Såhär arbetar jag idag! Förkyld, gnällig och tycker synd om mig själv.
Vill börja med att tacka för allas härliga feedback och uppmuntrande kommentarer. Anledningen till att jag skriver nu är att jag känner mig mycket bättre, jag har kommit en bit på vägen i mitt tillfrisknande. Med hjälp av experthjälp och stöd från kloka människor i min omgivning känner jag mig väldigt tacksam.
Jag har alltid varit expert på att trycka ner saker, känslor, erfarenheter långt ner i ryggsäcken. Lagt på ett lager osäkerhet, sedan ett lager "jävlar-anama", sedan ett lager "tar det sen" och till sist ett lager "tyck inte synd om mig, och få mig inte att känna efter, för det kan jag inte hantera"! Efter det har jag satt på den något överfulla ryggan och blivit en självsäker, -vet bäst, -alla ska tycka som jag- figur. Att be om hjälp är ett misslyckande och ett nederlag, det visar att jag är svag. Jag klarar mig minsann själv, det har varit så viktigt för mig. Att inte vara beroende av någon. Jag har skapat och byggt upp en massa rädslor i mitt huvud.
När jag blev sjuk kraschade alla mina tuffheter. I takt med att mina lager i ryggsäcken lyftes upp, desto tydligare blev det för mig att jag byggt upp alla rädslor kring min egen osäkerhet. Med det menar jag att ju längre ner jag tittar i ryggsäcken ju lättare har jag att kategorisera rädslorna, vilka rädslor är verkliga faror? Jag upptäckte också att de allra flesta av rädslorna satt som sagt i mitt huvud och saknade helt eller delvis verklighetsanknytning. Det finns såklart väldigt mycket att arbeta på för att tömma ryggsäcken helt, men jag känner nu ett helt annat lugn.
Den gamla klyschan: "För att älska andra, måste man älska sig själv", har stått högt upp på min funderar lista. Jag kan ju se hur jag inte har älskat mig själv. Jag har istället satt högre krav på mig, tyckt att jag kunnat presterat lite bättre, gjort ditt och datt bättre, snyggare, snabbare osv. Har aldrig kunnat ta ett djupt andetag och sagt till mig själv ; -Bra jobbat Angelica, du gjorde ditt bästa!
Just nu i mitt liv och i mitt arbete med mig själv, har det hänt att jag faktiskt känt mig stolt över mig själv. Jag kan inte längre gömma mig från mina rädslor, de som jag har kvar. Jag känner en kick av att utmana mig själv. Denna upptäckt är något helt nytt för mig och hade varit helt otänkbart för ett par månader sedan. Jag behöver bevisa för mig själv att jag kan, dessutom är det förbannat tröttsamt att vara så rädd för allt. Min erfarenhet säger mig nu att när jag utmanar mig ger de ofta positiva effekter.
Mycket i livet handlar såklart om att prioritera. Jag har nu insett att jag prioriterat åt skogen knasigt. Någon klok människa har sagt till mig att om man har ett stökigt inre, blir det viktigt att det yttre är ordentligt och "fint"! Det är ju skrivet rakt till mig. Alla timmar jag maniskt lagt i tvättstugan, eller tjatat på barnen att städa efter sig. När barnen var små hann de knappt leka färdigt förrän jag tyckte att de skulle städa undan legot. Jag hade gärna gjort allt på en gång om jag kunnat. Städat, handlat, tjatat, gjort läxor, spelat spel, bakat och firat jul. Tempo 190 km/h.
Tempot jag haft har ju också bidragit till att jag vunnit en sak till. Förutom att jag tjatat ihjäl barnen och sambon på att allt ska vara på mitt sätt, har jag ju också sluppit att reflektera. Reflektera över hur jag mår och vad jag vill, men samtidigt vara ödmjuk och vara öppen för hur andra vill ha det. Jag måste definitivt öva på att vara ödmjuk inför andra. Jag behöver ju inte veta bäst.
Ett viktigt steg för mig har varit att acceptera mina karaktärsfel. På riktigt. Ta det till mig. När jag accepterat detta, medför det att jag får ett lugn. Jag behöver inte hetsa upp mig för vad andra säger och tycker. Det tar bara onödig energi av mig, och jag behöver den energin till annat. Därmed inte sagt att det är lätt.
Ju mer jag öppnar ryggsäcken, desto mer förstår jag att jag aldrig kommer bli färdig. Det är dock ett spännande arbete och jag övar nu på att hantera mitt liv.
Jag tänker inte ge mig och jag håller på att få en ny kompis- mig själv!
Puss och kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar