60 åring!

God morgon på er!

Fick precis en påminnelse från min kalender i datorn. Den påminde mig snällt om att pappa fyller 60 år i morgon.

Ångest, klump i magen direkt.

Varför kan vi inte ha en vanlig relation, varför måste han ha denna äckliga och vidriga sjukdom?

För mig är inte aprilskämt ett dugg kul. För mig är första april ångest och en deprimerande påminnelse om en dysfuntionell familj. En familj där vi inte åker iväg till Thailand en vecka för att pappa fyller 60 år.

Skiter i resan, tro mig, det gör ont bara. Det gör så ont att inte vi har en födelsedagsmiddag åt familjefadern som alla ska ha respekt och se upp till. Som ska vara en förebild och vad jag kan förstå, känner döttrar att de inte kan leva utan sina fäder. 

I smyg kan jag ju vara ledsen att han inte lyckades hänga sig, för sin egen skull. Då hade han sluppit sitta i sin ensamhet på sin 60 års dag.  Jag säger det bara i smyg, för så får man inte tänka om sin pappa, tror jag. Det är så mycket som jag inte förstår, sånt som ska vara normalt.

Idag älskar jag min pappa.

Kan inte hjälpa det.

Vet att jag inte borde det. 

Men jag älskar honom.

Kan inte säga det till honom, det gör för ont.

Skickar det i en tanke bara, 

och hoppas på att den kommer fram.

Hoppas att han i ett annat liv förstår.

Det gör för ont.

Vet inte vad jag ska göra åt klumpen i magen!