Ett ufo i mellanmjölkens land!

Det där med att ta hand om sig själv.  I december tog min kropp slut. Hade istället för att lyssna på kroppen, kört på i tuffare fart. Ignorerat signalerna som blev tydligare och tydligare. Strävade hela tiden framåt, bara lite till. Snart är det jul och ledigt, då kan jag vila. Ska bara jobba färdigt! En dag gick det inte mer. Det är något av det bästa som hänt mig. Jag ramlade inte ihop i en blöt fläck, men något liknande. Gick ganska snabbt till läkaren, men som missuppfattade och trodde allt handlade om  mitt arbete. Hon ville först knappt sjukskriva mig. Jag satt bara och grät, var inte ens förmögen att stå emot, och förklara hur det låg till. Att det var mig det handlade om. Att det handlade om hela mitt liv, hela min existens. Så allvarligt att jag nu var nära att ge upp!

Jag gick från att vara glad, positiv och utåtriktad till en livrädd liten mus. Jag hoppade högt när telefonen ringde, svarade bara när det var min sambo. Vågade knappt gå utanför dörren och isolerade mig totalt.  Det allra läskigaste var att jag inte litade på mig själv överhuvudet taget. Jag hittade mig själv gråtandes på golvet i tvättstugan, i bilen eller någon annanstans. Det var som någon kraft tagit tag i mig, jag hade inget att sätta emot. Jag klev ur min kropp och kände inte igen mig själv alls.
Såhär höll det på.

Kommer ihåg en eftermiddag. Kände dåligt samvete gentemot min sambo som hade fått rådda ihop familjen med träningar, handling och läxor osv. Denna eftermiddag var min sambo iväg och skulle hämta en av sönerna på bandyträning. Jag kände att jag nu skulle börja med maten. Gick ut i köket. Där ligger kycklingfile´erna på diskbänken, eftersom vi hade tinat dom. Tyvärr hade det runnit ut kycklingsaft på större delen av diskbänken. På diskbänken stod även annan disk. Kände att jag var tvungen att få undan den, för att kunna stoppa in i diskmaskinen. När jag då öppnar maskinen, upptäcker jag att den är full och diskad, den behöver alltså tömmas. Samtidigt hör jag hur min äldsta son, som suttit alldeles för länge vid datorn, får ett utbrott inne på kontoret. Detta blev helt enkelt för mycket. Jag sjunker gråtandes ner på golvet, får svårt att andas och det svartnar för ögonen. Denna situation hade jag idag inte ens reagerat på, men undrar ändå hur det kommer sig att kroppen reagerar så. Det är ju verkligen kroppen som tar över rodret och bestämmer var skutan ska styras, tycker jag.
Det sjuka i allt är också att jag trots att detta är helt nytt för mig, förväntas kunna beskriva allt för läkaren. Känslor som är helt nya och helt bisarra! Sätta ord på allt inom mig.Jag förstod ju att något var fel, men var just då inte förmögen att överhuvudet taget tänka rationellt.

När jag gjorde ett återbesök hos läkaren, för att konstatera att allt bara blivit sämre och att det mörka tankarna bara växer och nästan tar över, förstod läkaren mer. Hon gjorde något test och började prata om depression och började nämna behandling.

Jag har alldeles för mycket obearbetade saker i min ryggsäck. Nu behöver jag arbeta med mig själv i centrum. Sakta men säkert går det upp för mig vad jag behöver göra för min egen skull, med hjälp an stöd från olika instanser.

Varför pratar vi inte om psykisk ohälsa? Känner mig som ett ufo i mellanmjölkens land! Jag pratade med en kollega när det värsta lagts sig, hon undrade om jag önskade att jag brutit ett ben istället. Hon förstod precis,  för hon har själv varit där. Där inne i sig själv. Där det är mörkt och gör lite ont.

Puss och kram!