Funderingar kring att börja jobba nästa vecka!

Hej på er igen!

Känner att jag var tvungen att skriva ett par rader igen. 

Funderar på att jag i morgon går in i "sluta vara sjukskriven"-veckan.

Känner mig till och med lite redo att börja jobba.

Jag känner att det ska bli så roligt att träffa alla barn och föräldrar, och inte minst mina kollegor.

Jag har en ny kollega som jag "lämnade i sticket", när jag blev sjukskriven. Har jobbat med henne tidigare och har verkligen sett fram emot att hon ska börja hos oss. Nu har hon varit där i tre månader.

Det ska också bli spännande att se om jag känner mig förändrad. Om jag märker hur mycket jag jobbar med mig själv och mina karaktärsfel. Kommer jag bära med mig min andlighet? Kommer jag hantera stress, för att inte bli sjuk igen. Frågorna är många och svåra att svara på, men samtidigt måste jag nu gå vidare. 

Jag har ju älskat mitt jobb.

Anledningen att det inte gick att jobba mer var ju för att hela jag gick sönder. Hela mitt liv. Inte bara jobbet. Jag och Tom pratade om skillnaden häromdagen. Han förstod inte heller hur sjuk jag var.

Skärp dig tänkte han innan han förstod. 

Jag har heller aldrig förstått, när någon försökt förklara hur det känns. Jag har också tänkt, skärp er. Ta tag i ditt liv. Ett tecken på svaghet.

Men vilken skillnad!

På ett konstigt sätt är det ändå det bästa som hänt mig.

Som jag skrivit tidigare, tyckte jag inte särskilt mycket om mig själv innan. Det läskiga är att jag inte visste om det direkt. Det har legat och pyrt under ytan liksom. Just det där jag skrev om igår, att det är enkelt att påpeka andras fel, men jobbigt att se mina egna. 

Känner att jag nu har ganska bra koll på vad jag behöver jobba på. Det bästa är att jag slipper låtsas att jag är perfekt, eller lever ett perfekt liv. Är trött på att jaga det perfekta livet. Varje dag tackar jag Gud för att jag har två fina barn som var och en är knasig på sitt sätt, precis som jag och Tom. Jag tackar även Gud för att jag har en underbar man bredvid mig, trots att jag bara är jag nu. Jag har också ett fantastiskt nätverk av kompisar som jag kan ringa när som helst. Jag har också vunnit min syster på köpet. Nu blir vi syskon och inte en dålig påminnelse om en tragisk barndom. Vi skapar fina minnen tillsammans nu. Och så har jag min fantastiska mamma. Hon är en stor förebild och hon vet allt om mig. 

Tänk vilket fint liv!

Men det är inget som är bestående. Allt detta jag har behöver jag jobba på varje dag. 

Det gör jag genom att be om ursäkt när jag sagt eller gjort något dumt, eller sårat någon.

Jag berättar för mina barn varje dag att jag älskar dom.

Jag reflekterar varje dag hur jag ska bemöta just denna dagen, och få ut det bästa av denna dagen.

Jag ber till Gud!

Funderar över sådant som är viktigt och inte bagateller!

Det viktigaste av allt, jag lyssnar på mitt inre!

Allt detta gör väl att det kommer att gå bra att börja arbeta? Visst?

Det tror jag.

Tack för ordet!

Puss och kram.

Natti natti!