Övertaggad kokko-tant!

Penicllinkuren är över.

Åtminstone för mig.

Givmild som jag är,

skickade jag över lite streptokocker till äldsta sonen ändå.

Helgen spenderades alltså att oroa sig för honom.

Skönt dock att vi ganska snabbt blev påminda om att barn från -93

är vaccinerade mot struplocksinflammation.

Tog dock ett dygn innan läkaren påminde oss,

så första natten när han blev dålig,

gick vi upp flera gånger.

Bara för att.

Vidrig sjukdom ju.

Nu är det dags för våren igen.

För kokko-mig är det alltid dubbelt.

Älskar när det blir ljusare,

precis som alla andra,

men jag tillhör nog även dom som kan bli lite deppig och grå 

när knopparna brister.

Har spenderat så mycket energi på att försöka komma på varför,

men har hittills inte löst mysteriet.

Alla människor runtom kvittrar och blir som förälskade i vädret.

Som om det mörka bara är dåligt.

För mig känns det inte så.

För mig blir det som om kraven ökar,

man ska bli piggare,

man ska bli socialare,

man ska också bli kreativ 

när ljuset kommer.

Istället för att slappna av och njuta,

fylls mitt huvud av ännu mera; 

-jag borde och jag ska.

Får se det som en utmaning helt enkelt!

Imorgon är det äntligen dags för första träningspasset efter sjuket.

Känner mig helt övertaggad.

Förstår ju att det kommer att bli kräkjobbigt

och att träningsvärken inte kommer vara av denna värld,

men jag ser ändå fram emot det.

Det enda positiva med att jag varit sjuk så länge

är att mitt ben fått vila.

Såsom sjukgymnasten,

en dag innan jag blev sjuk,

ordinerade.

Han menade att belastningen blivit tokig,

och att jag behöver träna upp ena sidan.

När jag pratade med honom igår,

var vi överens.

Ingen löpning på 3-4 veckor

och göra övningarna.

Sedan utvärdering.

Låter rimligt.

Ha en skön kväll!