I tre månader har jag fruktat! Inatt hände det.

"Om det är så att han börjar blöda någonstans, då behöver ni åka in akut"!

Detta har vi hört sedan i januari,

sedan trombocyterna låg på under fem.

Risken att de inte får stopp på en eventuell blödning har varit ett av de största hoten i tre månader,

följt av en mini-mini-mini risk för hjärnblödning.

Men dock en risk.

I förrgår sjönk dom än en gång till under fem.

Läkarna tänker sig att låga värden kan vara ett tecken på något annat,

att det är ett symtom på något annat.

Itp är en autoimmun sjukdom, om jag fattar det rätt.

Jag har funderat på detta i tre månader, läst på och funderat lite till.

Funderat och frågat läkaren vid vårt regelbundna besök var femte vecka.

Många frågor, få svar.

Svaren blir "förmodan, eller antagligen", 

men inga konstateranden.

Jo, det enda som är konstant är värdena.

De går upp och ner,

precis som hoppet och humöret.

Det svåraste är att förhålla sig till "antaganden och förmodan",

att känna det som om att vi bara kan vänta.

Vänta på att något ska hända.

Igår hände det som jag gått igenom tusen gånger i huvudet.

Strax innan midnatt började spontanblödningen ur näsa och svalj.

De få gånger jag varit i paniksituationer har paniken hjälpt mig att bli lugn och fokuserad.

Lösningsfokuserad, 

så även denna gången.

"Vid blödning ska ni ge honom två av tabletterna, och åka in akut"!

Denna gången var vi som tur var två vuxna hemma, 

vilket jag alltid har en mindre stress för att inte vara.

Denna gången tyckte öron, näsa, halsläkaren att han kunde se ett hål i näsan.

Blödningen upphörde av sig själv och han kunds "fixa" till hålet. 

Denna gången.

Att min kropp värker efter att suttit på en stol hela natten är jobbigt,

men att jag inte vet vad som händer med min uppenbarligen sjuka son,

det har jag otroligt svårt att förhålla mig till.

Den oron suger musten av mig,

äter upp mig inifrån.

Orkeslös och ledsen.