Får barnen vara med i familjen?

Nu sitter jag själv igen.

Bortvald.

Med mitt eget lördagsgodis.

Det låter som om jag är bitter, det är jag inte.

På ovanvåningen umgås barnen och kusinen ska sova över.

Såhär tänkte jag att det skulle bli, när barnen var små.

Mysigt när de blir äldre och kan umgås med sina kompisar och vi får tillbaka tv.

Så tänkte vi. 

Inser nu att jag inte vill ha tillbaka tvn. Tycker mest där är skit faktiskt. 

Tur jag har datorn.

Tar ett avsnitt till av "Djävulsdansen", ett strålande program som handlar om medberoende. Det gick på svt för länge sedan, det är jag som vanligt är lite trög.

Det är skönt att se hur fungerar även i andra familjer. 

Jag behöver verkligen bli bättre på att urskilja vad som är mitt medberoende och vad som är jag. 

Idag hade jag en diskussion med min vän, ni vet, hon med alla barnen. Vi hamnade i en diskussion om hur enkelt det är att slå ifrån sig sina problem i sin egen familj. Om någon som läser min historia, kan tycka att -vad skönt, så har inte vi det i alla fall. Men att barn ändå kan fara illa. Barn kan ändå känna sig utanför, kanske inte vara delaktig i familjen eller kanske gör föräldrarna skillnad på barnen.  Barn som får olika förutsättningar. 

Det känns som att det är för enkelt att hamna i en neråt-spiral. 

För egen del vet jag hur enkelt vi har kommit snett under tiden vi höll på att utreda vår ena son. Innan vi hade läst på och lärt oss om hans funktionshinder gick det ut över alla. Det är fruktansvärt enkelt. Vi har haft väldigt god hjälp av bup och har lärt oss vikten av att barnen får komma till tals och sätta ord på sina känslor! Ändå är det inte enkelt. 

Jag vill verkligen inte få känslan att barnen inte tycker vi ställt upp för dom. Det är så viktigt för mig. Det är nog den där ensamheten jag kände som barn som spökar igen. Barnen ska vara bortskämda med närvarande föräldrar och att få ha en stor roll i familjen. Det är en självklarhet att vi sitter tillsammans och äter middag. Då skapar vi ett vi. 

Det var lite tankar jag hade om livet. Det är alltid enkelt att påpeka andra som gör fel, svårare att se till sig själv och försöka ändra på det som är fel. 

Nu tycker jag att vi alla funderar på hur vi har det, kan vi göra något för att våra barn ska må bättre? Behandlar vi våra barn likadant? Har barnen samma självklara roll i familjen? 

Hörs i morgon.

Puss och kram