Utklädd till påskkärring hos tandläkaren?

Gokväll alla finisar!

Nu gick eftermiddagen så där snabbt igen. 

Har hämtat syster, handlat lite, ätit snabb-lunch, lagat mat, tvättat, gått två rundor med hunden, varit på möte, varit med Emil hos tandläkaren, sått frön osv, osv. Tiden rusar!

Tänkte nog att jag skulle ha mer ångest inför att börja arbeta än vad jag har. Det ska bli kul att få tillbaka mitt liv.

Just det,  jag har hunnit färga och noppa ögonbrynen också, inte att förglömma alltså.

Jag har haft mer och mer ork att bry mig om hur jag klär mig, vill vara lite fin nuförtiden. Orkade inte bry mig för en månad sedan. 

Det är små saker som blir viktiga. 

Jag orkar göra i ordning mig. Härligt!

Känner mig nog redo för lite arbete.

Det jobbigaste med i morgon är att jag ska till tandläkaren i morgon bitti. Jag har världens sämsta tänder och misstänker att två tänder inte mår så bra. Har redan dragit ut två tänder. Ser ut som en gammal tant i munnen, haha. 

Vi får se helt enkelt!

Vi ska ha påskfest i morgon, tänkte om jag skulle gå till tandläkaren utklädd till påskkärring. Kom på att jag nog inte skulle det. I och för sig hade jag kunnat bjuda på det. 

Har slarvat med min yoga nu, men har däremot djupandats och mediterat.

Får bli bättre på att hitta en bra rutin för min yoga. Får ju inte tappa min andlighet nu när det fungerar så bra.  Men jag använder mig av mina ord, ta det lugnt, viktigaste först, reflektera.

Även om denna dagen bara rusat iväg, känns det bra. Jag har haft en mysig dag med Tom och barnen.  Jag har även hunnit kolla lite på planteringsbord. Jag har mina krukor och grejer nerpackade i en flyttlåda, och har då kommit på att det varit schyst med ett bra planteringsbord. Måste googla runt lite också tror jag. Vill ha ett med mycket förvaring, någon som har förslag eller erfarenhet? 

I morgon skriver jag inte förrän på eftermiddagen, då jag jobbar hela dagen. 

Ha en underbar kväll!

Nu tänker jag googla planteringsbord.

Puss och kram.

60 åring!

God morgon på er!

Fick precis en påminnelse från min kalender i datorn. Den påminde mig snällt om att pappa fyller 60 år i morgon.

Ångest, klump i magen direkt.

Varför kan vi inte ha en vanlig relation, varför måste han ha denna äckliga och vidriga sjukdom?

För mig är inte aprilskämt ett dugg kul. För mig är första april ångest och en deprimerande påminnelse om en dysfuntionell familj. En familj där vi inte åker iväg till Thailand en vecka för att pappa fyller 60 år.

Skiter i resan, tro mig, det gör ont bara. Det gör så ont att inte vi har en födelsedagsmiddag åt familjefadern som alla ska ha respekt och se upp till. Som ska vara en förebild och vad jag kan förstå, känner döttrar att de inte kan leva utan sina fäder. 

I smyg kan jag ju vara ledsen att han inte lyckades hänga sig, för sin egen skull. Då hade han sluppit sitta i sin ensamhet på sin 60 års dag.  Jag säger det bara i smyg, för så får man inte tänka om sin pappa, tror jag. Det är så mycket som jag inte förstår, sånt som ska vara normalt.

Idag älskar jag min pappa.

Kan inte hjälpa det.

Vet att jag inte borde det. 

Men jag älskar honom.

Kan inte säga det till honom, det gör för ont.

Skickar det i en tanke bara, 

och hoppas på att den kommer fram.

Hoppas att han i ett annat liv förstår.

Det gör för ont.

Vet inte vad jag ska göra åt klumpen i magen!

Får man säga fåra-snippa?

Igår hittade jag den här fluffiga saken på en outlet, till ett vrak-pris. Blev förälskad direkt och kan nu säga efter att ha använt den idag,  jag älskar den!

Skulle vilja kalla den för min fåra f***a, men vågar inte säga det namnet som betyder samma sak som snippa, fast lite fulare ni vet!

Jag gillar min nya fåra- snippa helt enkelt.

Hur som helst. Isac har varit på någon sorts innebandy-skola från kl.9-16 idag. My god alltså! Spela bandy i sju timmar. Inte undra på att pågen är trött nu. Hade dött på kuppen är jag övertygad om. 

Lycklig kille fick sin nya klubba idag, då den gamla sprack högt upp på skaftet på ett konstigt sätt. Vi fick en ny helt enkelt och Isac var lycklig. Den är lite för lång kan jag säga, men han är lycklig ändå.

Under tiden Isac var på bandy, fick jag och Tom ut storfisen en stund. Vi tvingade med honom att äta lunch ute med oss. Det var väldigt härligt att bara vara med honom. Det är vi inte vana vid längre, då han aldrig vill hänga med oss mer. Han sitter hellre hemma själv och skypar med sina kompisar. Efter maten skulle Tom ta en kopp kaffe. Emil höll på att flippa ut, -Vi skulle ju bara äta lunch, sa ni.... I vår lunch ingår en kopp kaffe efteråt, skrattade vi. Det var inte okej tyckte han, -Skynda dig dricka kaffet då, pappa, muttrade han.

Underbar unge, men inte med så mycket tålamod!

När vi sen kom hem, var det en galen man som började riva min vägg!

Nu börjar det här välkända kaoset igen, med temporära lösningar av allt och stök. Det kommer bli väldigt fint, och det är ju skönt att han tar tag i det. Det tråkiga är bara att han snart åker iväg och är iväg hela påsken. 

Vi ska öppna upp väggen mellan köket och vardagsrummet. Väldigt fint!

Jag kämpar vidare med mina mormorsrutor, lägg märke till att de nu är fästa direkt!!

Hörs senare! 

Puss och kram.

Måndags-mood!

Hej på er fina!

En trist mulen måndag-förmiddag!

Då häller jag upp en kopp kaffe. 

Tänker att idag ska jag göra till min.

Ska nog börja med att ta ett bad,

fortsätter nog med att öva på mina blom-dekorationer.

Jag har ju många timmars övning att göra.

Ibland kan jag nog känna mig som mest lugn när det är "tråkigt" väder.

Då slipper jag ha prestationsångest över allt som man bara måste göra när det är fint väder. 

När solen skiner ska man må som allra bäst, det gör jag nog också.

Men jag tänker att det lätt kan bli bitterljuvt. 

Det kan också göra ont när det är underbart fint.

Jag kan lätt känna mig lite deprimerad när solen skiner och fåglarna kvittrar och alla är så lyckliga. 

Alla utom jag.

Sommaren har ju varit en lång plågsam fylleperiod när jag växte upp. Då syntes pappas sjukdom mycket tydligare. Han var mer utomhus och hördes mer bland grannar och så. Jag minns att jag kunde gå ut med hunden, istället för honom, när jag såg att grannar var ute i trädgården. 

När folk började krypa ut ur sina hus på våren, gjorde pappa det också. 

Det kanske blir skillnad nu när jag mår bättre förstås.

Dessutom tror jag också det har med min allergi att göra, det blir så jobbigt att andas liksom.

Som vanligt har jag ju också bara jämfört mig med andras utsida, och inte deras insida med eventuell ångest. 

Skönt om folk bara hade kunnat vara lite mer öppna och säga hur dom egentligen har det och mår. Inte för att man hela tiden måste klaga, inte bli en sådan man inte vill fråga hur det är och få en timmes klagan om värkande knän. Men någon sorts balans. 

Eller vad sägs om att uppfinna en ny hälsningsfras, istället för- Hej, hur är det? Säga kanske -Hej, vilka snygga byxor, eller -Hej, vad glad jag är att se dig! Ibland vill man ju veta hur någon mår, men ibland och oftast är det bara en artighetsfras och då vill man ju faktiskt inte höra, -Jo, jag har gått igenom en depression, mitt i kön på Ica. 

Det är helt klart en svår balans och jag har inte listat ut något bra svar. 

Kan ni komma på en bra hälsningsfras som inte handlar om något jag inte vill veta, men ändå är artig?

För att knyta ihop denna röriga säck, vill jag summera denna måndagen med att den är härlig. 

På sitt sätt.

Nu gör vi denna måndagen till den bästa måndagen hittills!

Skriver mer senare, när jag tröttnat på blom-dekorationer!

Puss och kram.

Funderingar kring att börja jobba nästa vecka!

Hej på er igen!

Känner att jag var tvungen att skriva ett par rader igen. 

Funderar på att jag i morgon går in i "sluta vara sjukskriven"-veckan.

Känner mig till och med lite redo att börja jobba.

Jag känner att det ska bli så roligt att träffa alla barn och föräldrar, och inte minst mina kollegor.

Jag har en ny kollega som jag "lämnade i sticket", när jag blev sjukskriven. Har jobbat med henne tidigare och har verkligen sett fram emot att hon ska börja hos oss. Nu har hon varit där i tre månader.

Det ska också bli spännande att se om jag känner mig förändrad. Om jag märker hur mycket jag jobbar med mig själv och mina karaktärsfel. Kommer jag bära med mig min andlighet? Kommer jag hantera stress, för att inte bli sjuk igen. Frågorna är många och svåra att svara på, men samtidigt måste jag nu gå vidare. 

Jag har ju älskat mitt jobb.

Anledningen att det inte gick att jobba mer var ju för att hela jag gick sönder. Hela mitt liv. Inte bara jobbet. Jag och Tom pratade om skillnaden häromdagen. Han förstod inte heller hur sjuk jag var.

Skärp dig tänkte han innan han förstod. 

Jag har heller aldrig förstått, när någon försökt förklara hur det känns. Jag har också tänkt, skärp er. Ta tag i ditt liv. Ett tecken på svaghet.

Men vilken skillnad!

På ett konstigt sätt är det ändå det bästa som hänt mig.

Som jag skrivit tidigare, tyckte jag inte särskilt mycket om mig själv innan. Det läskiga är att jag inte visste om det direkt. Det har legat och pyrt under ytan liksom. Just det där jag skrev om igår, att det är enkelt att påpeka andras fel, men jobbigt att se mina egna. 

Känner att jag nu har ganska bra koll på vad jag behöver jobba på. Det bästa är att jag slipper låtsas att jag är perfekt, eller lever ett perfekt liv. Är trött på att jaga det perfekta livet. Varje dag tackar jag Gud för att jag har två fina barn som var och en är knasig på sitt sätt, precis som jag och Tom. Jag tackar även Gud för att jag har en underbar man bredvid mig, trots att jag bara är jag nu. Jag har också ett fantastiskt nätverk av kompisar som jag kan ringa när som helst. Jag har också vunnit min syster på köpet. Nu blir vi syskon och inte en dålig påminnelse om en tragisk barndom. Vi skapar fina minnen tillsammans nu. Och så har jag min fantastiska mamma. Hon är en stor förebild och hon vet allt om mig. 

Tänk vilket fint liv!

Men det är inget som är bestående. Allt detta jag har behöver jag jobba på varje dag. 

Det gör jag genom att be om ursäkt när jag sagt eller gjort något dumt, eller sårat någon.

Jag berättar för mina barn varje dag att jag älskar dom.

Jag reflekterar varje dag hur jag ska bemöta just denna dagen, och få ut det bästa av denna dagen.

Jag ber till Gud!

Funderar över sådant som är viktigt och inte bagateller!

Det viktigaste av allt, jag lyssnar på mitt inre!

Allt detta gör väl att det kommer att gå bra att börja arbeta? Visst?

Det tror jag.

Tack för ordet!

Puss och kram.

Natti natti!

Slappesöndag som man säger på skånska!

Före

Efter

Det här pysslade jag med i förmiddags. Det har blivit så kallt ute igen, så jag vill verkligen hålla mig inomhus!

Sedan åkte jag och en kompis iväg till Agdas, en liten, supermysig lantbutik utanför Trelleborg. Där hittade jag som vanligt urfina saker.

 Fatet tänker jag ha frukt på. Det blev perfekt stort att ha i fönstret.  Ägg-hinken har jag velat ha hur länge sedan som helst. Tycker det ser så fint ut. Skönt att slippa ha äggen i kylen också. Upptäckte i morse att brödkorgen gjort sitt också, så nu måste jag på jakt efter det också. Synd om mig! Hihi.

Dessa tre ljusstakar köpte jag förra gången jag var där, nu köpte jag sex till. 

Där fanns massor av fina prylar, så har ni vägarna förbi så titta in. Väl värt ett besök. Här har ni en länk till deras hemsida, www.agdas.se.

Vidare var vi tvugnga att stanna och fika. Bilen gick helt enkelt inte längre..

Det blev en tur till Systrar och Bönor!

Ett mysigt fik i centrala Trelleborg.

Mumsade scones, Chailatte och en chokladtårta. Det blev väldigt chokladigt kan jag säga och ingen av oss mäktade med att äta upp.

De hade världens finaste små glasflaskor där. Visst är det alldeles speciellt att dricka läskeblask ur glasflaska?

Efter världens största sockerkick blev tanterna trötta och blev tvungna att åka hem och vila.

Det känns verkligen att vi tappat en timme.

Känner mig verkligen snuvad liksom. 

Skönt att jag är ledig måndag och tisdag.

Jag skriver mer senare eller i morgon. 

Puss och kram på er!

Får barnen vara med i familjen?

Nu sitter jag själv igen.

Bortvald.

Med mitt eget lördagsgodis.

Det låter som om jag är bitter, det är jag inte.

På ovanvåningen umgås barnen och kusinen ska sova över.

Såhär tänkte jag att det skulle bli, när barnen var små.

Mysigt när de blir äldre och kan umgås med sina kompisar och vi får tillbaka tv.

Så tänkte vi. 

Inser nu att jag inte vill ha tillbaka tvn. Tycker mest där är skit faktiskt. 

Tur jag har datorn.

Tar ett avsnitt till av "Djävulsdansen", ett strålande program som handlar om medberoende. Det gick på svt för länge sedan, det är jag som vanligt är lite trög.

Det är skönt att se hur fungerar även i andra familjer. 

Jag behöver verkligen bli bättre på att urskilja vad som är mitt medberoende och vad som är jag. 

Idag hade jag en diskussion med min vän, ni vet, hon med alla barnen. Vi hamnade i en diskussion om hur enkelt det är att slå ifrån sig sina problem i sin egen familj. Om någon som läser min historia, kan tycka att -vad skönt, så har inte vi det i alla fall. Men att barn ändå kan fara illa. Barn kan ändå känna sig utanför, kanske inte vara delaktig i familjen eller kanske gör föräldrarna skillnad på barnen.  Barn som får olika förutsättningar. 

Det känns som att det är för enkelt att hamna i en neråt-spiral. 

För egen del vet jag hur enkelt vi har kommit snett under tiden vi höll på att utreda vår ena son. Innan vi hade läst på och lärt oss om hans funktionshinder gick det ut över alla. Det är fruktansvärt enkelt. Vi har haft väldigt god hjälp av bup och har lärt oss vikten av att barnen får komma till tals och sätta ord på sina känslor! Ändå är det inte enkelt. 

Jag vill verkligen inte få känslan att barnen inte tycker vi ställt upp för dom. Det är så viktigt för mig. Det är nog den där ensamheten jag kände som barn som spökar igen. Barnen ska vara bortskämda med närvarande föräldrar och att få ha en stor roll i familjen. Det är en självklarhet att vi sitter tillsammans och äter middag. Då skapar vi ett vi. 

Det var lite tankar jag hade om livet. Det är alltid enkelt att påpeka andra som gör fel, svårare att se till sig själv och försöka ändra på det som är fel. 

Nu tycker jag att vi alla funderar på hur vi har det, kan vi göra något för att våra barn ska må bättre? Behandlar vi våra barn likadant? Har barnen samma självklara roll i familjen? 

Hörs i morgon.

Puss och kram 

Såhär jobbar jag idag!

Min disko-kung är och leker med kusinen, Emil nördar dator och jag hänger med dessa underbara  trippel syskon. 

Känner mig så tacksam för allt jag har,

världen är allt bra fin.

Det bästa med denna dagen är att jag känner mig lugn, har ingen direkt ångest över något och jag känner mig stark.

Upptäckte i morse, när jag fixade i tvättstugan att jag även där märker att jag blivit friskare. 

Små saker som gör det.

Jag kan blanda trä-galgar med vita galgar. Helt otänkbart innan.

Det skulle givetvis vara färg-kodat.

Samma färg!

Ett lugnt yttre,

trodde jag.

Nu var jag nästan stolt över att jag kunde hänga olika galgar på hängaren. 

Små bagateller,

för mig stress, ångest, kontroll och också kunde jag slänga in lite straff mot mig själv där också. 

Knasigt. 

Nu har jag inte ens hängt upp tvätten, jag satte igång i morse, 

jag valde att hänga istället.

Hänga med underbara ungar!

Däremot måste jag få iväg min son på tennis-träning.

Återkommer senare!

Puss och kram.

Disko-kungen!

Är han inte bedårande?

Så förväntas full.

Han vägrade ha jackan på sig, den hängde han lite nonchalant på axeln. 

Luggen skulle synas lagom mycket under hatten, men öronen fick inte sticka ut för långt.

Det första han gör när vi kommer in är att han tar mig till sidan, väser tyst:- Pussar du mig här, så dödar jag dig! Tittar på mig med ett leende, för att tydligt markera att här har han en image att tänka på. 

Min stora lilla kille.

Jag älskar honom så.

Så mycket att jag absolut aldrig skulle få för mig att pussa honom där, på discot.

Jag förstår, gör allt för att han ska vara nöjd, där och då.

Underbart att se alla förväntansfulla och nervösa barn, i sina finaste kläder. 

Jag är så glad att jag får vara med där, i deras värld, i ett hörn. Tänk att missa det. Jag gick och smyg-tittade när de dansade. Man får passa sig bara, inte synas och inte titta.

Jag och Tom fick snällt smyga hem, vi är liksom inte riktigt behövda längre. Inte där och då i alla fall. Härligt och sorgligt på samma gång. Mest härligt att se att barnen har det roligt och dansar, förstås.

Får så mycket fina kommentarer av människor som läser min blogg. Jag blir på riktigt alldeles varm i hjärtat. Förstår fortfarande inte riktigt varför människor lägger tid på att läsa om mig, men jag blir samtidigt väldigt glad. 

Skrivandet är ju terapi för mig, som jag sagt tidigare. Det är en skön ventil, som lättar lite på trycket. 

Nu sitter jag här och njuter en stund för mig själv. Isac ringde just efter Tom. Nu hade han varit på disko färdigt, så nu är Tom på väg och hämtar. Tur vi har så nära. 

Slö-tittar på Lets dance och kollar in bloggar. 

Kanske ska ta och virka lite.

Så får det bli.

Hörs i morgon!

Puss och kram! 

Blommor och blad!

Övningen fortsätter!!

 Nu har jag bara blommor och blad på huvudet!

En liten fika och blommor.

Det är ju så svårt!

Men men, jag tänker inte ge mig.

Jag vill bli  proffs på en gång liksom. 

Det blir så tufft när jag inte kan med en gång.

Känner mig liten och dålig direkt.

Skönt att det är fredag. Inte för att det spelar någon större roll för mig, men jag vet hur fredagskänslan  är när jag är igång och jobbar. 

Jag fick ett sms av pappa i morse och kan än en gång känna tacksamhet över att slippa fredags ångesten. Ångest över att inte veta vad som ska hända, inte veta om vi ska äta eller hur kvällen ska sluta. 

I kväll ordnar Emils klass disko på skolan, vilket innebär att Emil ska stå på diskot och Isac ska gå på disko. 

Det hade ju varit helt uteslutet i min familj. Åtminstone med pappa. Jag skämdes över honom och ville inte ha med honom någonstans. 

Nu gör vi det till en familjegrej.

Det är lustigt det där med familjegrejer. Jag har sedan jag fick barn varit väldigt noga med familjegrejer. Sådant som jag aldrig haft. En familj som sitter tillsammans och äter, vi hjälps åt med läxor och vi gör saker tillsammans. Skapar en vi-känsla.

Jag kan tänka tillbaka att jag ofta kände mig väldigt ensam under min uppväxt. Mamma som var ensamstående med mig och min syster, jobbade länge. Minns att vi var hemma själva till kl.19 på kvällen, när vi var ganska små. Mamma gjorde så gott hon kunde och vi har aldrig saknat något när vi varit hos henne. 

Men vi har varit mycket ensamma, både jag och min syster. Tyvärr var vi sällan ensamma tillsammans. Jag valde att vara ensam själv, därför fick hon också vara det.

För mig har det därför varit viktigt att mina barn aldrig ska känna sig ensamma. Den tomheten kan fortfarande göra ont i mig, när jag tänker på den. Det har också medfött en mörk-rädsla för mig. Jag har blivit mycket bättre, men innan var min rädsla för mörker obeskrivlig. Jag har aldrig vetat vad jag varit rädd för, har aldrig kunnat sätta fingret på det. Har varit rädd för de mesta egentligen.

Jag har verkligen blivit mycket bättre på att hantera mina rädslor. Är inte rädd så ofta mer, och när jag blir det kan jag stanna upp, ta upp det till ytan och framförallt acceptera hur läget är och sedan tänka att det blir bättre. Magiskt nog funkar det ofta. 

Ta det lugnt

Viktigaste först

Acceptera 

 Måste ha det med mig nästa vecka när jag börjar jobba.

Måste!

Det finns inget att välja på!

Nu ska jag ordna lite lunch till mig.

Skriver mer senare.

Tummen mitt i handen!

Puh!

Detta var ingen lätt uppgift kan jag säga.

Har koncentrerat mig så jag är helt färdig.

Tjejen som höll kursen var helt makalöst duktig på att måla dekorationer.

Mina blev sådär kan jag säga.

Det behövs mycket övning.

Det ni ser ska vara löv, haha.

Jag blir tokigt inspirerad av så duktiga människor. De får det att se så enkelt ut. Får väl öva och öva lite till tror jag. 

Nu är jag som sagt slut i huvudet och ska slänga mig på soffan.

Skriver mer i morogn.

Natti natti!

Lyxmellis!

Tar en fika med mig själv innan kursen! 

Förkyld!

Är väl som resten av befolkningen förkyld och gnällig.

Jag gjorde min yoga på morgonen. Det är så härligt att hinna med det direkt på morgonen. 

Börjar lära mig passet och det börjar ge mig något. Härligt!

Jag tog sedan ett långt, varmt bad för att fortsätta koppla av. Det är underbart med badkar. Har jag velat ha länge.

Jag och Tom åkte därefter in till stan en snabbis, för att bl.a äta lunch och handla lite. Vi gick på favvis-lunch haket Rice and Soup. Idag åt jag sushi.

När jag var hos mamma i helgen, gjorde jag ett kap. Hon hade varit på ett "House of Lola"-party. Kände inte till det märket innan, men blev genast förälskad i deras kläder. Mamma hade köpt en tunn kappa som var så snygg, att jag för ett ögonblick övervägde att stjäla den och springa därifrån. Har letat på deras hemsida efter den, men den verkar inte finnas längre. Har även kollat Tradera, som jag fick tips om. De har den just nu enbart i storlek S och jag vill ha M. 

Såhär ser den ut:

Tyvärr en dålig bild. Hoppas på att kunna hitta en.

Hon hade även köpt en klänning, som hon senare kom på att hon inte trivdes i. Synd! Då fick jag ta över den. Den är superskön och funkar verkligen som en vardagsklänning. 

I kväll ska jag på dekorations kurs på Pronails. Det ska bli himla skoj. Tydligen ska tjejen som håller i den vara grym på att måla dekorationer, hoppas därför få lite tips och få öva lite. Ser väldigt mycket fram emot det.

Jag kommer hem sent ikväll och får därför se om jag skriver i kväll eller imorgon.

Puss och kram.

Fortsättning!

Vilken fix-dag.

Har nu som sagt fäst alla trådar, men också insett att jag behöver virka fler rutor för att få en filt. 

Tröttnade då och sydde ett nytt fodral till min yoga kudde.

Den blev helt okej för att vara första gången.

Det positiva med det mjuka tyget är att det inte syntes att jag sydde fel. Det svåra med tyget var att det drog sig och rörde sig. När jag sydde i kardborre bandet small nålen. 

Men överlag blev jag nöjd.

Tycker det är fint med mina nysydda yoga grejer.

Nu vill jag bara hitta en vit yoga matta, vilket inte vekar lätt. Har googlat massor men inte hittat någon. Finns det någon som har några tips, kommentera gärna här.

Har fått sålt lite saker idag.

Det känns bra. 

Ska fortsätta virka lite nu.

Tack för alla kommentarer om pappa.

Jag känner att jag är trött på att bära alla hemligheter, även om det betyder att jag "sviker" pappa, genom att berätta. Jag vill också visa att det går att må bättre, även om man haft det tufft.

Jag behöver skriva av mig.

Hade det funnits någon som skrev om detta när jag hade det så jobbigt, kanske jag sluppit känna mig helt ensam. Kanske hade jag inte lagt hela min kraft och energi på att verka "normal" och normalisera  vårt beteende. 

Kanske,

 Vet inte.

Kanske hade jag ändå gjort allt på samma sätt.

Ha en underbar kväll!

Puss och kram.

Våfflor och tankar kring pappa!

Äntligen!

Äntligen färdig med dessa mormorsrutor.

Har verkligen lärt mig en läxa, fäst trådarna efterhand!

Dagen har bestått av lite fix och don. Tom skruvade upp stora krokar till mina väskor. Blev bra tycker jag. Tycker det är svårt med väskförvaring, men tror det blir bra att hänga dom. Då ser jag vad jag har liksom. 

Före:

Efter:

Känns lite klent med väskor sen jag sorterade ut en del. Jag har verkligen tagit bort massor, både slängt och sålt. Det bästa med det är att jag nu får plats med nya!!

Till mellis åt vi obligatoriska våfflorna. Det är så gott!

Jag älskar att ha sirap på mina. 

Det har min pappa lärt mig.

Han lägger semlan i en skål med ljummen mjölk också.

Konstigt, jag vet!

Ibland kan jag inte låta bli att undra om han mår dåligt för hur han har behandlat mig och min syster. Förstår han vad han gjort? Hur han har förstört oss?

Känner han ånger?

Vi har ju aldrig pratat om hans sjukdom. Hur han mått, förutom när han grät när han var jätte, jätte, jag menar, jätte full. Ungefär som att han hade dödsångest.

Under en period när vi hade dålig kontakt, bodde han med en kvinna, som också var missbrukare, hon finns inte idag. En dag ringer hon mig hysterisk, hon skriker att pappa har hängt sig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Vi hade inte pratat på väldigt länge, ett par månader. Under den tiden förträngde jag nästan honom helt. Jag hade fullt upp med min egna familj, med två barn. Den enda gången jag tänkte på honom var när jag drömde mardrömmar om honom. 

Hon skrek alltså att han hängt sig. Jag uppfattade det som att han dött, men jag förstod sedan att ambulans-männen skurit ner honom, och att han nu låg på intensiven.

Jag minns inte så mycket mer av de veckorna, förutom att jag mådde vansinnigt dåligt. Mitt dåliga samvete höll på att ta livet av mig. Jag kunde inte förmå mig att hälsa på honom. Det gick bara inte. Jag pratade med sjuksystrarna varje dag. De berättade för mig hur han på nätterna hade det jobbigt, han hade delirium. Oftast låg han bältad, han var en fara för sig själv och andra.

Han hade krossat saker i halsen och när han efter lång tid, typ någon vecka, vaknade kunde han inte prata eller äta. Han åt genom en knapp på magen. 

När folk kom upp till honom på sjukhuset bad han de ta med öl eller sprit. De gjorde de så klart inte. 

 När jag pratade med honom i telefon, förklarade han för mig att han hade druckit whiskey, den kvällen. Det var enbart därför han hade försökt hänga sig. Det var whiskyns fel. Han menade att han mådde bra och att allt  bara varit ett misstag.

Jag vet att jag ringde till läkaren som hade hand om honom. Tänkte att jag nu hade min chans att berätta om pappas sjukdom. Jag gick på ganska hårt, minns hur jag kände att jag var tvungen för att slåss för pappas skull. Nu äntligen skulle han bli frisk. Han var ju hos läkare, tänkte jag. Ack så fel jag hade. 

Jag hade en vision om hur allt skulle bli. De skulle ha honom kvar på sjukhuset tills han var frisk nog att åka på behandling. Allt skulle bli så bra.

Läkaren lyssnade och tog in vad jag sa. Han skulle prata med pappa sa han. Pappa ville bara hem och så blev det. Läkaren menade att pappa mådde mycket bättre nu och att det skulle krävas mycket mer för att tvångsomhänderta honom, som jag föreslagit. Det var pappa som fick bestämma, så när han lärt sig svälja släppte de hem honom.

Det tog flera veckor innan jag vågade träffa honom. När jag såg honom kliva ur bilen, det var innan de tog hans bil, höll jag på att ramla omkull. Han hade gått ner tjugo kilo och han såg ut som ett lik. Jag kände mig som när jag var liten.

Det är det som är det märkliga.

Pappa kan alltid få mig att känna mig som en liten flicka igen. Inte på ett positivt sätt, utan som en vettskrämt rådjur. Hjärtat bankar ur kroppen.

Allt var whiskyns fel.

Därför undrar jag hur han tänker kring allt. Tänk vad han varit med om. Långt, långt där inne någonstans borde han ändå känna något, eller?

Vet inte varför jag kom på detta nu!

Funderade bara på hur han tänker ibland!

Puss och kram!

Morgonstund med yoga!

Pass två!

Har gått med i ett evenemang där jag ska göra yoga 40 dagar i sträck, i min egen takt. 

Väldigt enkelt!

Sugen?

Gå in och titta på Jonas hemsida, som är min yogalärare, 

yogajona.se

Som vanligt är hunden med!

Vaknade idag tjock i halsen, trött, kli i hals och näsa och allmänt matt och gnällig.

Inte sjuk nu, tänker jag.

Gör som en gammal kollega sagt till mig en gång, tänker mig frisk.

Min morgon-drink gör nog susen, hoppas jag.

Kör dag två med intensivt fästande av trådar i virket. Måste bli färdig!

Skriver mer senare!

Puss och kram 

Måste fortsätta lite till!

Maniskt!

Nu vill jag bara bli färdig, så jag kan börja med mitt nya projekt.

Tycker ändå att det är en bra egenskap jag besitter. Jag ger mig ju inte. Måste bli färdig!

Tom gick upp super tidigt i morse och har redan gått o lagt sig. 

Jag sitter kvar här i mörkret och fäster trådar.

Det går ju ändå framåt.

Bara lite till!

Hörs i morgon.

Puss och kram!

Denna dagen höll på att gå åt pipsvängen!

Idag bjuder jag min bästa kompis på frukost! 

Mig själv!

Jag kan se det som en tur-att-du-kom-på-dig-själv- present till mig själv. 

Kl. 9 var jag hos min kurator!

På vägen dit hade jag tid att reflektera, vilket var tur. Omedvetet hade jag redan börjat fundera över vart jag skulle åka efter jag varit hos henne. Inbyggd stress, inte många dagar kvar innan jag inte styr över mina dagar igen. Göra! Vad måste jag göra! Stress! Inte många dagar kvar!

Så kom jag på att jag tänkte.

STOPP!
Jag har lovat mig själv att inte göra så.
Inte stressa iväg, reflektera, känn efter och ta det lugnt.
Efter en stunds reflektion kom jag på att jag skulle göra precis tvärtom. Jag hade samtalet med min kurator! På hemvägen handlar jag en god bulle. Hemma tänder jag 4000 ljus och gör i ordning en härlig frukost som jag nu bjuder mig själv på.
Denna dagen var på väg att gå åt pipsvängen!
Tur!
Eller kanske ett led i att jag faktiskt börjar lära känna mig själv och mina brister.
Hursomhelst känner jag mig väldigt nöjd med min insikt!

Dagen började jag med att göra yoga. Jag är med i en utmaning som går ut på att göra yoga i 40 dagar. Väldigt enkelt och jag bestämmer själv hur mycket tid jag vill/kan lägga på övningarna. Om du är nyfiken på att hänga med kolla in denna sidan, yogajona.se.
Jona är en fantastiskt inspirerande och härlig glädjespruta i mitt liv, så kolla in hennes hemsida.

I går kväll var jag hos en kollega på stickmöte. Härligt att träffa kollegor igen, allt kändes nästan som vanligt, vilket är bra. Det som var förändrat var jag själv. När jag satt där blev jag påmind om hur jag var då, innan jag blev sjuk. Alltså långt innan, då jag började stressa upp, straffa mig själv och vara destruktiv mot mig själv.
Jag vill tro, jag vågar nästan säga att jag vet, att jag har förändrats. Med hjälp av proffs, kompisar, min underbara familj men framför allt med hjälp av mig själv.
Ju destruktivare tankar jag fick om mig själv, desto mer började jag tycka illa om mig själv och desto mer viktigt blev det att upprätthålla min fasad utåt.

När jag satt där och samtalade med mina kollegor insåg jag att de nog tyckte att jag var samma person, medan jag minns hur det känns att hata sig själv och allt jag kommer ifrån. Jag blir min egna påminnelse av det jag inte gillar med mig själv.
Klurigt, jag förstår!

Alla dessa lager som ska upp ur ryggsäcken.
Jag behöver förlåta mig själv!
Förlåta mig för att jag hatat mig själv, utan att veta det.
Jag har inte varit medveten om att jag straffat mig själv.
Alla dessa lager!

Tänker att det också har med min förnekelse att göra förstås.
Jag har sedan barnsben förnekat. Syns det inte, så finns det inte.
Någonstans på vägen genom livet har förnekelsen då växt till ett förakt och hat. Lättast har varit att hata mig själv.

Ryggsäcken som pappa så snällt har packat ner till mig,
förakt, skuld, skam, lögn,
och ett ton hat som jag riktat mot mig själv, istället för mot honom.

Skönt att få upp det till ytan.

I går blev jag då bjuden på underbara vegetariska biffar och fantastiskt god sallad med en mängd goda ingredienser och gott bröd.

Till efterrätt serverade hon ananaspaj. Har aldrig ätit det. Fantastiskt, makalöst gott!

En läxa jag lärt mig angående min virkning är att jag inte ska vänta med att fästa alla trådar till sist. Herregud vad mycket trådar jag ska fästa!!!

I fortsättningen ska detta fästas efterhand kan jag säga.

Köpte nytt garn igår till nästa projekt. Jag hittade ett garn som är ganska tjockt. Jag tänkte jag skulle virka en poncho. Ska försöka rita mönstret så snabbt som möjligt.

Ska bara fästa 4000 trådar först!
En sak i taget!
Har därför inte tid att skriva mer nu, trådarna skriker efter mig.
Skriver mer i eftermiddag.
Puss och kram!

Inte trilla dit igen!

God morgon på er!

Jag älskar min nya skjorta från Indiska. Har hittat så mycket fina kläder där nu. Gillar deras miljö-projekt, där de vill använda så lite plastpåsar som möjligt. Jag som oftast har en stor väska får ju lätt plats med en liten tunika i väskan, så slipper jag att använda en påse, som oftast ändå inte funkar att ha som soppåse, då den är för liten. Bra jobbat Indiska!

Jag har funderat mycket över att börja jobba igen, så klart. Jag känner mig ändå ganska redo, känner mig stark och glad. Tom håller med, han menar att jag nu är pigg och glad igen. Stor skillnad för bara en månad sedan. Det jag nu håller på med är att skriva en lista till mig själv, där jag punktar upp de viktigaste sakerna jag nu lärt mig under min sjukskrivning. Jag är livrädd att hamna där igen, där i stressen och mörkret. Jag behöver stöd från alla håll att komma ihåg hur jag ska undvika det. Ni måste också hjälpa mig om ni märker att jag börjar snurra igång, med destruktiva tankar eller att stressa. De punkter jag skrivit ner hittills är:

Ta det lugnt

Ta det viktigaste först

Meditera, därmed lyssna på min kropp

Yoga

Tänker också att det ska vara så få punkter med så mycket innehåll som möjligt.

Vid morgon-promenaden med Shiva för en stund sedan, kom jag på att jag började stressa upp mig för att jag misstänker att jag kommer bort-priotera min viktiga morgondrink med alla mina vitaminer och bra saker. Jag tror dock jag kom på lösningen, att riva ingefära och gurkmeja dagen innan. Lägga det i en burk och spara till alla morgnar. Det måste väl funka, någon som vet? Visst håller det ett par dagar i kylen? Vet att jag för länge sedan köpt färdig-riven ingefära på burk. Den höll typ i ett år eller nåt, men där kanske var tillsatser i? Skriv gärna om det är någon som vet eller har nåt bra tips!

Jag är också livrädd att bli av med mitt inre lugn som jag arbetat upp under dessa tre månader. 

Innan stressade jag iväg och var aldrig stilla, kaos i huvudet alltid.

Stressad, arg, irriterad, svårt att stanna upp med barnen, skrattade nästan aldrig.

Jag vägrar bli så igen.

Ju sämre jag mådde, desto mer städade och stressade jag. 

Konstigt hur länge kroppen står ut. Usch!

Det var ett tag sedan jag tänkte på hur det var innan jag blev sjuk. 

Jag måste lyssna på min kropp,

den är mitt tempel och jag har bara den.

Dessutom är den väldigt mycket roligare att bo i nuförtiden.

Nä, som sagt. Ni får hjälpa mig att hålla mig nere på jorden.

Det blir säkert bra. 

Om en stund ska jag bygga lite naglar.

I kväll ska jag på stickmöte med goa kollegor, vilket ska bli så mysigt. 

Jag har typ 4000 mormorsrutor som jag ska fästa trådar på. 

Önska mig lycka till!

Skriver mer sedan!

Puss och kram 

Väskorgie!

Hej hjärtan!

Fastnade i städ och röj i kväll.

Rensade bland mina väskor.

Ni som känner mig vet att det är en del....

Har lagt upp arton av mina hjärtan till försäljning.

När vi flyttade från landet rensade jag också. Då räknade jag till typ 60 väskor. Nu har jag väl ett 30 tal kvar, ändå bra gallrat tycker jag!

Drar upp dem här också:

Hoppas jag får dom sålda!

Imorgon går jag in på sista veckan som sjukskriven. Ska bli skönt ändå att komma tillbaka. 

Skriver mer imorgon.

Puss och natti natti!