Trombicar och stickprojekt!

Så länge sedan jag skrev att jag inte vet var jag ska börja!

Kanske ge er en inblick i hur det är med en tvångig tonåring, som absolut måste testa allt som finns i vuxenvärlden, men som inte riktigt reder ut det. Där jag, som mamma, ber till Gud att han inte får allvarliga konsekvenser, och att jag själv hela tiden kastas mellan att jag vill skydda honom från allt, till att man faktiskt lär av sina egna misstag!

Eller kanske ska jag börja med den andra ungen, som inte han heller har det så lätt på olika plan, i tre månader nu har haft uppror i sin kropp i form av alldeles för låga värden av trombocyter. Trombocyter är de små grejerna i kroppen som gör att om en blödning uppstår på eller i kroppen, är det deras uppgift att transportera sig dit och se till att blödningen stoppar. Han har alltså inte tillräckligt med trombicar, som vi nu kallar dom.

Just nu är dom så låga att han inte ens kan gå i skolan, han kan inte sporta, inte cykla. Ja, ni förstår. Han får inte utsättas för risk att skada sig helt enkelt. Detta gör att han är väldigt låg och mår ganska dåligt, såklart. 

Hans kropp är full av ilskna blåmärken som ömmar och han har ständigt blåmärken efter strumpor och skor. Vidrigt.

Testresultatet från dagens provtagning väntar vi på med lite extra oro, då vi hoppas på att de ökat lite, lite, annars riskerar vi att bli inlagda.

Annars kan vi fokusera på det i mitt liv som jag njuter av,

nämligen stickning.

Roligt är att det känns som att jag stickat i hela mitt liv, 

men att när jag träffar gamla vänner blir förvånade över att jag gör det.

Det har blivit en så naturlig del av mina händer, att alltid ha fingrarna på ett projekt,

att jag bara tar det för givet.

Alla timmarna av träning har nu börjat ge resultat,

och jag börjar så smått bli nöjd med vad jag åstadkommer.

Måndagar är min allra heligaste dag på veckan, 

då är det nämligen stickcafe.

Jag har gått dit i tre månader nu och det ger mig så otroligt mycket.

Det låter kanske knasigt, men jag kan släppa allt (nästan).

Få en stunds lugn och ro, 

där bland alla garner, stickor och glädje.

De kloka och erfarna kvinnorna (för hos oss är det tyvärr bara kvinnor) lugnar mig när jag sliter mitt hår och blir sur för att det inte blir som jag tänkt mig. 

Tro mig, när jag säger att det är tålamodsprövande och tidskrävande att få något vettigt ur händerna.

Förutom hit- och dit projekt började jag att sticka vantar. Härliga ullvantar i flerfärgsstickning.

Minns inte hur många vantar jag drog upp, men envis som jag är lärde jag mig av mina misstag.

Viktigt också har varit att lägga ifrån sig och sura en stund, för när jag sedan tar upp det så har jag fått ny energi att göra det bättre.

Som tur var hann jag ta ett foto på en av de hundra vantarna jag drog upp:

Ändå beundransvärt att jag fortsatte, trots att jag visste att det inte blev bra. Förnekelse kan man säga.

Efter regn kommer solsken, sägs det ju, så här blev några som kändes lite bättre för själen:

Mitt sista stora projekt blev klar med häromsistens. Den islandströjan har jag faktiskt, tro det eller ej, använt ett par gånger redan. 

Då jag är hyperkänslig mot sticksigt direkt mot huden, valde jag bort ullgarnet, och valde istället ett raggsocksgarn som blev bra tycker jag.

Tänk nu på att bilden är tagen när jag är osminkad och har  halsfluss, som gjort att jag inte ätit ordentligt på tre dagar, så ignorera den bleka och blåaktiga modellen, tack.

Lägg också märke till min trotjänare till höger i bild, som så fort jag reser mig ser det som sin plikt att följa med och se så att jag är okej. Gärna in på toaletten också.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg, 

men så blir det ju ibland.

Tänker att jag ska lägga in fler projekt-bilder senare!

Blogga är ett så roligt sätt att dokumentera på.

Ha en skön dag!

Puss och kram.