Midsommar på Lalandia!

Nu är vi här!

Vi är nöjda och glada,

som ni ser.

En sak har jag funderat på.

Varför ter sig saker så annorlunda på natten?

Precis som om hjärnan inte fungerar,

eller åtminstone tänker väldigt annorlunda!

Jag har upptäckt att jag är känsligare än jag trott när jag sover borta.

Inte så att jag har det jobbigt,

men jag har svårt att komma till ro och somna på ställen jag inte är van att sova på.

Visserligen bidrog blixten och det hederliga- räkna sekunderna, 

till att jag inte kunde stänga de blåa inatt.

Blixt, ettusenett ettusentvå ettusentre,

ja jo men ändå ganska långt bort.

Blixt, ettu,

nä nu var den ju här!

Och så höll jag på tills jag kunde bara såg att rummet lös upp, men knappt hörde knallen.

Enligt mitt "smarta" armband har jag sovit 7h och 59minuter,

jag gick och lade mig klockan 22:54 och gick upp klockan 7:35,

men man kan också tydligt se att jag under den tiden både varit vaken och som den kallar det "restless"!

Några åtta timmar känner jag inte av inte.

Frånsett räknande av eventuellt blixtnedslag med tillhörande utrymningsplan,

har vi det kanon.

Barnen leker.

Jo, det är sant.

Från den yngsta till den äldsta.

Jag säger inte att det är problemfritt och att det går utan konflikter,

jag säger bara att de leker.

En av de många fördelarna med att vara många familjer på semester,

det finns alltid någon att leka med.

När till och med denna killen skrattar och har roligt,

då mår jag bra.

Han har ju till och med humor.

Här drar han upp strumporna till knäna,

badbyxorna utanför t-shirten och störar sig mot sin pappa.

-pappa, visst skäms du över mig nu!

-hallå pappa, jag är din son!

Muppar sig så att han själv skrattar så han kiknar.

Tyvärr fick jag inte ta en bild på spektaklet.

Får nästan aldrig ta bilder på honom nuförtiden.

Så är det väl, tänker jag.

Här sitter jag innan någon vaknat,

njuter av tystnaden med en kopp kaffe och tända ljus.

Tittar ut genom fönstret och slipper bli besviken över det mulna och blöta vädret.

För vår del spelar det mindre roll vilket väder moder natur bjuder på,

vi ska spendera vår dag på ett 30-gradigt inomhusspektakel med en galen ljudvolym,

till barnen stora lycka!

Ha en glad midsommar på er alla!

Puss och kram.

Mina tankar kring meditation/ Kokkotanten!

Alltså!

Mina meditationsmöten!

Magiska,

är ordet.

Det är härliga, men ibland lite extra.

Ikväll var det extra.

Jag behövde det extra idag,

allt är lite extra idag.

För mig börjar meditationen med att jag jordar mig.

Finns säkert olika tekniker,

men detta har jag lärt mig och det fungerar för mig.

Jordningen förhindrar en orolig själ.

Jordningen är en fysisk känsla , som en behaglig rysning,

och börjar i översta kotan i nacken,

drar sig ner till svanskotan

och följer ner i marken.

Jag upplever att jag sitter fast i marken.

På ett skönt och tryggt sätt.

Fötterna värms,

benen värms.

Ikväll blossade till och med kinderna.

Jag vet att jag ibland har lekt med tanken att jag hittar på detta,

men det räcker med att jag då rör till en muskel,

för att åter komma tillbaka,

och känna exakt likadant.

Som om att jag inte nöjer mig med en gång,

utan att jag måste testa igen,

för att få samma resultat.

Tankarna kommer och går.

Vissa behöver jag titta lite extra på.

Då vänder och vrider jag på dom ett varv,

för att sedan släppa de vidare.

Upp och ut.

Eftersom att jag är öppen i huvudet,

alltså rakt upp,

ibland så att håren reser sig på hjässan,

är det dit jag släpper tankarna.

Lämnar över dom.

Släpper dom.

Går vidare till nästa tanke.

Jag känner mig fullständigt fokuserad,

fokuserad så pass att jag är frånvarande,

samtidigt som jag är helt närvarande.

Två ytterligheter på samma gång.

Jag inventerar insidan,

kan man säga.

Om jag hittar något därinne,

försöker jag att acceptera det.

Även på utsidan.

Ibland kan det till exempel börja klia på näsan.

Det har tagit mig många gångers träning att inte bara klia med handen,

utan att bara acceptera!

Det är inte enkelt,

men när jag klarar det,

försvinner det oftast. 

Är jag arg över något,

titta på det och acceptera det.

Helt plötsligt blir det inte lika viktigt.

Det hjälper mig att hålla fokus,

och släppa det som inte är värt att lägga energi på.

Det jag inte kan råda över,

lägger jag där och då ifrån mig.

Tjugo minuters meditation.

Sitta helt stilla.

Lyfta på allt,

efter dessa år av inventering och arbete,

kan jag lyfta på allt.

Inte så att jag inte har kantiga stenar där,

men jag har accepterat dom.

De stenar som finns kvar idag,

skadar mig inte.

De stenarna som på ett eller flera sätt skadade mig,

 har jag lyft bort,

de finns inte hos mig längre.

De är inte min börda att bära.

Jag kan idag se inåt,

framförallt med hjälp av meditationen,

och må bra.

Fantastiskt bra faktiskt. 

Meditationen ger mig en magisk energi.

Övning ger färdighet.

Jag kan förstå att detta låter helt kokko.

Men det är så jag upplever det.

Abstrakt och konstigt,

för vissa,

magiskt och fantastiskt för mig.

Ha en skön kväll!