Hej finisar!
Ännu en lååång dag till ända!
Mitt i dagen någonstans kände jag att det var dagar som dessa som gjorde att jag blev sjuk.
Inte för att jag inte gillar att vara i farten,
missförstå mig inte.
På ett sätt är det en sjuk bekräftelse när man har klockat hela dagen, i typ tusen steg.
Såhär har jag gjort idag;
Tre kunder under dagen,
mellan det ut med hund och lunch,
snabbsusa (tänkte jag, vägarbete och olycka förstörde mitt snabbsus) in till Trelleborg för att lämna hundmat,
in på jobb för ett snabb-besök då vi hade sommarfest,
iväg på ett må-bra möte,
hem och gå ut med hunden,
såga planka,
mat och nu,
nuuu,
lugn och ro.
Känner mig lite såhär;
Tycker helt klart att det ju som sagt kan vara kul när dagen är så tight,
men också skönt när den är över.
Känner att det är störigt att jag inte hunnit träna,
men det har varit omöjligt idag.
Hoppas att jag får till det imorgon.
Såga planka!
Ja nu kör vi old-shool.
Har hört enda sedan barnsben att man ska ligga hårt när man har ont i ryggen, att folk låg på plankor.
Nu kör vi den varianten hemma hor oss också.
Tom har bestämt sig för att lyssna på en man som han fått förtroende för.
Det gäller liksom att välja, eftersom att alla säger olika.
Nu har han fått hårda direktiv och är redo att följa dessa.
Som tex att sova på en planka.
Just nu är det både fram och tillbaka.
I förrgår stukade han till foten, så nu har vi två skador att ta hänsyn till.
Hans onda i rumpan ner i benet har idag varit värre, ryggen oförändrad vad jag vet.
Hans gubbe har sagt till honom att strunta i att ta tabletter,
vilket jag tycker känns skönt.
Tycker ju inte att man ska lösa smärta genom att trycka i sig morfin.
Det känns inte så sunt,
men då får han ju också mer ont.
Alltså lätt för mig att tycka, eller hur!
Vidare gör det att han inte sover på nätterna.
Trots detta ler han, kramas och försöker vara positiv.
Han kämpar varje dag för att försöka bli bättre.
Imorse tog han bilen till verkstad för att den skulle bli servad.
Han körde in den,
gick omkring någon timme innan han kunde hämta bilen och köra hem.
Allt detta med så mycket smärta.
Nä, han är verkligen min vardagshjälte!
Jag blev idag påmind om hur skört livet är.
Hörde om en kvinna som fått en hjärnblödning och svävar mellan liv och död.
Igår såg jag och Tom på tv om någon som var sjuk eller nåt,
minns inte riktigt.
Med dessa påminnelser känner jag mig tacksam över hur bra jag har det.
Hur frisk jag är nu.
Inte bara fysiskt utan även psykiskt.
Vi lever och får se våra barn varje dag.
Våra problem är ingenting.
När jag töntar mig och dansar balett över golvet samtidigt som jag sjunger opera,
och Tom tittar på mig och önskar inget annat än att kunna göra så också.
Kunna röra sig.
Kunna sätta på sig strumpor själv.
Just nu här,
i soffan,
är jag så tacksam.
När jag tänker så,
känns det som att jag kan klara nästan allt.
Just nu stressar jag upp mig för min firma.
Vet inte varför egentligen,
för inget har förändrats.
Jag tror det grundar sig i bla ett samtal jag hade med tjejerna i helgen.
Jag blev då påmind över hur lite koll jag har på min bokföring osv.
Har kollat upp lite och fått lite tips.
Planen nu är väl att sätta mig in i programmet.
Just nu vet jag inte om jag bara går back liksom.
Spännande!
Slänger in en bild,
tagen precis utanför mitt jobb.
Det luktar magsikt kan jag säga.
Sov gott,
Puss och kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar