När livet vänder på en fem-öring!

Tvära kast kan man lugnt säga.

I stillhet viker jag omsorgsfullt de få plagg jag vågat köpa, ett par fina blåa jeans, ett par svarta jeans och ett par jeansshorts. Klappar dom lite extra.

När jag "gömmer" dom längst bak i garderoben, minns jag hur lyckling jag var när jag fick hem dom.

Minns med fasa de andra plaggen jag hade, minns hur dom inte alls var min stil.

Att jag då, förra gången, fick byta stil.

Det slapp jag nu.

På ett dygn har magen gått från spänd kula, där under valken, till bara valk.

Idag känner jag inte livmodern tydligt längre.

Det som lever kvar nu,

är sviterna av en ganska brutal och desperat behandling med ultraljuds pinnen.

Ett frenetiskt sökande därinne.

Jag vet att jag tänkte på Rachel när jag låg där.

"Tänk om jag inte ser den"!

Men jag behövde inte oroa mig.

Det var tydligt.

Ett svart område var allt jag såg.

"- Där är livmodern, nästan viskade läkaren."

Då förstod jag.

Där fanns ingen bebis.

Men varför slutar han inte då, tänkte jag, när letandet fortsatte.

Det började nu göra ont.

Han börjar prata om att han inte ser ett foster i livmodern, men att han också vill utesluta ett foster utanför livmodern.

Jag fattar ingenting.

Jag har alltid tänkt att det systemet är slutet, på något vis.

Han mumlar vidare på, om hur viktigt det då är att hitta fostret som ligger utanför, då det annars kan bli livshotande för mig.

Inte ens den informationen gör att jag riktigt fattar.

Visst har jag hört talas om utomkvedshavandeskap,

men hallå!

Det gäller ju inte mig va`!

Det gör det ju aldrig med något, tänker jag.

Likväl som att jag aldrig kommer att vinna dom där miljonerna på Bingolottto,

kommer heller aldrig sådant här drabba mig.

Att gå tolv veckor,

att glädjas,

att förväntas,

att hemlighetsmakas,

att tydligt känna hur kroppen förändras,

att få se och känna glädjen när man berättar för familjemedlemmar,

att så smått börja botanisera runt i en barnvärld som vi lämnat för många år sedan,

att när man lägger sig på kvällen- tänker sönder hjärnan och undra vad det är som ligger därinne,

att börja längta,

för att på ett obehagligt förnedrande sätt få veta att där inte är något foster.

Vill förtydliga att det förnedrande sättet då blir att man ligger i den totalt utblottade stolen, där man ser vad jag åt till frukost.

Hur förhåller man sig till detta?

Det gick inte att ta in.

Nu ett dygn senare,

har jag tagit in det.

Ganska snabbt kände vi att det måste ha varit något fel, 

att det inte var friskt.

Att det var bra att kroppen stötte bort det.

Förmodligen en efterkonstruktion, men nog så viktig för oss.

Det blir som ett mantra.

Något måste varit fel.

Redan nu idag känner jag mig mindre gravid.

Små saker som gör det.

Inatt kunde jag ligga på mage,

vilket jag inte kunnat de senaste veckorna.

Älskar att sova på mage!

Däremot känner jag en oro.

En oro över hur det blir nästa gång,

jo, för vi hoppas det blir en nästa gång.

Jag vill absolut inte gå tolv veckor i "onödan" igen.

I mina andra graviditeter har jag inte haft blödningar alls,

och den jag haft i denna har inte varit missfalls-blödning.

Därför kan ju inte fostret ha utvecklats, eftersom att inget har kommit ut.

Imorgon ska vi tillbaka till KK och ta nya prover.

Då hoppas jag verkligen att gravidhormonet gått ner,

så det inte ligger en liten bebis och skramlar i någon hörna i buken.

Där får den liksom inte ligga.

Så håll tummarna med oss,

att kroppen löst detta själv.

Vill slippa operation!

Puss och kram.

Sat nam!