Det var inte mitt fel!

Ni som läst min blogg vet ju att jag är smått kokko i huvet.

Från då till nu är stor skillnad,

men jag är inte i mål på långa vägar.

Nu, med hjälp av professionella insatser, har jag nu något att jobba mot.

I jakten på att slippa allt det dysfunktionella i mitt huvud!

Att med hjälp av min psykolog få kontroll på mitt självhat. 

Jag får ofta höra att jag verkar så stark, och att jag är glad (förutom av dom som jag bor med, vänner inkluderat)!

Folk har inte en aning.

Tydligen inte jag heller!

Jag har spelat den rollen så starkt att jag trott på den själv.

Har sett mig som en utåtriktad, glad tjej med ordentligt skinn på näsan. 

En sån som man inte sätter sig på.

En sån som vet vad hon vill.

En sån som har koll på sina känslor, (ofta mest arg)!

Att jag nu hittat en liten, osäker tjej, som varken vet ut eller in, känns omvälvande minst sagt.

Att min bakgrund skulle påverka mig så mycket, har jag på riktigt inte fattat.

På riktigt. 

Att jag heller inte bär skuld och att det inte är min hemlighet, behöver jag heller inte gå och bära på tydligen. 

Det låter klyschigt, men jag har liksom inte fattat att det är det jag gått och burit på.

Jag fattar inte det helt än, håller inte helt med min psykolog.

Inte än.

Det är för svårt att ta in.

När jag levt efter den devisen i hela mitt liv,

tar jag inte bort det i en handvändning.

Som jag var inne på innan, 

spelade jag spelet så jag trodde på mig själv.

Jag spelade den jag ville vara, inte den jag var.

I spelet ingick att vara lagom dramatisk, intressant, ett stort ego och jag reflekterade aldrig över att jag inte grät.

Aldrig förutom när jag hade druckit. Då kom det.

Oftast visste jag inte ens om anledningen till gråtfesten.

Kunde ulk- och fulgråta, helt plötsligt. 

Otröstlig.

Det har jag även gjort nu.

Men hos min psykolog.

De första sittningarna hos henne skämdes jag nästan.

Jag grät som ett barn.

Hon ställa en fråga, sedan var det igång.

Efter ett par gånger av ulkande,

ville jag inte gå dit mer.

Jag orkade helt enkelt inte gråta mer, det gjorde för ont.

Men plikttrogen som jag är, gick jag dit.

Det tackar jag min lyckliga stjärna för idag.

Idag gråter jag av olika anledningar, ibland kan jag tom se fördelar med att ”lätta” på trycket.

Märklig känsla.

Idag har jag kontakt med den lilla flickan,

hon som inte förstår vad som händer med henne.

Jag tycker synd om henne,

vill krama om henne,

vill säga att allt kommer att ordna sig.

Rädslorna kommer hon att kunna identifiera,

så dom bleknar.

Det var inte hennes fel!

Inget var hennes fel!

Mörket blir inte så läskigt längre!

Min uppgift nu är att koppla hop dessa två.

Den lilla flickan med mig själv!

Jag är flickan!

Det var inte mitt fel!