Denna bilden tog jag idag.
Ser ni att rapsen håller på att blomma?
Det är helt makalöst.
Trots att det känns som att våren snart är här,
känns det inte som att rapsen snart ska blomma.
Är det inte tidigt,
eller är det jag som glömmer?
Tar ju bara någon vecka så är fälten bländande gula,
att det nästan är för vackert.
Det gör nästan ont,
så vackert.
Idag har jag varit tröttare än vanligt.
När vi slutade (jag och min lilla praktikant) idag
åkte jag hem och somnade bums på soffan.
Isac väckte mig efter en och en halv timme,
och undrade när vi skulle börja laga mat.
Han var hungrig.
Under tiden vi lagade mat tillsammans berättade han att de pratat om mobbning i skolan idag.
Det är så bra att de ger eleverna en eftertanke.
Tycker att det är så svårt med sådant där.
Jag tänker att de alla är barn, även de barn som mobbar.
För ett tag sedan fick vi mail från skolan.
Emil hade varit med och varit taskig mot en tjej i sin klass.
Tydligen har denna tjejen varit utsatt tidigare.
Jag får gåshud när jag tänker på det.
Känslorna jag fick när jag läste brevet.
Arg, ledsen, skam. upprörd.
Mailade omedelbart tillbaka och bekräftade att vi tog det på allvar och inte accepterade detta och att vi skulle prata med honom.
När vi satt ner och pratade i lugn och ro, berättade han att han varit med och sagt dumma saker till henne. Att det var första gången han gjorde det. Vi skällde, lyssnade och var ändå lugna. Han bryter efter en stund och förklarar att han ville göra det för att få vara med just de grabbarna som gjorde det, förstod vi inte det. han ville vara som dom. Vad skulle han annars göra på rasterna? Hoppa hage? Hoppa hopprep? För honom handlade det om att bli accepterad. Bland just de killarna.
Självklart förklarade vi att han inte fick göra det på någon annans bekostnad, hur hade det känts om det var han själv som blev utsatt osv!
Han vet ju.
Han kan det.
Men det gav ändå en eftertanke tycker jag.
Det tysta klimatet som råder.
Att ätas eller att äta.
Heter det så? Haha. Nu gör det det.
Men allvar.
Det är ju tydligt egentligen.
Emil kommer från en liten, liten skola på landet.
Där alla kände alla.
Vad vi vet, fanns det ingen som blev utsatt för mobbning.
Att barn bråkar eller inte går ihop är en sak,
men att en blir utstött eller utfryst märks på ett annat sätt på en liten skola, tror jag.
När Emil kommer till denna klassen vill han givetvis hitta sin plats.
Bland de tuffa killarna.
Då gör han vad som krävs.
Jag menar absolut inte att han blev tvingad eller kanske inte ens särskilt påverkad.
Men uppenbarligen kände han att han behövde bevisa något.
Vi försökte också förklara att han får ta ansvar för sina egna handlingar.
Spelar ingen roll vad som låg till grund för vad han gjorde, nu gjorde han det han gjorde och det var inte okej.
Han vägrade att berätta vem tjejen var och vägrade berätta vem killarna var.
Det känns för djävligt rent ut sagt.
Vi hoppas att det aldrig händer igen.
Där känner jag också en maktlöshet.
Skolan har all makt,
och information.
Eftersom att Emil aldrig berättar hemma,
även om han blivit utsatt för något.
Det är så känsligt, tycker jag.
Det är en tuff värld i skolan,
det vet jag ju själv.
Jag kommer väl ihåg hur viktigt det var att passa in.
Herregud!
Det var ju viktigare än något annat!
Allt ifrån kläder, åsikter till att hänga med "rätt" folk!
Annars kunde man ju lika gärna lägga sig ner och dö på en gång.
Kommer ni ihåg?
Så var det säkert inte för alla,
men för mig var det så.
Så på ett sätt förstår jag Emil,
men jag accepterar det inte.
En helt annan värld.
Ett minfält där ett snedsteg kan få katastrofala följder.
Men hur gör vi då när barn mobbar?
Min son har ju mobbat?
Tro mig att jag skulle göra vad som helst för att de aldrig ska hända igen.
Trots detta kan jag inte göra mer än vad jag gör.
Prata och prata och prata.
Ibland känns det som att jag pratar hål i huvudet på mina barn.
Men i detta fallet vet jag inget annat.
Det är verkligen en öm punkt,
som gör ont att tänka på.
Jag hoppas och tänker att det blir bra en dag och hoppas det gör någon nytta med allt pratande.
Nu har vi ätit den obligatoriska tacosen,
fast hos oss är det fajitas.
Efter en snabb tur upp till Ica ligger jag återigen i soffan och njuter.
Njuter av att det är fredag kväll.
Njuter av att jag i morgon tänker ha sovmorgon.
Så härligt.
Vad gör ni en fredag som denna?
Kärlek till er.
Puss och kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar