Plus och minus!

Just nu känner jag mig såhär!

Som oftast kommer allt på en gång.

Ett plus som inte heller denna gången bar frukt, utan bara tolv veckor av väldigt illamående och omställning av kroppen för att sedan abrupt avslutas med en behandling. En behandling som inte alls är olik en vanlig förlossning på många plan, men som enbart bjuder på klumpar, värkar och blod.

Jag undrar återigen över varför vi inte pratar om det? Alla graviditeter som inte leder till ett barn utan som leder till en känsla av misslyckande, ledsamhet, en tomhet och ett stort varför. Jag kan inte heller blunda för att jag ju i december fyller de där fyrtio åren, och det är ju allmänt känt att små embryon gärna inte hänger i fyrtioåriga livmodrar om de får välja någon annan!

Hur som helst gjorde jag som jag alltid gör.

Jag sväljer hårt, blir iskall och stoppar snabbt undan varenda liten tår som skulle vilja komma ut. Nej nej, här ska först fixas. Sköterskan undrade försiktigt om jag ville prata med en kurator. Jag tittade på henne som om hon hade erbjudit mig heroin, "Är du inte riktigt klok"? Se till att få detta gjort nu bara? Å varför var jag så dum att jag lät mig ställas i denna situation igen??

Men ingenting i vården går ju fort, som vi vet. Flera dygn senare börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen. 

Kaos och känslomässig berg-och dalbana.

Men då kommer också känslorna tillbaka. Denna gången resulterade det i att jag blev så yr och illamående att jag satt blixtstilla i soffan hela helgen. Så fort jag rörde mig kändes det som om jag var stupfull, vilket jag ju inte varit på över fyra år, så det kändes väldigt jobbigt. Jag ringde gyn-akut och sköterskan tyckte det lät som kristallsjukan. Jag googlade och det stämmer ju in. Läste allt jag kom över, så nu gör jag alltså övningar varje dag och döm av min förvåning men det känns faktiskt mycket bättre. 

Under alla dessa tråkiga in- och ut på gyn-akuten hände det ändå något fantastiskt. Något jag väntat på flera månader. Äntligen sitter min tatuering på armen. Från sekunden den blev klar kändes det som om att den bott där alltid. Dessutom var det så mysigt att tatuera sig där, ja, jag är lite knäpp. Jag skulle kunna tatuera hela kroppen känns det som. Alltså när hon drar maskinen över skinnet gör det ont, men så fort hon släpper vill jag att hon ska fortsätta, knepig känsla. Ont-skönt liksom. Ljudet av den arbetande maskinen blir sövande. Nu håller den på att läka och jag vill bara klia sönder den, inte lika skönt. Dessutom ser jag ut som en orm som ömsar skinn, men det blir ju bra.

Tänker att det är så skönt när jag ger mig tid att formulera mina tankar, och sätter ord på dom. Då blir allt tydligare och klarare.

Jag gör det framförallt för min egen skull, som ett sorts känslobibliotek och dagbok på samma gång. 

Egentligen borde jag varje dag sitta och gå igenom dagen, reflektera och bli lite klokare. 

Ha en skön kväll!

Puss och kram.