har alltså inte tillräckligt med trombicar, som vi nu kallar dom.

Just nu är dom så låga att han inte ens kan gå i skolan, han kan inte sporta, inte cykla. Ja, ni förstår. Han får inte utsättas för risk att skada sig helt enkelt. Detta gör att han är väldigt låg och mår ganska dåligt, såklart. 

Hans kropp är full av ilskna blåmärken som ömmar och han har ständigt blåmärken efter strumpor och skor. Vidrigt.

Testresultatet från dagens provtagning väntar vi på med lite extra oro, då vi hoppas på att de ökat lite, lite, annars riskerar vi att bli inlagda.

Annars kan vi fokusera på det i mitt liv som jag njuter av,

nämligen stickning.

Roligt är att det känns som att jag stickat i hela mitt liv, 

men att när jag träffar gamla vänner blir förvånade över att jag gör det.

Det har blivit en så naturlig del av mina händer, att alltid ha fingrarna på ett projekt,

att jag bara tar det för givet.

Alla timmarna av träning har nu börjat ge resultat,

och jag börjar så smått bli nöjd med vad jag åstadkommer.

Måndagar är min allra heligaste dag på veckan, 

då är det nämligen stickcafe.

Jag har gått dit i tre månader nu och det ger mig så otroligt mycket.

Det låter kanske knasigt, men jag kan släppa allt (nästan).

Få en stunds lugn och ro, 

där bland alla garner, stickor och glädje.

De kloka och erfarna kvinnorna (för hos oss är det tyvärr bara kvinnor) lugnar mig när jag sliter mitt hår och blir sur för att det inte blir som jag tänkt mig. 

Tro mig, när jag säger att det är tålamodsprövande och tidskrävande att få något vettigt ur händerna.

Förutom hit- och dit projekt började jag att sticka vantar. Härliga ullvantar i flerfärgsstickning.

Minns inte hur många vantar jag drog upp, men envis som jag är lärde jag mig av mina misstag.

Viktigt också har varit att lägga ifrån sig och sura en stund, för när jag sedan tar upp det så har jag fått ny energi att göra det bättre.

Som tur var hann jag ta ett foto på en av de hundra vantarna jag drog upp:

Ändå beundransvärt att jag fortsatte, trots att jag visste att det inte blev bra. Förnekelse kan man säga.

Efter regn kommer solsken, sägs det ju, så här blev några som kändes lite bättre för själen:

Mitt sista stora projekt blev klar med häromsistens. Den islandströjan har jag faktiskt, tro det eller ej, använt ett par gånger redan. 

Då jag är hyperkänslig mot sticksigt direkt mot huden, valde jag bort ullgarnet, och valde istället ett raggsocksgarn som blev bra tycker jag.

Tänk nu på att bilden är tagen när jag är osminkad och har  halsfluss, som gjort att jag inte ätit ordentligt på tre dagar, så ignorera den bleka och blåaktiga modellen, tack.

Lägg också märke till min trotjänare till höger i bild, som så fort jag reser mig ser det som sin plikt att följa med och se så att jag är okej. Gärna in på toaletten också.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg, 

men så blir det ju ibland.

Tänker att jag ska lägga in fler projekt-bilder senare!

Blogga är ett så roligt sätt att dokumentera på.

Ha en skön dag!

Puss och kram.