"Bra jobbat Angelica, du gjorde ditt bästa"!

Såhär arbetar jag idag! Förkyld, gnällig och tycker synd om mig själv.

Vill börja med att tacka för allas härliga feedback och uppmuntrande kommentarer. Anledningen till att jag skriver nu är att jag känner mig mycket bättre, jag har kommit en bit på vägen i mitt tillfrisknande. Med hjälp av experthjälp och stöd från kloka människor i min omgivning känner jag mig väldigt tacksam.

Jag har alltid varit expert på att trycka ner saker, känslor, erfarenheter långt ner i ryggsäcken. Lagt på ett lager osäkerhet, sedan ett lager "jävlar-anama", sedan ett lager "tar det sen" och till sist ett lager "tyck inte synd om mig, och få mig inte att känna efter, för det kan jag inte hantera"! Efter det har jag satt på den något överfulla ryggan och blivit en självsäker, -vet bäst, -alla ska tycka som jag- figur. Att be om hjälp är ett misslyckande och ett nederlag, det visar att jag är svag. Jag klarar mig minsann själv, det har varit så viktigt för mig. Att inte vara beroende av någon. Jag har skapat och byggt upp en massa rädslor i mitt huvud.

När jag blev sjuk kraschade alla mina tuffheter. I takt med att mina lager i ryggsäcken lyftes upp, desto tydligare blev det för mig att jag byggt upp alla rädslor kring min egen osäkerhet. Med det menar jag att ju längre ner jag tittar i ryggsäcken ju lättare har jag att kategorisera rädslorna, vilka rädslor är verkliga faror? Jag upptäckte också att de allra flesta av rädslorna satt som sagt i mitt huvud och saknade helt eller delvis verklighetsanknytning. Det finns såklart väldigt mycket att arbeta på för att tömma ryggsäcken helt, men jag känner nu ett helt annat lugn.

Den gamla klyschan: "För att älska andra, måste man älska sig själv", har stått högt upp på min funderar lista. Jag kan ju se hur jag inte har älskat mig själv. Jag har istället satt högre krav på mig, tyckt att jag kunnat presterat lite bättre, gjort ditt och datt bättre, snyggare, snabbare osv. Har aldrig kunnat ta ett djupt andetag och sagt till mig själv ; -Bra jobbat Angelica, du gjorde ditt bästa!

Just nu i mitt liv och i mitt arbete med mig själv, har det hänt att jag faktiskt känt mig stolt över mig själv. Jag kan inte längre gömma mig från mina rädslor, de som jag har kvar. Jag känner en kick av att utmana mig själv. Denna upptäckt är något helt nytt för mig och hade varit helt otänkbart för ett par månader sedan. Jag behöver bevisa för mig själv att jag kan, dessutom är det förbannat tröttsamt att vara så rädd för allt. Min erfarenhet säger mig nu att när jag utmanar mig ger de ofta positiva effekter.

Mycket i livet handlar såklart om att prioritera. Jag har nu insett att jag prioriterat åt skogen knasigt. Någon klok människa har sagt till mig att om man har ett stökigt inre, blir det viktigt att det yttre är ordentligt och "fint"! Det är ju skrivet rakt till mig. Alla timmar jag maniskt lagt i tvättstugan, eller tjatat på barnen att städa efter sig.  När barnen var små hann de knappt leka färdigt förrän jag tyckte att de skulle städa undan legot. Jag hade gärna gjort allt på en gång om jag kunnat. Städat, handlat, tjatat, gjort läxor, spelat spel, bakat och firat jul. Tempo 190 km/h.

Tempot jag haft har ju också bidragit till att jag vunnit en sak till. Förutom att jag tjatat ihjäl barnen och sambon på att allt ska vara på mitt sätt, har jag ju också sluppit att reflektera. Reflektera över hur jag mår och vad jag vill, men samtidigt vara ödmjuk och vara öppen för hur andra vill ha det. Jag måste definitivt öva på att vara ödmjuk inför andra. Jag behöver ju inte veta bäst.

Ett viktigt steg för mig har varit att acceptera mina karaktärsfel. På riktigt. Ta det till mig.  När jag accepterat detta, medför det att jag får ett lugn. Jag behöver inte hetsa upp mig för vad andra säger och tycker. Det tar bara onödig energi av mig, och jag behöver den energin till annat. Därmed inte sagt att det är lätt.

Ju mer jag öppnar ryggsäcken, desto mer förstår jag att jag aldrig kommer bli färdig. Det är dock ett spännande arbete och jag övar nu på att hantera mitt liv.

Jag tänker inte ge mig och jag håller på att få en ny kompis- mig själv!

Puss och kram!

Ett ufo i mellanmjölkens land!

Det där med att ta hand om sig själv.  I december tog min kropp slut. Hade istället för att lyssna på kroppen, kört på i tuffare fart. Ignorerat signalerna som blev tydligare och tydligare. Strävade hela tiden framåt, bara lite till. Snart är det jul och ledigt, då kan jag vila. Ska bara jobba färdigt! En dag gick det inte mer. Det är något av det bästa som hänt mig. Jag ramlade inte ihop i en blöt fläck, men något liknande. Gick ganska snabbt till läkaren, men som missuppfattade och trodde allt handlade om  mitt arbete. Hon ville först knappt sjukskriva mig. Jag satt bara och grät, var inte ens förmögen att stå emot, och förklara hur det låg till. Att det var mig det handlade om. Att det handlade om hela mitt liv, hela min existens. Så allvarligt att jag nu var nära att ge upp!

Jag gick från att vara glad, positiv och utåtriktad till en livrädd liten mus. Jag hoppade högt när telefonen ringde, svarade bara när det var min sambo. Vågade knappt gå utanför dörren och isolerade mig totalt.  Det allra läskigaste var att jag inte litade på mig själv överhuvudet taget. Jag hittade mig själv gråtandes på golvet i tvättstugan, i bilen eller någon annanstans. Det var som någon kraft tagit tag i mig, jag hade inget att sätta emot. Jag klev ur min kropp och kände inte igen mig själv alls.
Såhär höll det på.

Kommer ihåg en eftermiddag. Kände dåligt samvete gentemot min sambo som hade fått rådda ihop familjen med träningar, handling och läxor osv. Denna eftermiddag var min sambo iväg och skulle hämta en av sönerna på bandyträning. Jag kände att jag nu skulle börja med maten. Gick ut i köket. Där ligger kycklingfile´erna på diskbänken, eftersom vi hade tinat dom. Tyvärr hade det runnit ut kycklingsaft på större delen av diskbänken. På diskbänken stod även annan disk. Kände att jag var tvungen att få undan den, för att kunna stoppa in i diskmaskinen. När jag då öppnar maskinen, upptäcker jag att den är full och diskad, den behöver alltså tömmas. Samtidigt hör jag hur min äldsta son, som suttit alldeles för länge vid datorn, får ett utbrott inne på kontoret. Detta blev helt enkelt för mycket. Jag sjunker gråtandes ner på golvet, får svårt att andas och det svartnar för ögonen. Denna situation hade jag idag inte ens reagerat på, men undrar ändå hur det kommer sig att kroppen reagerar så. Det är ju verkligen kroppen som tar över rodret och bestämmer var skutan ska styras, tycker jag.
Det sjuka i allt är också att jag trots att detta är helt nytt för mig, förväntas kunna beskriva allt för läkaren. Känslor som är helt nya och helt bisarra! Sätta ord på allt inom mig.Jag förstod ju att något var fel, men var just då inte förmögen att överhuvudet taget tänka rationellt.

När jag gjorde ett återbesök hos läkaren, för att konstatera att allt bara blivit sämre och att det mörka tankarna bara växer och nästan tar över, förstod läkaren mer. Hon gjorde något test och började prata om depression och började nämna behandling.

Jag har alldeles för mycket obearbetade saker i min ryggsäck. Nu behöver jag arbeta med mig själv i centrum. Sakta men säkert går det upp för mig vad jag behöver göra för min egen skull, med hjälp an stöd från olika instanser.

Varför pratar vi inte om psykisk ohälsa? Känner mig som ett ufo i mellanmjölkens land! Jag pratade med en kollega när det värsta lagts sig, hon undrade om jag önskade att jag brutit ett ben istället. Hon förstod precis,  för hon har själv varit där. Där inne i sig själv. Där det är mörkt och gör lite ont.

Puss och kram!

Äntligen!

Hejsan!
Nu har jag alltså skapat en blogg. Det tog en stund kan jag säga. skriver mer imorgon, då barnen suckar bredvid mig och vill ha lite kärlek och gos. Puss och kram!