Denna dagen höll på att gå åt pipsvängen!

Idag bjuder jag min bästa kompis på frukost! 

Mig själv!

Jag kan se det som en tur-att-du-kom-på-dig-själv- present till mig själv. 

Kl. 9 var jag hos min kurator!

På vägen dit hade jag tid att reflektera, vilket var tur. Omedvetet hade jag redan börjat fundera över vart jag skulle åka efter jag varit hos henne. Inbyggd stress, inte många dagar kvar innan jag inte styr över mina dagar igen. Göra! Vad måste jag göra! Stress! Inte många dagar kvar!

Så kom jag på att jag tänkte.

STOPP!
Jag har lovat mig själv att inte göra så.
Inte stressa iväg, reflektera, känn efter och ta det lugnt.
Efter en stunds reflektion kom jag på att jag skulle göra precis tvärtom. Jag hade samtalet med min kurator! På hemvägen handlar jag en god bulle. Hemma tänder jag 4000 ljus och gör i ordning en härlig frukost som jag nu bjuder mig själv på.
Denna dagen var på väg att gå åt pipsvängen!
Tur!
Eller kanske ett led i att jag faktiskt börjar lära känna mig själv och mina brister.
Hursomhelst känner jag mig väldigt nöjd med min insikt!

Dagen började jag med att göra yoga. Jag är med i en utmaning som går ut på att göra yoga i 40 dagar. Väldigt enkelt och jag bestämmer själv hur mycket tid jag vill/kan lägga på övningarna. Om du är nyfiken på att hänga med kolla in denna sidan, yogajona.se.
Jona är en fantastiskt inspirerande och härlig glädjespruta i mitt liv, så kolla in hennes hemsida.

I går kväll var jag hos en kollega på stickmöte. Härligt att träffa kollegor igen, allt kändes nästan som vanligt, vilket är bra. Det som var förändrat var jag själv. När jag satt där blev jag påmind om hur jag var då, innan jag blev sjuk. Alltså långt innan, då jag började stressa upp, straffa mig själv och vara destruktiv mot mig själv.
Jag vill tro, jag vågar nästan säga att jag vet, att jag har förändrats. Med hjälp av proffs, kompisar, min underbara familj men framför allt med hjälp av mig själv.
Ju destruktivare tankar jag fick om mig själv, desto mer började jag tycka illa om mig själv och desto mer viktigt blev det att upprätthålla min fasad utåt.

När jag satt där och samtalade med mina kollegor insåg jag att de nog tyckte att jag var samma person, medan jag minns hur det känns att hata sig själv och allt jag kommer ifrån. Jag blir min egna påminnelse av det jag inte gillar med mig själv.
Klurigt, jag förstår!

Alla dessa lager som ska upp ur ryggsäcken.
Jag behöver förlåta mig själv!
Förlåta mig för att jag hatat mig själv, utan att veta det.
Jag har inte varit medveten om att jag straffat mig själv.
Alla dessa lager!

Tänker att det också har med min förnekelse att göra förstås.
Jag har sedan barnsben förnekat. Syns det inte, så finns det inte.
Någonstans på vägen genom livet har förnekelsen då växt till ett förakt och hat. Lättast har varit att hata mig själv.

Ryggsäcken som pappa så snällt har packat ner till mig,
förakt, skuld, skam, lögn,
och ett ton hat som jag riktat mot mig själv, istället för mot honom.

Skönt att få upp det till ytan.

I går blev jag då bjuden på underbara vegetariska biffar och fantastiskt god sallad med en mängd goda ingredienser och gott bröd.

Till efterrätt serverade hon ananaspaj. Har aldrig ätit det. Fantastiskt, makalöst gott!

En läxa jag lärt mig angående min virkning är att jag inte ska vänta med att fästa alla trådar till sist. Herregud vad mycket trådar jag ska fästa!!!

I fortsättningen ska detta fästas efterhand kan jag säga.

Köpte nytt garn igår till nästa projekt. Jag hittade ett garn som är ganska tjockt. Jag tänkte jag skulle virka en poncho. Ska försöka rita mönstret så snabbt som möjligt.

Ska bara fästa 4000 trådar först!
En sak i taget!
Har därför inte tid att skriva mer nu, trådarna skriker efter mig.
Skriver mer i eftermiddag.
Puss och kram!