Våfflor och tankar kring pappa!

Äntligen!

Äntligen färdig med dessa mormorsrutor.

Har verkligen lärt mig en läxa, fäst trådarna efterhand!

Dagen har bestått av lite fix och don. Tom skruvade upp stora krokar till mina väskor. Blev bra tycker jag. Tycker det är svårt med väskförvaring, men tror det blir bra att hänga dom. Då ser jag vad jag har liksom. 

Före:

Efter:

Känns lite klent med väskor sen jag sorterade ut en del. Jag har verkligen tagit bort massor, både slängt och sålt. Det bästa med det är att jag nu får plats med nya!!

Till mellis åt vi obligatoriska våfflorna. Det är så gott!

Jag älskar att ha sirap på mina. 

Det har min pappa lärt mig.

Han lägger semlan i en skål med ljummen mjölk också.

Konstigt, jag vet!

Ibland kan jag inte låta bli att undra om han mår dåligt för hur han har behandlat mig och min syster. Förstår han vad han gjort? Hur han har förstört oss?

Känner han ånger?

Vi har ju aldrig pratat om hans sjukdom. Hur han mått, förutom när han grät när han var jätte, jätte, jag menar, jätte full. Ungefär som att han hade dödsångest.

Under en period när vi hade dålig kontakt, bodde han med en kvinna, som också var missbrukare, hon finns inte idag. En dag ringer hon mig hysterisk, hon skriker att pappa har hängt sig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Vi hade inte pratat på väldigt länge, ett par månader. Under den tiden förträngde jag nästan honom helt. Jag hade fullt upp med min egna familj, med två barn. Den enda gången jag tänkte på honom var när jag drömde mardrömmar om honom. 

Hon skrek alltså att han hängt sig. Jag uppfattade det som att han dött, men jag förstod sedan att ambulans-männen skurit ner honom, och att han nu låg på intensiven.

Jag minns inte så mycket mer av de veckorna, förutom att jag mådde vansinnigt dåligt. Mitt dåliga samvete höll på att ta livet av mig. Jag kunde inte förmå mig att hälsa på honom. Det gick bara inte. Jag pratade med sjuksystrarna varje dag. De berättade för mig hur han på nätterna hade det jobbigt, han hade delirium. Oftast låg han bältad, han var en fara för sig själv och andra.

Han hade krossat saker i halsen och när han efter lång tid, typ någon vecka, vaknade kunde han inte prata eller äta. Han åt genom en knapp på magen. 

När folk kom upp till honom på sjukhuset bad han de ta med öl eller sprit. De gjorde de så klart inte. 

 När jag pratade med honom i telefon, förklarade han för mig att han hade druckit whiskey, den kvällen. Det var enbart därför han hade försökt hänga sig. Det var whiskyns fel. Han menade att han mådde bra och att allt  bara varit ett misstag.

Jag vet att jag ringde till läkaren som hade hand om honom. Tänkte att jag nu hade min chans att berätta om pappas sjukdom. Jag gick på ganska hårt, minns hur jag kände att jag var tvungen för att slåss för pappas skull. Nu äntligen skulle han bli frisk. Han var ju hos läkare, tänkte jag. Ack så fel jag hade. 

Jag hade en vision om hur allt skulle bli. De skulle ha honom kvar på sjukhuset tills han var frisk nog att åka på behandling. Allt skulle bli så bra.

Läkaren lyssnade och tog in vad jag sa. Han skulle prata med pappa sa han. Pappa ville bara hem och så blev det. Läkaren menade att pappa mådde mycket bättre nu och att det skulle krävas mycket mer för att tvångsomhänderta honom, som jag föreslagit. Det var pappa som fick bestämma, så när han lärt sig svälja släppte de hem honom.

Det tog flera veckor innan jag vågade träffa honom. När jag såg honom kliva ur bilen, det var innan de tog hans bil, höll jag på att ramla omkull. Han hade gått ner tjugo kilo och han såg ut som ett lik. Jag kände mig som när jag var liten.

Det är det som är det märkliga.

Pappa kan alltid få mig att känna mig som en liten flicka igen. Inte på ett positivt sätt, utan som en vettskrämt rådjur. Hjärtat bankar ur kroppen.

Allt var whiskyns fel.

Därför undrar jag hur han tänker kring allt. Tänk vad han varit med om. Långt, långt där inne någonstans borde han ändå känna något, eller?

Vet inte varför jag kom på detta nu!

Funderade bara på hur han tänker ibland!

Puss och kram!