Clowner hit och dit.
Överallt.
Rubriker som ska stressa fram känslor och nyfikenhet.
Dessa, för mig, sjuka bilder av onda clowner fyller flödena.
De fyller en alldeles för stor plats på min näthinna,
tar alldeles för mycket energi av mig.
Jag tänker alldeles för mycket på dom,
blir alldeles för rädd.
På allvar.
Blir rädd på många sätt.
Tänker på vilka skador Isse fått om han träffat på en som skulle skrämma honom lite.
Vem det är och vad syftet är,
blir sekundärt.
Skadorna blir förödande.
Det är inget jag tror,
det vet jag.
Det är bara ett barn.
Resten av barnen och de vuxna,
mig själv inkluderad.
Tänk vilka följder detta kan få.
Usch.
Bort med clownerna!
Hade en diskussion med en kollega,
då vi pratade just om vilka nötter som hittar på sådana här saker.
Förr hade jag tyckt, spöa skiten ur den som gör det.
Ryktena går ju att det även är unga som gör detta.
Då tänker jag direkt på min egen tonåring,
som ju själv tycker han har koll på allt.
Men det han inte kan i alla lägen,
är ju att förstå konsekvenserna av allt handlande.
Alltså, jag menar att det kanske inte tänks på hur illa detta kan påverka andra.
Och tänk, tänk om det är så att någon betydelsefull, någon av de coola, tycker att man ska hitta på något som inte känns riktigt bra. Men samtidigt känns det bra att ligga någon cool till lags.
Coolhet, tufft klimat, känsla av att vilja ha en plats i gänget och en smula impulsivitet blir bensinen som tänder raketen, den mörka fläcken i samvetet som viskar att det är fel, blir askan som ligger kvar på marken.
För mig är det inte enkelt.
Som någon sagt,
bakom varje våldtäcksman finns en mamma.
Nu är ju inte det samma sak,
men för mig finns det fler sidor av myntet.
Vi kan som föräldrar och vuxna göra rätt och vara bra förebilder,
men det kan ändå fucka upp sig.
För en tid sedan var jag på en av kommunens föreläsningar.
Rubriken var typ; Barns anknytnings tjutifräs någonting.
Den psykologen sa så många bra saker.
Bla, förklarade hon om hur föräldrar ofta blandar ihop barnens egenskaper med sin egna förmåga i rollen som förälder.
Alltså så här, hon har under många år haft kontakt med småbarnsföräldrar genom olika grupper.
Hon beskrev två mammor.
Den ena hade en flicka, (psykologen tyckte absolut att det bara var en slump att det handlade om en flicka och en pojke).
Mamman som hade flickbebisen satte henne på golvet med lite klossar.
Där satt bebisen lugnt och lekte med klossarna.
Parallellt har vi då mamman med pojkbebisen, som hängde i gardinerna typ.
Pojkmamman var stressad och försökte få bukt på sin son som klättrade överallt.
Flickmammans menande blick mot pojkmammans svettiga och stressade.
Det psykologen ville ha sagt,
var att det är lätt att tro att man som flickmamman, lyckats och då följaktligen misslyckats med den busiga pojkbebisen.
Medan hon menade att barnen är sina egna och har sina egna personligheter.
Att flickmamman då gett sig kredd i onödan och att pojkmamman inte alls misslyckats.
Det kändes så klockrent.
Psykologen menade också, med glimten i ögat att det inte var förrän hon fick sitt tredje barn, det började ordna upp sig.
Summa summarum:
det blir inte alltid som man tänkt sig,
samtidigt kan man inte vara för hård mot sig själv
eller andra föräldrar.
Det är så enkelt att såga någon när man inte vet.
Lite så spånade jag ikväll.
Avslutar med en liten fikabild från förra helgen!
Ha en skön helg alla!
Satnam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar