Vad är det som gör att jag tycker helt orimliga saker om mig själv.
Min psykolog säger;- det är som om...!
Ja, det är som om att jag inte är värd det som jag har.
Det som jag varit delaktig att skapa,
och som jag inte skulle kunna vara utan.
Vi pratar också, läs jag pratar och hon lyssnar, om självskade beteende.
Tankar:
”Sluta överdriv, Angelica, du bara hittar på”!
”Du ska alltid vara så förbannat märkvärdig”!
”Det är inte dig det är synd om”!
”Det var inte så farligt”!
”Det finns fler som det är mer synd om”!
Tankar som ibland känns verkliga men ibland påhittade.
Tycker jag verkligen så?
Jag både vet och vet inte.
Den lilla flickan är i konflikt med den vuxna jag.
Den vuxna jag sätter allt till sin spets och använder mina barn som bollplank.
Skulle jag kunna göra så mot mina barn?
Begär jag av dem att bevara hemligheter som endast är mitt ansvar, som mamma?
Självklart inte.
Får de prata med andra vuxna om saker som händer i vår familj?
Självklart.
Jag behöver verkligen ta den inre diskussionen med mig själv,
med stöd av min psykolog, då jag är orimligt hård mot mig själv.
Detta vet mitt intellektuella jag, men inte mitt känslomässiga jag.
Jag hittar också på att jag bara söker uppmärksamhet,
som om (älskar som om, tack Gunilla) att jag är rädd för verkligheten.
Vi (jag) har också kommit fram till att jag är rädd för att vara arg på pappa.
Jag kan vara, och är, arg på mina barn, min man,orättvisor och annat i min närhet, men den som gjort mig mest orätt kan jag inte vara arg på.
Då skulle jag ju vara lika illa som de, när jag var liten, var arg på honom.
Det var ju som om att det var han och jag, ett team, mot de som var dumma mot honom.
Alltså skulle jag då svika honom om jag skulle ens känna känslan av att vara arg på honom.
Det var ju honom det var synd om liksom.
Pappa och jag var jämställda!
Vi delade ansvar.
Jag kan ärligt säga att jag trodde att mycket hemskt som hände, som jag knappt själv kan sätta ord på,
berodde på hur jag var.
Alltså dålig.
Jag kan idag inte förklara varför jag är så dålig,
jag bara vet det.
Förstår att det låter sjukt och det är det,
men jag har precis börjat lufta detta med mig själv.
Allt detta självhat som bubblar upp.
Det kommer liksom inifrån.
Det hjälper inte att någon säger något snällt eller så!
Det är en självklar känsla, lika självklar som att jag är född med brunt hår och blåa ögon.
Nu måste jag lära om på något sätt.
Jag är dock oförmögen att veta hur!
Är så tacksam att ha min psykolog som förhoppningsvis ska uppmuntra mig att hitta verktygen jag behöver.
Verktygen att hitta ett sätt för mig att kanske till slut tycka så illa om mig själv.
Det positiva med eländet är att jag är duktig på att stänga av känslorna, vilket jag behöver göra oftast.
När det blir för intensivt stänger jag ner.
Ett sätt att inte låta mig förstöras.
Nu har jag gnällt färdigt.
Tack.
Nu tänker jag njuta av min lediga eftermiddag.
Håller just nu på med ett litet virk-projekt!
Ha en underbar lördag mina vänner!
Sat nam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar